På pricken
Jag hatar prickar och utslag. De brukar komma när man börjar med fast föda. Det är en sak med feber och maginfluensa, det medför sina problem och äckelheter, men prickar är så diffusa. Det kan bero på så många olika saker och man vet inte riktigt vad det är och om man ska vara orolig. Så man blir orolig i alla fall. Mammanojig.
Isaac blev prickig över hela kroppen igår. Jag fattar ingenting. Han var annars ganska nöjd och glad, men det såg ut som om han hade små prickar, som sedan blekande ihop till en lätt rödflammig yta. Jag tänkte: Åh nej, inte matallergi? Men han hade ju bara ätit batat den dagen. Och dessutom brukar matallergi börja runt munnen, på kinderna och i halsen och se annorlunda ut, mer upphöjda. William var ju överkänslig mot morot, ananas, persika, jordgubbar och äpple när han var liten, så vi har sett en del. Och så kräktes han ymnig när han åt mango när han var under året, så vi gav inte honom det mer.
Jag ringde sjukrådgivningen och gick till jourmottagningen på kvällen. Egentligen kunde de väl inte säga nåt mer heller, förutom att det ”kanske var något virus”. Idag är prickarna borta och min oro likaledes. Det är hemskt vad man blir om sig och kring sig när de små är sjuka eller ser ut att vara det.
När vi var på mottagningen igår, kom det in en ung mamma och pappa med sin ungefär tre år gamla son i famnen. Han grät och grät och sparkade. Han hade ramlat och slag i skallen och blödde från huvudet. Jag vet att det ofta ser värre ut än det är, när man slår sig i pannan eller i huvudet, eftersom huden är så tunn, men jag led med mamman. Hon var strax över 20 år, en smal tjej. Sminket rann och hon försökte förgäves lugna sonen så att sköterskan ens fick titta på såret. Det räckte med en limning, hörde jag dem säga, men oj va sonen skrek! Mest för att han blev fasthållen och för att han var rädd, antar jag.
Sen, när vi kom in till läkaren, var jag helt upprörd av den där pojkens skrik. Jag var gråtfärdig och snubblade på orden på finska, jag kände mig så korkad. Det är svårt att prata utslag, det är så många ord man borde kunna eller minnas. Hemma såg jag varför jag blivit så ticsig: jag hade tagit nån medicin idag och varit orolig. Ingen bra kombo för nån som har redan blir nojsig av lågt blodsocker.
Det är tur att jag inte jobbar inom nån akutvård eller liknande, jag skulle inte klara av det trycket. Visserligen är det värre när det gäller nära och kära, men ändå. Jag önskar jag skulle klara av sånt arbete, det är värdefullt, men man vet ju sina begränsningar.
Sen idag, är Isaacs prickar borta. Milja är ledsen, hon vill hela tiden vara i någons famn. William söker vår uppmärksamhet och ikväll ska jag vara ensam med dem alla tre. Men det går på något sätt det också.
Förresten så gillar Milja att stå upp. Det är en ganska ny grej. Stadigt står hon också och trycker sig själv upp, på sina pinnar. Ligga ner, det är ju det värsta sin finns. Det är nästan som om hon skulle säga: ”Nej nej, lägg inte ner mig, jag har ju legat där nu i fyra månader!” 🙂
Myslunchen: Rågmacka, fisksoppa och en alldeles lagom mogen avocado.
Stickfeber
Det är inte bra jag som har stickfeber – hela världen har smittats. På dagens stickcafé var det en tjej som postade den här bilden, ur dagens blaska. Jag har lånat den med tillstånd. 🙂
Hurra för stickning och garn, säger jag bara. Jag läste i en annan artikel att en massa artister, bland annat Madonna, hade setts sticka. Men hon börjar ju ha åldern inne för det också. 😉 Stickning är najs – och ekologiskt! Men inte så billigt, det är enda kruxet.
William, jag och Isaac har nystat mer garn ikväll. Jag har två väntande Nutkins på gång, ett favoritmönster. Nu förstår jag varför folk lär sig ett mönster och sedan stickar många par av det. Man minns det ju bäst och så finns det vissa mönster som bara är så bra att de etsar sig fast.
Tänk att något grått kan vara så snyggt. Jag som annars tycker att grå är en lite tråkig färg. Inte den här. Och dessutom handlar det ju om sammanhang.
William och jag kom inte riktigt överens om hur snabbt vi skulle nysta. Han ville använda nystvindan som ett roder eller som en ratt och hade lite bråttom. Fast för det mesta hjälper han bara till och gör fart. Det är bra, för då behöver man inte dra och då blir inte nystanet för hårt.
Jag hittade mina stickade sockor, ett par som jag gjorde när jag var gravid. Isaac var så söt med dem, men de passar egentligen bättre om man har en annan socka under. ^_^ Och de var så lätta att göra, mesta räta maskor och sen byta lite färg, maska av och sy ihop.
Batat, mat och krångel
Vissa dagar har man en extra stark längtan att få en liten extra stund för sig själv. Det är dagar då båda tvillingarna varit lite extra krävande eller ledsna under en längre period. Eller som igår då vi trodde att de somnat för natten. Men icke, Milja var vaken till halv ett och där gick den kvällen åt till att trösta och vagga. Och dagen efter går det ganska bra, men de vaknar halv sju och så är rumban igång. Visserligen sov de lite till när jag petade in nappar hela tiden, men det är svårt att få något gjort.
