Hoppa till innehåll

För fem månader sedan

22 augusti, 2011

Hurra, en fanfar för oss, idag är vi fem månader!

Klockan 16.27 skådade Isaac dagens ljus i operatiossalen, och 16.28 kom Milja ut. Jag hade kommit in för igångsättning samma morgon. Det togs hål på fosterhinnan (bara A-bebisens säck först, alltså den som kommer ut först kallas så.) Sen fick jag bara ligga på rygg, för att de skulle kunna vända Milja, som låg på tvären i min mage. Jag fick en massa värkstimulerande dropp och klockan 13 började jag får riktigt elaka värkar. Till slut så pass mycket att de måste stänga av droppet, för det var inen paus alls. Jag vet hur det kändes att föda Wili, men det här var riktigt hemskt! Det var ju ont konstant. Sen avtog värkarna liiite och blev regelbundna krystvärkar.

Vid det laget hade jag kramp i högra benet och i vänster höft, så jag spretade med benet och de stackars barnmorskorna fick hålla i det, medan jag stönade över att ”varför hjälper ingen mig? Varför gör ni inget, det här går inte!!?” ”Joodå, det går bra, vi är här”, sa anestesiläkaren som kommit för att sätta epiduralen åt mig. Men va fasen, hon satt bara på en stol, sa inte ens ”bra” eller ”andas nu, tre gånger” eller nåt!! Epiduralen misslyckades och jag vet inte hur många gånger läkaren försökte sticka, kanske sex eller sju, och rotade runt där. Jag hade ingen nytta alls av den. Lustgasen fick jag i slutskedet, men då var jag redan för trött, jag hade hållit i lakanet så krampaktigt och var helt skakis.

Isaac var på väg ut, men jag kunde inte alls hålla nån ordning på att andas och värkar, allt bara gjorde för ont. ”Hätäsektio”, hörde jag plötsligt från nån av de tio personer som var i rummet och jag juuuublade inombords! Nu hade jag gjort mitt, nu var det inte längre upp till mig – efter 37 veckor och 4 dagar. Mika blev rädd och såg riktigt orolig ut. ”Det är ingen fara”, minns jag att jag sa åt honom. ”Det blir ju snitt nu”, men han var bara mer oroad. Så fick jag snabbt, snabbt byta säng. Jag kravlade själv över till den gröna OP-sängen, men märkte att jag fortfarande satt fast i droppet, så det tog några sekunder. Det kändes som en lång tid.

Alldeles intill fanns två OP-salar, jag rullades in i den andra. Minns att någon tvättade min mage och bad mig dricka något i en liten flaska: ”Det här lugnar magen”, sa de på finska och jag frågade om jag måste dricka hela. ”Ja” blev det korta svaret och jag slurkade i mig. Innan de tryckte syrgasmasken över mitt ansiktet frågade de om jag var allergisk mot nåt och jag svarade: Amoxillin. Sen fick jag syre, tror jag, i masken. Trycket var så hårt att jag inte kunde blåsa ut, vilket jag knappt fick fram mellan värkar och den arma masken. ”Det ska vara så”, sa nån, men det vet jag att det inte skulle vara. Sen undrade jag hur länge jag skulle vara borta, om jag skulle vakna och hur det skulle kännas att vakna. Något kallt for upp längs vänster arm. Jag vet att det var sövningen. Sen var jag borta.

Någon väckte mig, jag minns inte av vad jag vaknade. Bara att jag ville sooova och det var så skönt, äntligen hade jag fått sova och nu låg jag här och ville inte vakna till en massa ont. Jag hade ju dessutom inte sovit nåt alls natten innan, så nervös var jag. Det första jag frågade var om bebisarna levde och var friska. Mika mötte mig med mobilen, han hade spelat in en snutt från kuvösen. Jag var så lycklig – och så groggy att jag inte mindes det där efteråt, innan han påminde mig. Jag låg med smärtpump, 10 metallklaffar i snittet, som gick tvärs över (inte längs med!) magen, kateter (eftersom det hade blivit lite bråttom, så de fick fösa undan min urinblåsa lite för hårt, fick jag höra sen) och hade en förfärlig frossa! Jag hade förlorat ungefär en liter blod och frös efter narkosen. Jag hade ont i munnen och var torr i halsen efter att ha blivit intuberad. Och så frågade jag personalen hela tiden om de hade använt laryngoskop (haha! kom ihåg det från övnings-OP i skolan!) men de sa nej, vilket förvånade mig.

Jag frös som en gris! Jag fattade inte ens att det var av köld eller blodbrist jag frös, jag bara darrade så jag inte kunde hålla i nåt. Jag fick hålla, först Milja (tror jag) och sedan Isaac intill mig, men sen fick de flytta bort en liten stund. Jag fick ett täcke som det blåste varmluft i och det hade jag på mig i en evighet. Läkarna kom och gratulerade mig och jag var glad, förvirrad, omtumlad, vimsig och trött. Men lycklig över att det gått bra! Jag hade fått antibiotika rakt i såret, för att det inte skulle infekteras. Efter en trekvart, eller en timme, skakade jag inte lika mycket längre, utan kunde rullas till avdelningen. Med bebblorna! Det blev kväll och snön virvlade ner ute. Jag hade så fruktansvärt ont i såret och det sved som sjutton. Det visade sig, över 12 timmar senare, att smärtpumpen läckte, så jag hade nästan ingen bedövning. Mika for hem till natten och jag hade så ont, så ont, bebisarna sov och det var allmänt ljuvliga, men jag kunde inte riktigt fokusera på dem – innan smärtlindringen kom, nästa morgon i form av Perfalgan, flytande paraceramol. Då äntligen, blev det lite lättare. Då blev det magen som krånglade istället. 😀

Strax efter födseln hade Milja lite lågt blodsockor och Isaaac hade fått i sig av den snabba bedövningen/narkosen, så han fick dåliga Apgarpoäng på grund av det. Men efter halvannan timme i kuvösen kunde de andas och vara precis som vilken annan bebis som helst. Nära mamma och pappa!

Håhåå, dessa minnen! De rinner över över mig med sådan värme. Och jag vill gråta när jag ser bilderna från BB. Det var så fint, de var så oerhört små, så bräckliga och sååå söta. Det finns de som säger att man inte får en lika bra kontakt med sina bebisar när jag blir snittad. Det är inte alls sant! När W föddes fick jag en slemmig liten klump på magen, det skulle tråcklas och sys, jag grät och ville hem. Men med Isaac och Milja var det en helt annan upplevelse. Trots snittet mådde jag hundra gånger bättre! Det var lättare att knyta an till mina underbara skapelser! De var så söta så jag bara ville ligga där i min bebisbubbla, försvinna i tiden och njuta av dem.

Och nu är vi här! De är ute och på väg att bli babysar, stora barn! Mina fina kids! Vi har fått Vår Dagliga Batat och tackar och bockar. En tröttmätt Isaac och en Milja med supergälla rösten somnade just. Jag ska hämta storebror på dagis. Livet är bra coolt ändå. 😀

 

10 kommentarer leave one →
  1. altorpet permalink
    22 augusti, 2011 02:16

    Ja visst är det! Och dom jobbiga minnena bleknar, medans man minns dom fina 🙂 Grattis till er alla!

    • 22 augusti, 2011 08:57

      Tack! Det är så det funkar. Ibland är det bra att bli påmind om hur lyxigt det är att kunna duscha och gå själv, att inte ha ont.

