Städstubinen

Jag brukar inte vara så noga med att städa. Speciellt inte när man har två små i huset, som kräver ens ständiga uppmärksamhet. Men ibland får jag ”ett sånt där fel” som Mika brukar säga. Då jag vill att allt ska funka. Min städstubin är lång, men kortare än Mikas. Sålunda rensades stanklås och rör igår, samtidigt som jag skurade ett nedkissat golv. Jag skulle ju bara duscha. Byter batterier i de där leksakerna, som man annars inte orkat med. Är det kanske så att de flesta mammor råkar göra flera saker samtidigt, att det bara blir så? Är det en tjejgrej?  Det heter ju att kvinnans jobb aldrig blir färdigt? (Det är därför de får så dåligt betalt, skojade en komiker i Live at the Apollo igår. Ohoo, slag under bältet.)

Det är inte hela världen med obäddade sängar, men ibland vill jag faktiskt att de ska vara släta, fina, rena och bäddade. Alla sängar. Och det ska gå att gå in i Williams rum, oavsett hur fina tågbanor eller båtar eller vägar han har byggt. Det går att bygga igen. Han brukar fatta det ganska bra. Och det där med att rensa rören var synnerligen intressant igår, eftersom han fick vara med och se stället där ”vattnet svängde sig”. Jag passar på att trycka in lite info i hans skalle, om att det blir såhär kladdigt om man inte rensar ibland. Mika fick ta över bebismatning och sånt under tiden.

– Vill du hellre göra det här? undrade jag.
– Nej, fortsätt du bara. Jag gjorde ju också det där förut, men nu har jag ju dig, skojade han. Eller skojade han? 😉

Nu har jag även tagit mig tid att läsa den där bruksanvisningen om diskmaskinen, nåt jag borde ha läst för ett halvår sen, men nu kan jag alla program och vet varför alla lampor lyser eller inte. (Det var inte vi som installerade maskinen, den var här när vi flyttade in för ett halvår sen). Och medan jag städar i köket, plockar i diskmaskinen och hänger tvätt, skriver jag det här inlägget i huvudet. Sen går jag bara till datorn, efter att ungarna sover, och printar det.

Ibland tänker jag för långt fram och undrar hur det kommer att se ut när tre ungar drar runt sand, grus, vatten (från utekläderna) och en massa leksaker överallt. Kommer man att överleva det? Hjälp, vad har jag gett mig in på? 😉 (och tänk om de blir sjuka, väldigt sjuka och jag inte klarar av att vara där för dem? Om jag inte hinner, hur ska man räcka till? Inatt kunde jag inte sova, jag var fast i en dröm om att jag inte kunde skydda nån av ungarna tillräckligt).

Kanske är det med barn och föräldraskap, som Katie Melua sjunger:

This is the closest thing to crazy I’ve ever been.
I was never crazy on my own.
And now I know that there’s a link between the two.
Being close to craziness and being close to you.

Det gäller i allra högsta grad kärleken till ett barn. Ibland vet man inte om man är på gränsen till galen, eller på gränsen till att älska ihjäl dem.