Kvalitetstid
Det är lustigt hur man ibland nästan kan se hur barn växer. Att de liksom förändras, de lyssnar faktiskt på nåt man säger. Ja, nåt måste de ha hört, nån av de där tusen förmaningarna eller upprepningarna har gått hem. Han lyder. Jösses.
Igår gick en liten kille och en lite större mamma till stora biblioteket, som vi brukar, han och jag. Han stiger ur bilen själv (såvida vi inte står för nära en annan parkerad bil) och han säger:
– Mamma, jag springer inte iväg, jag aktar bilarna.
– Nämen va bra! säger jag, fortfarande beredd att kasta mig ut mot vägen och dra iväg honom. Men det behövs inte. Han står stilla. Och går intill mig, hållande min hand.
W hittar en ”hundbil” som är förfärligt rolig. Han kör omkring med den och ber mig kolla när han parkerar. (På hemvägen ser vi dem också i ett skyltfönster, ett gäng hundbilar och bebishundar av samma modell. Fast jag har nån slags förklaringmani, har jag inte hjärta att säga att det är nån slags snygg inredningsgrej. Det är en hundbil.)
– Ska vi ta den här boken, ”Rut och knut ställer ut”, den var vi ju inte läst?
– Nej. Jag vill inte ha Rut-och-knut-ställer-ut.
Nehe, men hemma ville han, så jag lånade den ändå, som tur är. 😉
Vi stannar ett tag och läser Månen blev rädd. Det var en lite lustig bok, men en vacker, konstnärligt snygg bok. Se mer av den här. Temat är: det är okej att vara ledsen.
Jag gillar att sitta på golvet och läsa, det är mysigt. Bibban är full av mysiga läsställen. En liten tjej kom och sneglade på oss, när vi läste. 🙂
Så blev det några böcker som vanligt. Men under 25 stycken den här gången. ^_^
Hemma väntade en annan liten kille på att busa med morsan!
W gillade en låda jag sparat till honom. Den blir färja.
– Färjan har 20 hållplatser, sa W.
Och solen gick ner i en himmel som brann. Den natten sov alla ganska bra, som tur var. Kanske för att månen hade slutat vara rädd.
Dagens rätt
De senaste dagarna har vi legat lite lågt. Det där med sova hela natten är för tillfället glömt, men det har sina skäl: feber och förkylning.
Åh, varför kan inte barn som är såhär små förskonas från slem och feber? Blä också. Åtminstone tills de lär sig snyta ur lite snor. Eller ja, det kan inte ens William (för han vill inte) men man kan i alla fall hålla honom mer upprätt.
Den är riktigt ond den här hösten! Eller ska man säga sensommaren? Det är ju bara augusti. Jag känner av viruset själv: ont i kroppen och förkylningsblåsor. William klarar det bättre, han har ju gått igenom en hel del redan, men de små lider.
Men de är så duktiga ändå! Inatt sov de faktiskt nästan fem timmar ändå, utan paus. Skönt. Milja hade feber igår, idag var det Isaacs tur. Visserligen vet jag inte om man kan kalla strax över 38 för feber, men de knorrar och snorar. Och ännu surare blir de ju av allt man försöker suga ur näsan!
Jag förstår inte hur de ändå orkar äta så bra, till och med smaka på en ny grej idag. Veckans grönsak i bebisköket: broccoli. Kanske de inte känner nån smak. 😉 Gapar gör de båda två. Jag applåderar mina duktiga barn och hoppas att det håller i sig.
Jag har försökt göra som jag läste i broschyren vi fick från rådgivningen: inte trycka in skeden i munnen, utan låta den vila vid underläppen tills de öppnar munnen. Och inte heller torka bort maten hela tiden från munnen, men det är otroligt svårt att låta bli! Man vill liksom svepa bort det med skeden samtidigt. Men låter man bli, så vänjer de tydligen sig lite lättare vid hur mat känns och att öppna munnen. Jag vet inte om det stämmer, minns inte alls hur jag gjorde med William, men det här funkar i alla fall just nu. Det är som pappa brukar säga: ”He gar int me tromant!”. Hur man nu sedan översätter det till vanlig svenska: ”inte med våld” typ.
