Hoppa till innehåll

Både bra och dåligt

27 augusti, 2011

Vilken otroligt lång dag det har varit. Så mycket gråt, så mycket onödigt tjat. Man kan göra mycket för sitt barn, men inte med att gå på toa åt det och inte med att somna åt det. Eller äta. Det gör mig så ledsen att det här tjatet återkommer hela tiden med William. Jag vet ju att han kan. Jag försöker att inte bli arg, jag vet ju att det kommer tillbaka mot mig. Men när han håller bajs inne och vägrar gå på toa eller skita i blöjan – och dessutom har ont – då vet jag inte vad jag ska göra. Inget hjälper, ingen belöning eller bestraffning eller rolig historia. Till sist somnade han i sin säng. Jag hade aldrig trott att jag skulle behöva försöka få en unge att förstå att han måste bajsa, oberoende om han vill eller inte, för att alla bara måste. Inte han. Nej, han behöver inte det. Inte så länge han kan hålla sig. Och ju längre det går, desto värre blir det ju. Efter fyra timmar gav han efter. Eller nåt. En gång hann han inte ens, utan bajsade på golvet. Det gjorde inget, fast jag annars skulle tycka det är superäckligt, men det kom ju UT!

Jag lovar, NÅN dag ska vi skratta åt det här, åt det här tjatet och åt det här äckliga urkiga, men inte idag! En vägrar att skita, en annan kan inte skita, det är bara bajs och prutt och matkladd och blääuuurrggl. Jag vill slita mitt hår, jag skriker inombords, men det är tårar som kommer ut. Milja gallskriker när hon ska sova, jag fattar inte vad som är fel och vi bär, vaggar, tröstar och sjunger för henne. Isaac gurlar och skrattar på soffan och jag förstår verkligen varför vissa mammor inte kan förstå varandra – de som haft skrikbarn och de som haft såna där barn som bara är, som somnar utan hjälp och som bara är nöjda och glada. På nåt sätt är jag faktiskt tacksam att vi haft bådadera.

Bebblorna äter bra i alla fall. Det är inga problem att mata dem, de gapar som fågelungar. Idag gav jag dem morot, andäktigt. Det har varit den största boven för Williams del, så jag förväntade mig utslag. Men inget hände. Majs har också gått bra, och päron. Halleluja.

Det finaste med idag var vädret. Och naturen. ♥ Jag och ungarna var ute i skogen. Medan tvillingarna sov, hittade W och jag nya vägar. Nära motionsstigen går en bred, upptrampad väg, som egentligen inte hör till slingan. Det kan ha varit en traktorväg och den går rakt genom skogen på ett mysigt sätt. Där går man ifred, där finns fler stenar, pinnar, kottar och svampar. Där kan man samla fickorna fulla med kottar (eller kastanjer, som William sa), pausa för att dricka saft och bara njuta. Och jag föreläser för honom att man aldrig får kasta skräp i naturen. Om han skiter i det som vuxen, det kan jag inte veta, men jag kan ge honom en vägledning. Jag har alltid älskat skogen, även som barn, och tänker fortsätta göra det.

Vi hittade lite fler svampar. Jag vågade inte ta i dem, fast jag gissade att det var röksvampar, ifall de skulle vara giftiga. Men det är de inte. Arten heter vårtig röksvamp och har små piggar som sen ramlar av. Jag tyckte de var fina.

Vi stannade vid träningsplatserna också. Det här är vår typ av redskapsgymnastik. Han älskar det. Och han vet hur grejerna används.

Jag ska göra lite dips, sa William, och gick mot en stång.
Jag är världens starkaste barn, proklamerar han.

Jag tycker han är så stark, för att vara så liten! Eller är det ett faktum att killbarn har mer muskler än tjejer? Han vet hur man gör en pull-up och försöker till och med! Han kommer inte ända upp, men en bit. Jag orkade en och en halv, urk va länge sedan sist. Nån gång har jag orkar 4×4, men det känns länge sedan.

Isaac vaknade och fick pröva att rutscha för första gången i sitt liv.

Så, vad lär vi egentligen av dagen? Bara det som tusen föräldrar före oss, visste. Och som tusen efter oss kommer att inse;

Man kan antingen kämpa emot eller gå med på att leva sitt liv enligt barnen. Inte utan regler, men inte heller styra med järnhand. Att respektera sina barn som individer är fruktansvärt svårt och väldigt utmanande, men väldigt intressant och givande. Att ge dem tid, att uthärda parker eller zoo eller saker man kanske aldrig skulle välja själv, att bygga tågbanor, att läsa böcker, att ge bort det finaste man har – sin ensamhet. Ju mer man kämpar emot, desto svårare blir det. Man kan planera en massa egna saker i sitt liv, men i nåt skede ångrar man det. Man blir galen och vill springa sin väg, men när lugnet sänker sig igen, förstår man hur värdefulla de är, de där små lymlarna som springer sin kos, som bajsar på golvet, som kräver mer än hundra procent av vår vakna tid. Det är ett alldeles för ansvarsfullt uppdrag att vara mamma till tre, känner jag ibland. Hur ska jag, som är bara en väldigt envis tjej, kunna vara mamma till tre och uppfostra dem? När blir man egentligen mamma på riktigt? Är vissa det redan innan barnen föds? Tar de olika åldrarna fram de rätta sidorna? Får vi olika tunga uppgifter i livet, för att det kanske är meningen, för att vi ska bli bättre människor – bättre föräldrar? Jag tror det. En sak vet jag dock – att barn är livet, framtiden. Det finaste vi har, med allt de innebär. Oavsett vad vi vill eller inte.

Karin Boyes slitna rader får avsluta detta långa inlägg:

”Den mätta dagen,
den är aldrig störst.
Den bästa dagen,
är en dag av törst.
Nog finns det mål
och mening i vår färd,
men det är vägen som är mödan värd.”

Annons
3 kommentarer leave one →
  1. 28 augusti, 2011 04:29

    Så väldigt vackert skrivet! Du är klok du!
    När blir man mamma? Då barnen föds, tror jag.
    Sen lär man sig nya saker om moderskapet precis varje dag, till och med sen då de är vuxna.
    Och det är det absolut bästa som finns!

  2. JessicaB permalink
    28 augusti, 2011 10:17

    Oj vilken fin och träffande text! Vår K bajsar också i blöjan, fast jag tjatar och VILL INT ge honom nån… och jag vet att jag borde sluta, låta honom vara och nöja mig med att han är torr och att han bajsar öht… men det är så svårt! Han kan ju och vet ju precis hur det ska vara, men han gör det bara inte. Det är så bläää, och så ibland låter jag bara bli och bara byter bajsblöjor i lugn och ro, och utan ledsna miner 🙂
    Och jag tror nog att vi blir mammor med tiden, lite mer för varje dag!

  3. vardagsparlor permalink
    29 augusti, 2011 07:22

    Vad klokt du skriver! Nuförtiden undrar jag ibland, om det är jag som är Mamman eller om det är nåt av mina barn, dom är ibland sååå mycket klokare och förståndigare än vad jag är. Men sen när det kommer till kritan, så nog är det jag som är Mamman, jag som bär ansvaret, jag som kommer med dom goda ”råden”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: