Lilla laxen

Lax är så gott. Jag har börjat köpa laxmedaljonger lite då och då, William äter så gärna. Jag tror faktiskt jag tackar de där hemska barnmatsburkarna, de som luktade hemskt, men som jag var fast besluten över att fortsätta med, för att han skulle vänja sig vid fisk. Och det har funkat.

När jag vill göra en snabb och enkel rätt med lax brukar jag ta:

1 laxmedaljong (inte i marinad)
1 förpackning matlagningsgrädde, 3 juustoa
citronpeppar
torkad dragon
örtsalt

Man kryddar på båda sidorna av fisken och lägger den i ugnen i 20 minuter på 200° med grädden över. Klart! Gott gott!

Idag gjorde jag även egen klyftpotatis till. Det har jag inte gjort förut, men jag visste att det inte var svårt. Gör potatis i klyftor, sätt dem i en långpanna med kanter (jag satte bakplåtspapper under för att plåten blir så geggig att rengöra), strö över grillkrydda, lite salt, några matskedar olja och en halv deciliter vatten. In i ugnen, tills potatisen mjuknar, rör och då och då. Ibland tar de fast i pappret/plåten. Det blev ju jättebra! Och så en massa sallad till, mums!

Har du några andra fina laxrecept du vill dela med dig av?

Buskillen och lillbruden var med i köket också. Det blev varmt.

Och dom här arma handtagen ska jag byta! Det är ganska trångt i vårt kök, så när jag gick förbi dem idag, rev det där ena upp värsta hacket i mitt lår! Precis där ungarna sitter, när de sitter i famnen. Som tur behövde såret bara tejpas ihop, men det var ganska brett och halväckligt. Knasigt, de ser ju inte vassa ut, men skär riktigt bra om man går för nära.

Kvällen övergick i natt och vi vaggar våra bebblor. Det tar läääänge innan de somnar. Igår natt hade de lite feber och blev förkylda igen. Blä! Det är orättvist! Små barn ska inte behöva ha dumma förkylningar. Tur att det är en lindrigare variant. Milja har fortfarande utslagen i handen. Jag tror faktiskt inte att det är enterovirus, som rådgivningen tror, utan antingen impetigo (det finns två varianter, stafylokock- eller streptokocksmitta). Eller ringorm, för huden fjällar lite.

W är hos farmor och farfar. Jag såg hans tomma säng och började sakna honom nåt oerhört! Min lilla, trotsiga, härliga skatt. Hur var det förut, när det vara bara han och vi? Det känns som så länge sedan, plus att han har växt så mycket. Jag är rädd att inte ha tid för alla ungar, som jag skulle vilja. Jag längtar efter att få läsa för dem alla tre och hoppas att de ska tycka om det.

William har börjat tycka om när jag läser med inlevelse. Eller när det är lite läskigt. Sånt fick man inte alls läsa förr! Jag läser, lever med, gestikulerar ibland. Jag tycker det är viktigt med böcker, och mysigt.