  2. inges permalink
    22 augusti, 2011 02:34

    Stort grattis till er allihopa. Så söta och goa.
    Dina minnen får mig att minnas mina två sista förlossningar. De andra tre har faktiskt bleknat en smula och det är ju nog så det skall vara, för annars skulle ingen kvinna någonsin föda barn! 🙂

    • 22 augusti, 2011 08:56

      Tack!
      Ja, minnena bleknar och tur är det. Men de fina sakerna vill jag skriva ner, för oj va fort man glömmer.

  3. 22 augusti, 2011 05:20

    Vilken fin, kärleksfull berättelse. Fast det hände mycket som var jobbigt så låter det ändå som en fin förlossning, då du berättar med så mycket kärlek ❤

    Och attans vad fina de är, era små!!
    Grattis!

    Ps… Hos oss var den jobbigaste tiden hittills mellan de var ca 5½ månad och 6½ månad. De ville så himla mycket då, och kunde så lite. Och så sov de uruselt på nätterna..

    • 22 augusti, 2011 08:55

      🙂 Det var en fin upplevelse, även om det där med igångsättning fortfarande får mig att rygga tillbaka. Jag har aldrig haft nån naturlig förlossning på det sättet, båda har startats. Men det gick ju så bra! Även om jag hade en massa ont, tyckte jag verkligen det var värt det!

      Tusen tack. ^_^

      Ja, jag kan förstå de. Det verkar som om det knarras och knorras en massa här nu också, fast andra säger att just 5-6 månader är en tid då babyn är lugn. Det kanske inte gäller tvillingar? 😉

  4. Mamafive permalink
    22 augusti, 2011 07:40

    Luin tekstisi ihan kyyneeleet silmissä. Osaat Kertoa sen niin kauniisti. Moni kertoo aina synntys kertomukset kovin negatiivisella tavalla. Ja varmasti niitäkin on ja onkin ihan kokemuksellakin. Mutta aika kultaa, vain miten se sanonta menikään.

    Minulla jokainen 4 synnytystä on ollut erinlainen mutta ai,sitä tunnetta kun saat vauvan ensimmäistä kertaa syliin,sitä tunnetta kaipaan. Ja mitä enemmän ikää tälle meidän pienimmäiselle tulee sitä enemmän kaipaan sitä tunnetta!!

    Onnea teidän ihanille pikkupikku naperoille!!

    • 22 augusti, 2011 08:54

      ❤ 😀
      Jag förstår att du saknar känslan av att hålla en liten i famnen. Egentligen tror jag att man aldrig blir nöjd. Har man tre, kunde man kanske lika gärna ha fyra. Har man fem, kunde man ha sex eller sju. Men det är klart, man ska ha tid för sina barn, ha plats och faktiskt också pengar! Jag/vi känner att tre räcker gott och väl, fast man ibland tänker: Hmm, fyra. Vore mysigt.

      För min del var det avgörande att jag blev snittad. Det kändes som en så stor trygghet, en lättnad, jag visste det skulle gå bra. Varför de ens krånglade på det andra sättet fattade jag inte. Men nu är det gjort och ut kom dom och jag är glad över det! 😀

      Tusen tack!

  5. 22 augusti, 2011 09:41

    Grattis till dom 5 månaderna, tänk snart halft år. Det är faktiskt otroligt hur minnena kan ändras, så att man till slut bara kommer ihåg det som kändes bra.
    Men ändå finns det ett litet minne nånstans inne i min hjärna, för varje gång jag ser en stor färdig gravid mage, gör det ont i mig. Men varje gång jag ser babysar blir jag helt salig, dom är bara för goa.

  6. 23 augusti, 2011 07:38

    Grattis till de 5 månaderna! Önskar att jag skulle kunna se tillbaka på mitt snitt på lika vackert sätt som du! Det där med anknytning tror (och hoppas) jag är lättare med andra barnet än med första, man vet ju lite vad man får då. Sen är man ju redan mamma när man har ett barn sedan tidigare så omställningen är ju inte lika total även om det säkert är stor skillnad från att ha ett barn till att ha två eller som i ditt fall tre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: