4 år, hurra hurra!

Det är stort att fylla fyra år. På en natt ska man övergå från en liten treåring till en busig fyraåring. För barn ska förändringen ske över en natt, för det är ju då man fyller och övergången blir magisk.

Han blev lite blyg så han måste krypa bakom soffan när vi sjöng ”Ja må han leva”, men jag vet att han ändå ville det. Det var lite svårt att sitta stilla och äta, när vi dessutom premiärtestade att ha tvillingarna i varsin matstol. Och när man väntar på kakan. (Twinsen sitter ganska bra, men faller lite åt sidan eller framåt fortfarande. Och som de äter, de gapar ju båda två. Isaac äter på sina händer samtidigt också, så det blev geggigt värre. )

Och det blev en hel del presenter. Jag satt och byggde Flexitrax så mina händer gjorde ont. 😛 Men det blev en fin bana. Dessutom gillar jag sådana där byggsatser som man kan expandera med mer klossar och grejer. Som Brios tågbanor.

Lego med siffror är ju också en höjdargrej för den som älskar siffror och bokstäver.

När man fyller år får man göra saker som annars inte är så populärt. Som att slicka av glasyren på alla kexen i paketet. Och jag minns att jag gjorde exakt samma sak när jag var liten, jag drog kexen längs de nedre, mittersta tänderna, för att skrapa bort lagom mängd glasyr och minsta möjliga mängd kex.

Kakan gick åt också. Fast jag blev rädd att den inte skulle räcka, när jag skurit ut fyran. Jag gjorde en liten extra kaka av fyrkanten. W var nöjd. Det var kakan han frågade efter allra mest. Och jag&Mika råkade hjälpa honom lite med att blåsa ut hälften av ljusen. Jag var rädd att William skulle elda upp kalufsen!

Det är bra med extra famnar som håller, pratar och skojar. Då blir man lätt glad. Tvillingarna, mest Milja, har varit blivit lite blyg och vänder lätt ner munnen om nån okänd är nära, men efter den här dagen var det inga sura miner.

Det blev inget barnkalas, fast vi hade lite planer på det till en början. Sen orkade jag inte med det, eftersom tvillingarna är så små. Det tänker jag inte ha något dåligt samvete över heller, för det är en nöjd och glad kille som ligger i sängen i natt.

Allra roligast var det ändå att vara ute i lekstugan tillsammans med farfar och farmor. Och att bygga på träsegelbåten, som faffa pysslat ihop. Den har till och med riktiga segel, en köl, mast och flagga. Och när man tar ner seglet, surrade W ihop det runt masten, precis som på en riktig båt. Min kloke, lille grabb. ❤

.. och här kommer den tunnhåriga mamman. Sheeet va jag ser hår-ofager ut i den här vinkeln, men snurran åt andra hållet dessutom. Inte så konstigt med tanke på vad jag kammar loss varje dag. Å andra sidan har mina barn fått en massa hår och det är bra!

När jag kom hem blev jag plötsligt så ledsen och rädd. Jag är rädd för att något eller någon ska ta ifrån mig de här underbara barnen. Jag kunde inte hålla gråten tillbaka, jag är rädd för att inte klara att ta hand om dem, speciellt tvillingarna. Att nån eller båda ska dö. Eller att jag ska dö och missa hela den här baletten, det här otroligt spännande och svåra och häftiga och tunga och coola med att ha tvillingar. Oron är inte befogat på något sätt, utan föll bara över mig som en skugga. Hur kan det komma sig att man är rädd för att dö eller att någon ska dö, när man har det som bäst, lever som mest och njuter av livet?

Kanske för att man är så ”ersättningsbar”, som jag tänker ibland. För att jag bara är en bricka i livets spel, precis som alla andra människor. Man vill vara så väldans speciell. Mest önskar jag i alla fall hälsa åt alla mina barn. De fina vackra, som jag fortfarande inte kan begripa, vissa dagar, var de kom ifrån. Från min mage? Hur kom de dit och hur fick de plats?

Det är som om det ljuva, men knepiga, fantastiska livet skulle vråla en i örat, fast helt ljudlöst:
Hah, du ska inte förstå allt! Och det är som med månen – man får vara ledsen!