Nämen, Baby UGGs, del 2
För lite mer än ett år sedan, kom jag hem från Bloggalan, gravid och stor som ett hus. Då hittade jag ett ursött mönster med baby-UGGs, som jag ville göra. Och sörjde över att jag inte fattade vad det stod, eftersom mönstret var på engelska. Nu sörjer jag inte längre! Efter en del vågade försök med engelskan och mönster, som egentligen började med virkning/amigurumi, trevade jag mig fram till knit, purk, yarnover, purl2together och så vidare. Och så kunde jag plötsligt göra de där uggsen jag trånat efter. Sånt är coolt!
Våga pröva, säger jag bara. Man gör fel, man river upp, man river sig i håret, men det går. Det hjälper att veta att knit betyder räta maskor och purl aviga maskor. Och CO, cast on, alltså lägg upp. Jag hade funderingar på att översätta det där uggsmönstret, om intresse finns?
När jag var liten hade mormor stickat en kofta till mig, i nästan exakt den här färgen och med lite knottrigt mönster. Så när jag postade den förra bilden undrade mamma om det var en ärm jag stickade. Det är det alltså inte. ^^ Det blir sockor det här också, i lite retrostil. Jag tog på mig en svart strumpa under för att mönstret skulle synas bättre. Första gången jag såg det, tyckte jag inte så mycket om det. Sen… sen liksom växte det på mig, det var kanske inte så dumt ändå. Hälen är lång, det är det enda jag tycker är knasigt, fast det kan man ju justera, om man så önskar.
Nu, när jag lärt mig mönstret, är det inte alls svårt, men blä vad knasigt det var i början att hålla reda på omtag och de olika ihoptagningarna.
De här längtar efter att få bli nya Nutkins, men just nu tar jag inte emot fler beställningsjobb – jag måste bli klar med det jag lovat. ^^ madelinetosh är ett så ljuvligt garn. Jag har visst sagt det förut? 🙂
Färger:
det översta Forestry
det i mitten: Terrarium
längst ner: Turquoise
Mera muggar och böcker
Nej. Idag kan jag inte låta bli att blogga lite till. Om vardagens trivialiteter.
Vi ska till Stockholm om ett par veckor och då hoppas jag att de här finns kvar! Jag skulle så gärna få med mig ett par muggar! Om de finns kvar. Helst skulle man ju ha fyra fat också, men ja, det kanske jag inte kan bära hem. Och de kostar ca 10 euro/2 muggar utan medlemskort, vilket inte är så farligt. Fina! Jag hade ju Coops medlemskort förut, men, hmm, det var ju ett tag sedan! 😀
Sen hoppas jag hitta lite fler barnböcker vid Akademibokhandeln. Eller – jag vet att jag kommer att hitta ett stort antal, frågan är bara hur många orkar köpa, utan att ruinera sig eller bära sönder armarna. Förra gången köpte jag Halvan och sopbilen och en Bamsebok. Det är svårt att hitta alla böcker på svenska i Finland. Jag skulle vilja hitta fler med Charlie & Lola eller andra, lite otippade böcker.
Jag har ett par egna önskemål också, om jag nu råkar hitta de här böckerna. Eller en av dem i alla fall.
Ikväll läste jag en digital saga för William. Alltså en Bamsesaga jag hade laddat ner till iPhonen. Man kan välja mellan att sagan läses upp eller att man själv bläddrar och läser. Efteråt frågade jag W om han hellre vill höra riktiga böcker, eller såna här på telefon (eller iPad helst). Han svarade:
– Riktiga böcker…. och jag jublande inombords.
Länge leve riktiga böcker, som man kan ta i, känna på, bläddra i, leva med, bära så att man känner tyngden och slita med hälsan, utan att vara rädd att man tappar dem på nån sönderslagen hårddisk! Fast – det är lite kul att komplettera.
De söta
Ännu en lång, fin dag till ändå. Alla ungar sov till klockan nio i morse – det har aldrig hänt! Okej, de fick lite välling och mjölk vid sjutiden, men ändå. Hurra för sovmornar!