Och så ser de ju ut därefter. 🙂 Efter maten torkas det, städas undan, de sitter så fint i sina sitters och tittar på. Jag får koka nappar och städa undan nästan alla saker, innan det blir nåt gnäll. Kanske de nöjer sig med samma sak, när de blir större, om de då får sitta i matstolarna och kolla vid diskbänken?
Vissa somnar till och med på maten. Och får sova vidare i egen säng.
Andra är vakna, äter på sin trasa och äter på min hand när jag har henne i famnen. ^_^ Vi lyssnar på melankoliska låtar i min playlist på Spotify. Det blev just den som rullade idag, det var ett tag sen jag hört de där låtarna.
PS. Jag är lite extra stolt att jag kan säga att bebblorna har ätit _min_ mat, som jag själv gjort och att det går så bra ner. Burkarna hinner vi nog med ändå. Yay!
Till dig, Soneraförsäljare, som ringde mig kl. 09.46
Jag vet inte riktigt vad det egentligen var du ville. Det var inte särskilt tidigt du ringde, men just idag var det tidigt, för mig. Du förstår, min dotter hade feber inatt och grät med jämna mellanrum, så det gick verkligen inte att sova. Sista gången jag kollade på klockan visade en 4.40 och sen minns jag inget mer. Hon är dessutom på väg att bli riktigt förkyld, som sin bror, och jag oroade mig över att hon skulle ligga där och snörvla, hosta och kräkas och sen inte få luft.
Jag har ingen aning om vad du försökte sälja eller berätta, men om du verkligen ringde från Sonera så såg du väl att det är jag som är abonnemangets användare. Då behöver du väl inte fråga efter min sambo? Jag förstår att det är många som har flera nummer, men de flesta använder faktiskt era avtal som det är tänkt – att den som använder numret står på pappret.
Det var också ganska korkat av dig att fråga om jag pratar finska, på finska. Jag svarade ju på finska, men du får ursäkta mig. Det var alltför tidigt för mig, jag kanske sluddrade på orden. Det hade inte spelat någon roll om det hade varit österbottendialekt du pratade, jag var alldeles för sömndrucken för att höra mer än ”Sonera” och min sambos namn.
Nu är mina tvillingar ganska glada igen, men det blir en lång dag. Du kanske inte tänker på det, du som har sovit en lång, hel natt, i en säng där bara en eller två personer sov utan att ligga på ena sidan för att få plats för dina barn? Jag sover gärna lite snett, så länge mina barn är trygga och de behöver tröst, men då behöver jag just – sova – kanske på andra tider än du väntade dig. Och vad är det för viktigt som du måste ringa om på morgonen, som du i så fall inte kan säga i ett mail? Nästa gång kan ni maila eller ringa lite senare, ursäkta mina barn och mitt morgonhumör, istället för att väcka mig när jag äntligen somnat och sen få mig att försöka skämmas över att jag inte förstår er svamliga finska.
På tå
Gäsp. Det har varit en natt modell kortare. Milja var vaken längst, det letades nappar och ständigt var de borta. Dessutom misstänker jag att tvillingarna väcker varandra, när de inte riktigt somnat. De sover ännu i samma säng, vilket inte går så länge till.
I morse var det däremot något annat som var fel. Milja gallskrek. Inte Jag-är-hungrig-skrik eller Ta-upp-mig-skrik utan nåt annat.
”Vad i hela friden…” tänkte jag och tog upp båda barnen. Mat dög inte, inte att sitta, inte att ligga ner. Sen kollade jag på hennes tå och såg att ett eller flera hårstrån hade trasslat in sig i hennes små, svettiga tår! Lilla tjejen. Åh va hon grät! För ett tag sedan hade jag pratat med en bekant om att sånt här kan hända. Någon hade till och med fått åka till akuten för att få bort håret, det hade lindat sig så hårt runt tån. Bebisar har liksom ett naturligt veck där dessutom, så håret gräver sig in och skär in i huden. Isaac har inte samma sannolikhet att det där ska hända. Hans tår spretar mer (precis som mina:P) och han har inte alls nån bebisfotsvett. Tänk så olika, fast de kom från samma ställe.
