Vardag med twinsen

Regnet vräker ner. Jag fattar inte hur det kan regna såhär otroligt höstlikt och rakt ner och osomrigt. Träden är gröna och lövet hänger kvar, men resten känns höstigt. Och det är fräscht och skönt! Härliga höst! Bebblorna och jag har det så bra här inomhus. 😀

Veckans nya smak i bebisköket är zuccini. Tillsammans med batat och Kimitopotatis blev det riktigt gott. Det tyckte i alla fall kidsen som inte slutade gapa. Isaac grät när all mat och mjölk var slut och jag undrade hur mycket som egentligen ryms i en bebismage! De här så charmtrollen börjar vara redo för mera fast mat, det är en sak som är säker. Vad ska man börja med näst då? Gröt på kvällen kanske? De blir ju faktiskt fem månader om en knapp vecka.

Hittills har de ätit:
– batat (mest det)
– potatis
– blomkål
– broccoli
– zuccini

Jag hade med avsikt lämnat bort moroten, so far. Jag är lite skraj för den (måste förebereda mig mentalt!), eftersom William reagerade så kraftigt på den. Och det är jobbigt med köpt burkmat! Jag försöker hitta burkar som innehåller bara en sak men det går ju inte! Om nån av tvillingarna reagerar på innehållet vet man ju inte vad det är. Som t.ex. den här burken:

Den ska innehålla batat och zuccini. Men den innehåller också palsternacka och majsstärkelse. Har man tur, reagerar ens barn inte på nåt av dem, men om det är nåt som man är överkänslig mot, vet man ju inte vad det är. Därför kokar jag glatt vidare åt mina små. De hinner äta de där burkarna också, jag kommer inte att vara sådär hurtig hela tiden. Majs tänker jag däremot inte koka, tror jag.

Än så länge är det lätt att kocka åt dem. Men när jag stod och kokade zuccinin idag började jag undra om det räcker med att koka dem. Eller om man skulle orka ångkoka grönsaker, det vore ju supernajs. Fast det kanske tar länge? Och hur ska man göra med kött, fisk och kyckling? Jag känner mig som en n00b i köket! Jag kokade ju inte nåt åt William. Det kändes inte lika motiverande, då det inte gick åt lika mycket. Dumt tänkt kanske, men det var ren lathet. Vad kryddar man med. Eller inte kryddar med?

Det går åt ganska mycket mat nu, så det blir inte över nåt att frysa in. Det som andra skulle göra för åtta dagar, äter vi på fyra. Man märker skillnaden ganska tydligt.

Det är andra saker som är annorlunda med tvillingar också.

Man ska ju äta med egen sked, inte smaka själv på maten med samma sked för att inte föra över karies åt ungarna. Det har jag hållit ganska hårt på, med William. Och jag smakar inte av tvillingarnas mat, men hur ska jag få dem att inte slicka på varandras nappar, flaskor eller skedar? Det går ju inte! Och när jag matar dem ger jag vanligtvis varannan sked åt dem, turvis. Än så länge hänger jag med, men om de fortsätter äta såhär snyggt hinner jag knappt. 😀 Och mitt i allt glömde jag vem som hade den blå eller den gröna skeden. Det händer också att en av dem äter upp den andras mjölk.

På rådgivningen sa de att vi skulle försöka hålla isär deras nappar, så gott det går. Och därför har de rosa och blå nappar, av rent praktiska skäl! Men nu blandar vi in andra saker; skedar och fat och då hänger jag inte med längre. 😀 Dessutom tar man fel mitt på natten, när nappen trillar ut. En annans napp ligger kvar i sängen eller så tar man den man hittar. Ja huh, det kan väl inte vara så noga? Om jag skulle amma skulle de ju suga på samma tuttar, ju!

Det är en annan sak som är knepigt nu också: att mata dem i sittern när de hoppar och sprätter! Speciellt Milja som gör fart med hela kroppen, ibland så mycket att hon kräks lite. 😉 Isaac har hittat ett jämnt gungande, genom att dra fötterna upp och ner hela tiden, men Milja skuttar liksom till, haha! Man får hålla i sittern när de blir för ivriga. Jag behöver fler armar!

Det är roligt att se dem tillsammans. De har börjat se varandra mycket mer och oftare. De har väl vetat om varandra på nåt sätt hela tiden, men nu krafsar de och tar nappen av varann, äter på den andras hand, petar och leker.

De där vanliga plupparna man ser varje dag (som faktiskt har varit/är otroligt bra leksaker!) blir ju mer intressant om man är två som vill ha dem. Eller om mamma är med och leker såklart.

Egentligen kan man ju aldrig veta vad som händer med syskon. De kan bli så osams att de aldrig pratar med varandra, de kan få ett härligt förhållande med ömsesidig förståelse. Eller så något mellanting, som bara är. Det jag önskar mest av allt är att de alltid ska vara vänner, att de ska kunna njuta av att ha varandra, som jag gör med mina systrar.

Det blir mycket bilder idag! Jag tar igen mig efter gårdagen. Jag ordnade en detoxkur åt mig själv, ofrivilligt. Jag råkade äta en fil som var tre dagar gammal och märkte inte det, förrän jag kollade soporna dagen efter. Den hade bråttom ut, om man säger så. Tack och lov var det ”bara” det och inte nåt smittsamt virus. Huu, så hängig man blir. Och tur att det går ganska snabbt över.