Vi har en riktig ”sån-där-helg-som-alla-duktiga-föräldrar-bloggar-om-helg”. Vilket avslutades med en stund hos fammo och faffa. William vill fortfarande flytta dit. Jag undrar om det är dit, till dem (till faffa) eller till själva huset han vill. Isaac och Milja är bara allmänt söta. Och lite krävande. Det är faktiskt extra skönt att alla ungar sover efter klockan tio ikväll. Man behöver pusta ut ibland. Vi hoppas på en god natt – tillika åt dig som läser. Alla borde ha rätt till god sömn. Och choklad. Och familjen och vänner. Och garn. Och lycka och harmoni. Ni vet, the good life. 😉
Efter dagens bildskörd kan jag konstatera förresten konstatera följande, igen:
1. En bra bild redigerar sig själv.
2. Dagsljus = rock n’ roll! (fast det visste jag ju redan)
3. Ett fint motiv gör det lättare att fota.
4. Den där bilden man trodde var suddig och lite knasig, kan ibland vara bättre, för att den är tagen i rätt ögonblick.
5. En systemkamera är tung att bära med, men den är värd mödan.
6. Det blir bara fler och fler ”Kodac moments” ju mer man fotar. ”Nämen vänta, jag ska bara ta en bild!”
Utflykten
Det är väl självklart att man måste glömma systemkameran hemma, när man äntligen är ute på lite äventyr! Blä, va sur jag var på mig själv. Sen började iPhone-eländet med att ”ordna bibliotek” och stänga av sig mitt i vår utfärd dessutom. Fast det blev några bilder ändå.
Man behöver inte åka långt utanför Åbo för att hamna på landet bland kor, hönor, får och grisar, vid Tuorla gård. Där finns en massa saker: undervisningsgård, maskiner, grisfarm, observatorium, växthus och stor trädgård. Det är lite Österbottenkänsla, och samma aromer! 😀 Där strosade vi runt idag med en massa andra tvillingföräldrar. Det var ”pluralföreningen” som ordnade utflykten. Jag räknade till 12 eller 13 familjer. Nån av dem kan ha haft trillingar, om jag inte såg fel (de kanske var ett syskon?). Det kändes märkligt att vara ”vanlig”, en av de som har twins. Skoj!
Det enda tråkiga var att vi inte kunde klappa korna. Och grisarna såg vi bara genom ett fönster. Jag vet att det är av hygieniska orsaker – åt båda hållen – men det var lite tråkigt ändå. Fåren kunde man i alla fall mata och känna på.
Efter en lång, lång promenad, trängdes barn och vuxna runt matborden. Alla ungar rymdes i sandlådan, och tvillingbarnen satte sig intill varandra! Det kliar i fingrarna att skriva ”jag ser dubbelt” idag, men det gjorde jag ju inte: de flesta hade tvåäggstvillingar. Det var kul att se. Jag hörde nån av de vuxna prata om att deras tvillingar tydde sig starkt till varandra, även i dagiset, vilket jag förstår. Det kanske inte är så enkelt att växa upp till en individ, speciellt när man är liten, när det alltid har funnits en annan intill en hela tiden. Det där blir en särskild utmaning, att göra saker med bara ena tvillingen, när de blir äldre.
Isaac och Milja sov länge i vagnen, när vi skumpade över leriga vägar, förbi hagar och fält. Och medan storebror klättrade på traktordäck. Det var fint väder, men lite svalt. Skönt att vara ute och på landet!
Städstubinen
Jag brukar inte vara så noga med att städa. Speciellt inte när man har två små i huset, som kräver ens ständiga uppmärksamhet. Men ibland får jag ”ett sånt där fel” som Mika brukar säga. Då jag vill att allt ska funka. Min städstubin är lång, men kortare än Mikas. Sålunda rensades stanklås och rör igår, samtidigt som jag skurade ett nedkissat golv. Jag skulle ju bara duscha. Byter batterier i de där leksakerna, som man annars inte orkat med. Är det kanske så att de flesta mammor råkar göra flera saker samtidigt, att det bara blir så? Är det en tjejgrej? Det heter ju att kvinnans jobb aldrig blir färdigt? (Det är därför de får så dåligt betalt, skojade en komiker i Live at the Apollo igår. Ohoo, slag under bältet.)
Det är inte hela världen med obäddade sängar, men ibland vill jag faktiskt att de ska vara släta, fina, rena och bäddade. Alla sängar. Och det ska gå att gå in i Williams rum, oavsett hur fina tågbanor eller båtar eller vägar han har byggt. Det går att bygga igen. Han brukar fatta det ganska bra. Och det där med att rensa rören var synnerligen intressant igår, eftersom han fick vara med och se stället där ”vattnet svängde sig”. Jag passar på att trycka in lite info i hans skalle, om att det blir såhär kladdigt om man inte rensar ibland. Mika fick ta över bebismatning och sånt under tiden.
– Vill du hellre göra det här? undrade jag.
– Nej, fortsätt du bara. Jag gjorde ju också det där förut, men nu har jag ju dig, skojade han. Eller skojade han? 😉
Nu har jag även tagit mig tid att läsa den där bruksanvisningen om diskmaskinen, nåt jag borde ha läst för ett halvår sen, men nu kan jag alla program och vet varför alla lampor lyser eller inte. (Det var inte vi som installerade maskinen, den var här när vi flyttade in för ett halvår sen). Och medan jag städar i köket, plockar i diskmaskinen och hänger tvätt, skriver jag det här inlägget i huvudet. Sen går jag bara till datorn, efter att ungarna sover, och printar det.
Ibland tänker jag för långt fram och undrar hur det kommer att se ut när tre ungar drar runt sand, grus, vatten (från utekläderna) och en massa leksaker överallt. Kommer man att överleva det? Hjälp, vad har jag gett mig in på? 😉 (och tänk om de blir sjuka, väldigt sjuka och jag inte klarar av att vara där för dem? Om jag inte hinner, hur ska man räcka till? Inatt kunde jag inte sova, jag var fast i en dröm om att jag inte kunde skydda nån av ungarna tillräckligt).
Kanske är det med barn och föräldraskap, som Katie Melua sjunger:
This is the closest thing to crazy I’ve ever been.
I was never crazy on my own.
And now I know that there’s a link between the two.
Being close to craziness and being close to you.
Det gäller i allra högsta grad kärleken till ett barn. Ibland vet man inte om man är på gränsen till galen, eller på gränsen till att älska ihjäl dem.
Blöt fredag
William lyssnar faktiskt på vad jag pratar om! Men han låter mig inte veta det.
Igår sa han till Mika (på finska):
– Det doftar våt asfalt här ute, det är gott!
Precis som jag hade sagt någon gång förut, men det låtsades han verkligen inte om. Då sa han nåt i stil med:
– Nej! Det doftar gammalt gräs!
Man kan ju inte hålla med sin mamma heller. I alla fall inte så hon hör det. Men ta mig tusan, han hör ju på det jag säger och det fastnar. Jag trodde han hade de där öronen som dekoration bara. Bäst man vaktar tungan.
Twinsen och jag försöker avnjuta fredagen. De busar, skrattar och gråter. De äter och jag kockar vidare. Jag kokar inte alla mat; några burkar har jag köpt. Lite majs, plommonpuré och päronpuré. Egentligen äter de inte så mycket efterrätt. Jag vet inte om jag matar i dem för mycket mat, men de vill inte ha så mycket. Knasigt nog. Frukt får de med kvällsgröten och då funkar det bra. Eller bara annars.
Nytt för den här veckan i matväg är att smaka nypon. Milja grimaserar åt alla fruktsaker. Är det surt? Smakar det konstigt? Vem vet hur en bebis tänker.
Det är ömsom sol, ömsom regn här. Både bokstavligen och inte. Idag stod jag med Milja i famnen och lyssnade på det smattrande regnet, med Isaac sov. Det går bra att ha dem i sjalen en stund fortfarande, då kan man stjäla en puss också. Men de vill göra mer saker, de vill att jag ska hålla i och plocka upp leksaker, de vill båda vara i famnen, när de är vakna. Eller ha sällskap.
Jag försöker göra något annat än bära bebis och trösta, leka, men det går är lika bra att sluta fresta sig själv. Man blir bara sur. 😉 Om de inte sover, båda två. Man ska absolut inte somna själv när de sover, då har man missat sin chans. Men ibland måste man, jag orkar inte riktigt vara vaken. 😛 Jag skriver lite på det här inlägget, petar med bilder. Går till soffan igen. Drar vagnen, den ena somnar, den andra vill leka. Det är både en bra tid nu – och en lite knepig sådan. Å andra sidan bråkar de ju inte sinsemellan ännu och man behöver inte undra var de är.
Det är nya projekt på gång i hallen och köket. Det är inte färdigt än, ni får se när det är klart. ^_^ William älskar att vara med, såklart, vår lille fixare.
Det är tur att de är så söta, annars skulle man ju få fnatt! 😀
De där värdefulla minuterna
Igår tänkte jag sätta mig en stund på balkongen, när båda tvillingarna sov. Där hade Mika också tänkt vara – just då.
– Vi ryms nog här, sa han och gjorde plats. Och tog fram sin kettle bell.
Då tyckte jag inte att vi rymdes längre, för jag ville inte få en stålkula i ansiktet, där jag satt med sticksömmen.
Sen vaknade Isaac, så då slapp jag fundera mer på vad jag skulle göra, eller var jag skulle sitta.
Vårt vardagsrum lever verkligen upp till namnet. Var dags rum. Det är både tråkigt, hemtrevligt och tryggt.
PS. Mika är inte sådär farlig som han ser ut, han är bara väldigt koncentrerad på sina 16 kilo in action. ^^ DS.
Trött
Det blev en lång dag idag. Eller ska man säga kväll?
Jag hade tänkt skriva nåt skoj inlägg om att vi äntligen fått upp vitrinskåpet i köket, att hatthyllorna är på G, fammo och faffa hälsade på och hämtade med god köttsoppa, för det har varit en fin dag. Men nu börjar jag bli lite för trött.
Efter kvällens borrande, lite brottningsmatch med William och väldigt ledsna bebisar (och väldigt vakna sådana), har jag bara ont i ryggen, huvudvärk, ser på äckliga Bear Grylls (jag är inte alls intresserad av hans maskätande eller urindrickande, men just nu måste jag se på nåt på tv) och jag tror vi kastar in handduken. Den där laxen jag skulle ha gjort ikväll är fortfarande i kylen (hur länge står sig färsk lax i kylen?) och jag skulle ha duschat, men klockan är tjugo i tolv och twinsen är väldigt vakna. De somnar fem minuter och sen är det hej-här-är-jag igen. Nåja, det ser okej ut i köket, det är rent i sängen och William är badad. En ny dag imorron. Gonatt bloggen.
Mammas tjej och pappas kille
Japp, ikväll var det tvärtom. Det är bra det. Det ska inte vara lika jämt. 🙂
(åh hjälp va långt mitt hår har blivit! Det märks i vissa sammanhang. Som när man kammar loss ”några” hårstrån och de fyller hela vasken. 😛 )
Båtgalningen, garngalningen och busbebblorna
Igår hämtade jag William hos farmor, det blev så sent att solen höll på att gå ner. Han var tystlåten och lite trött.
– Visst är det fina moln nu på himlen, sa jag och tecknade mot himlen, de där regnmolnen är nästan som stora berg.
– Det ser ut som ett konstverk, sa William med en liten suck.
Okej, det är jag som pratar för barnsligt. ^_^
Gossebarnet är så förtjust i båtar så det är inte sant. Hos fammo och faffa har han ett eget båtprojekt. Eller flera, men det här är den största, som har ett segel man kan hissa och ta ner. Med samma siffror som faffas båt och så står det ”puomi” på bommen. Hemma viker jag pappersbåtar som han målar. De flesta heter Dacapo, men några heter Stormjagaren och lite sånt.
En kväll vid läggdags sa William:
– Mamma, när jag blir stor ska vi ha en båt!
– Mhmm.. jahaa, sa jag lite skeptiskt och tänkte: Dyrt! Tid! Oj! Segla?
– Ja, men inte nu! Vi har ju faffas och fammos båt, där ryms vi alla!
Han har tänkt på allt. 😉 Jag hade förresten tänkt gå kursen till Skärgårdskeppare (eller vad den nu heter) men den sammanföll med körens övningstid. Så det får vänta.
Sen ville han ha mitt täcke. Fast han har ett eget som han brukar ha i vår säng ibland.
– Nej, jag vill ha ditt täcke, mamma! Det är mycket skönare!
Såklart. Varför frågade jag ens?
Ett av tre pågående sockprojekt. Som faktiskt alla framskrider bra. Mönstret heter Hedera. Det här är vintage så det ryker om det.
Här hemma vet ni vad som gäller vid det här laget. Här matas barn, stickas garn. Det är skönt! Fast jag oroar mig lite för den där middagen som jag borde lägga till. Det verkar helt klart så att ungarna hellre äter mat, än bara mjölk. Och Isaac har vuxit tre centimeter på en månad – han behöver käket!
Inatt var det lite gnälligt. Jag vimsade på upp och ner ur sängen och stoppade in nappar vid fyratiden. Jag hade precis vaknat från en obehaglig dröm, där jag inte visste vem jag var eller vad jag befann mig. En sådan där dröm som inte betyder nåt i vaket tillstånd och man fattar inte vad det var som var så skrämmande.
Det var antagligen vaccinet från igår som spökade. Men nån hög feber fick de inte, som tur.