Nu har Milja rena, nytalkade och fina tår som inte gör ont. Det är inte lätt att vara liten.
Nu mullrar åskan lite mysigt utanför fönstret och det är mörkt idag. Hoppas på ett rejält regn och blixtar. Och att ungarna sover lite till efter det här tåäventyret.
”Mamm, he e betär nu.” 🙂
Sånt där allmänt
Dagens knasigaste artikel:
Facebook skapar ”semesteravundsjuka”Att se på foton från sina vänners resor på sociala nätverk skapar stor avundsjuka, visar en färsk brittisk undersökning.
En fjärdedel av människorna erkänner att de bokat en egen resa efter att ha sett andras bilder på Facebook, och nära en femtedel gjorde en exakt likadan resa som sin vän med samma resmål, hotell och aktiviteter.
Till på köpet hade den som lade ut artikel i HBL:s nyhetsflöde på Facebook lagt till: ”Borde det finnas en lag mot vilka bilder man får sätta upp?”
Men kom igen nu! Alla är väl avis på fina resor, men hur seriös är man? Man går vidare, det är inget man ligger sömnlös över (eller? Gawd, I hope not). Och var skulle den gränsen gå för vad man får sätta upp? Inga bebisbilder, folk blir bebissjuka! 😀
Dagens bästa bröd:
Karppinen, brödet som faktiskt har info om hur mycket saker det finns per skiva. Jag bryr mig inte så mycket om att det är lågkolhydrat, men det är otroligt GOTT. Hängivna LCHF:are säger att det här är gift, vilket jag tycker är lite elakt/korkat, eftersom inga kolhydrater är gift, mer än att en vegetarian tycker att fisk och kött är ”gift” för honom. Men hur som helst, dumt ord, superbra bröd!
Dagens frågesportfrågor:
Det jag inte kunde var bland annat
– Vad kallas den del av Spanien där Barcelona ligger?
– Vad heter andra Moseboken med ett annat namn? (ööh, vad kom efter Genesis?)
– Vilket land skulle den spanska armadan invadera?
Sånt jag kunde var
– Vilket planet är känd för sin storlek och för sin röda fläck?
– Vad betyder förkortningen GPS?
– Vad har du för sjukdom om du drabbats av Morbillivirus?
– Vad står REM för i REM-sömn?
– Vilken tidning grundades av Hugh Heffner? (höh!)
Söndag del 2 – nästan orange
Egentligen hade jag tänkt ha temat orange för det här inlägget. Det sket sig, rent ut sagt. Jag hittade andra, fina saker, som inte är orangea, så de får också hänga, med.
Idag har jag:
* kollat på en dokumentär om Robert Gustafsson, som firade 25 år som komiker ifjol. Det är otroligt vad mycket han har gjort och hur lätt det låter när han berättar om det han gör:
”Jag tar lite inspiration från vardagen, det jag hör och läser. Sen funderar jag lite, övar på miner och sätter ihop det.”
Bara sådär. Jösses. Ett ord: Geni. Folk skrattar när de ser honom. Det låter ju som jag och bloggen. *megaflabb* Okej, fast lite bättre då.
Han gillade också hans svar på frågan: Är du lika rolig privat?
– Jag brukar svara: Går läkare hem och opererar på sin fru? Går en snickare hem och börjar jobba i källaren? Tar en skomakare med sig skor hem och fixar skor, som hobby?”
Fast egentligen tror jag han drar lite skämt ändå, för att han är han.
* burit hem drygt nio liter Nan idag. Och lite välling. Och all den andra maten. Det är tungt att äta. 🙂
* märkt att Milja har ett nytt sätt att få uppmärksamhet. Hon skrikpratar – högt och gällt! William gjorde nåt sånt där också, när han var tio eller elva månader. Det hördes i hela Citymarket, var vi var.
* märkt att man inte ska handla med de orangea kundvagnarna. William ville rida på vagnen, på sidan och var nära att dra hela vagnen plus det tunga innehållet över sig. Puh. Men det gick bra. En stor VARNING till andra föräldrar – akta ungarna i vagnarna. Även när de klänger utanför.
* saknat Sverige lite grann.
* försökte pränta in ett ord, som jag hela tiden stavar eller fel. Tessellation. Samma på svenska. Jag minns aldrig om det är s:en eller l:en som ska komma först. Tellassing, tessala.., 😛 Det är i alla fall det sätt som det här mönstret upprepar sig på. Jag övar vidare. ^_^
* tröttnat på mobilbilder för ett tag. Nu blir det lite systemkamera igen.
Söndag del 1
Linn funderar på om hon borde sätta sonen i dagis. Att han skulle ta skada av att vara hemma. Nej, bara om man själv inte orkar, tycker jag. Själv är jag helt slut efter en helg. Min lilla pruttkudde. Hur kan man älska någon och hur kan man bli så arg, på samma gång? Det är kanske vana eller slapphet, men jag tycker det kan vara ganska tungt att vara med alla tre. Det beror förstås på vilken helg det är och om jag är helt ensam. Jag borde inte tycka det, jag har ju liksom fått tre barn, ska vara nöjd och lycklig över det. Man ska njuta av bebistiden och blabla. Men ändå, liten lättnades suck. Över att det är söndag.
William är ingen bebis längre. Han fyller fyra om en vecka och har energi som en hel skolklass. Idag var vi på McDonald’s, bara vi två, och då var han sååå trött. Orkar inte ens äta hamburgare (?!). Tills han fick leka av sig lite i lekhuset. Det är märkligt hur mycket ny energi man får då man gör saker man tycker om.
I övrigt kan vi konstatera att vinnaren i ”101 sätt att åka ur en gameshow” säsong x, inte var värt sitt pris. En uppblåst brud med sillisar och läppar så styva att de inte rörde sig när hon pratade. Och så heter hon Jane Timglas – på riktigt (wtf liksom?). Jag slår vad om att hon lägger de där 50.000 kronorna på ett nytt boob-jobb. Eller ännu mer rumpa-i-läpparna. Sådana där personer skrämmer mig på riktigt. Och de får mig att älska min egen, olagade kropp ännu mer. Tack och lov för att man inte är fast i nåt silikonträsk! Våga vara randig, våga vara stolt över din egen kropp, som den är. Min har burit tre barn och det är jag glad över. 😀
På tal om tvprogram. Man märker hur gammal man blivit när man ser en av skådisarna från nåt man tyckte var en ungdomsserie. Sen ser man henne som 40-årig morsa i Pretty Little Liars. Håh, va tiden går!
Mamma du kan fara till skogen och sen tappar jag bort dig!
Så sa W igår när han skulle sova själv. ”Allt går, om man bara vill” lärde jag mig i dagens avsnitt av Franklin.
Igår lyckades jag lägga William själv, med twinsen också! Oj va arg W var när jag gick iväg efter godnattsagan. Han ville ju med och mata twinsen såklart, han ville inte sova alls. Sen somnade Milja, så jag kunde ta Isaac på knäet och sjunga ett par sånger. Då var det tryggt att somna, med dörren lite på glänt. Då blev vi sams igen och han sa att han nog tyckte om mig. Så bra att somna som vänner.
Det firar vi med en mysig frukost i vardagsrummet och barnprogram. Happy Sunday. ^_^
Masten
Vi sitter och köket, sonen
och jag. Tvillingarna sover och jag njuter av friden. Istället för att jag hela tiden ombeds springa till Ws rum, ritar vi i köket. William har upptäckt att man kan mäta med linjal. Han ritar vägar, hus med sex våningar och båtar.
– Jag rita en mast som är 15 meter, säger W stolt.
– Oj, det var en lång mast, längre än på faffas och fammos båt. Den är 11 meter.
Han funderar ett tag.
– Den är nog 11 meter.
– Jaha, lika stor som faffas.
– Nee! Jag ritat ju bara på ett papper, inte med metall!