Då menar jag inte som att sticka eller andra egna intressen, utan att koka batat, purea och plocka undan kläder, fixa med disken. Jag är i alla fall nöjd med att jag kunnat prata i telefon med två olika personer en stund och dessutom fixat med en försäkring.
Och idag gick det rätt bra att äta: batat- och blomkålspuré. Isaac äter ju nästan med aptit. Jag köpte en Mam-tallrik som är ganska bra. Den har en sugpropp så den hålls bra på bordet (när den tiden kommer) och den har två ”våningar” så det är lätt att få upp maten. Nackdelen är att om man har en lång sked, så ramlar den lätt ut och så är det puré överallt.
Efter maten är det Bebisbingo. Eller med andra ord: Vem rapar först?
Man känner inte sig så värst glamorös i det här läget. Isaac har superkissat på mitt nya linne och en kjol. Det är bajsblöjor med jämna mellanrum (jag minns ett tag att William bajjade fem gånger om dan. Jösses, det blir tio med två!) Milja nös batat över ett annat linne, så jag blev alldeles prickig. Jag bär sitters fram och tilbaka mellan kök och vardagsrum. Drar dem i vagnen, flyttar dem till golvet, soffan. Isaac har blivit så stark, han tryckte sig in under en kudde idag, som var en bra bit ifrån honom. Det går bra om man bara lever på deras villkor hela tiden och inte ens försöker något annat, men det funkar ju inte så.
Och jag vet inte vad det gråter åt. Är det tänder? Är det maten? Är de ovana eller missnöjda med nåt annat? Jag skulle ha haft besök idag, men det blev inte av och det kanske var meningen så. Jag hinner knappt äta själv mellan varven och då blir jag ännu grinigare.
Så jag svettas, bär vidare och hoppas att Mika inte har tänkt gå på nån superlång löprunda ikväll. 🙂 Medan jag skriver i bloggen drar jag vagnen med andra handen. Eller så sitter Milja i min famn. Jag behövde nån slags paus i den här bubblan och bloggen funkar bra. Det ska väl finnas såna här dagar ibland också.
Dagens irritationsmoment:
1. Finns det överhuvudtaget nåt spamfilter som uppehålls av bloggen.fi? Det är supertröttsamt att ha över 70 spam varje dag att rensa undan. Jag bloggar ULRer och svartlistar e-postadresser men nu kommer det spam med olika adresser och mail, så det går inte. Man ska väl inte behöva stänga av kommenteringen på alla gamla inlägg? Dåligt, HSS media!
2. Banker och försäkringsbolag som säljer på en kreditkort eller försäkringar. Jag skaffar väl mina egna försäkringar? Och pensionssparar redan ganska mycket. Fattar ni att jag inte vill HA något RUTTET kreditkort ALLS? Över min döda kropp. Jag har köpt en tvättmaskin på kredit, men då visste jag att krediten är borta på tre eller sex månader. Det är det längsta jag kan sträcka mig. Det räcker med bostadslån. Kredit är skit. Det här med krediter ska jag fortsätta i ett annat inlägg, men jag anser att det är en mänsklig rättighet att inte behöva använda krediter. Tyvärr kostar det lite extra att bara ha ett vanligt bankkort, vilket jag anser är fel.
Minus för blomkålen
På menyn idag: Blomkålspuré. Miljas min är väldigt beskrivande.
Huu, mamma, det var verkligen ingen höjdare! Jag visste det, men nu har de i alla fall smakat lite grann. Först blev de alldeles förskräckta, sen grät de en i taget. Stackarna. Tur att man får mjölk efteråt. ^^ Imorgon tror jag vi återgår till bataten och smyger med lite blomkål.
Dagens husmorstips:
Om man delar broccoli och blomkål med en kniv från roten av knippena och sedan drar isär dem, så hålls de bättre ihop och trasas inte helt sönder. Fast det visste ni väl redan?
Idag tänkte jag på hur lyxigt det är att kunna vara hemma med två små, så länge de är små. Det är roligare än förra gången. Jag känner mig mycket mer avslappnad (nej, det har ni väl inte märkt?) och nöjdare. Få se hur länge jag kan/får vara hemma. Jag har ju tänkt uppta mina studier, men frågan är om man klarar det med ettåriga tvillingar. Och hur det passar med skolan och hej faderuttan. Det är svårt att ta vara på tiden, så jag bara är och njuter så gott det går.
Svårast just nu:
Att ha båda i famnen samtidigt, som de verkar vilka.
Ta upp mig. Nej mig också.
Kontrollen
Folk undrar hur det är att ha två bebisar samtidigt. En del förfärar sig. Många brukar fråga (eller påstå) att det ”säkert är dubbelt så tungt” men jag säger att det inte är det. Det finns en massa saker man gör samtidigt ändå, som man ändå måste göra med ett barn: som att mata, värma mjölk (eller amma) och byta blöjor, skaffa salvor, tvål och passande tvättmedel och så vidare. Hur mycket tid det tar beror helt på hur bebisarna är. Vissa barn, oavsett om man har eller flera, tar upp mycket mer tid. De liksom kräver det. Vi har lyckan att det inte är så med tvillingarna och det sa jag också på rådgivningen idag. De sover ju hela nätter, de hänger med. Överlag går det riktigt bra.
Men det finns saker som är lite knepigare. Inte omöjliga, men svårare. Som att gå ensam till rådgivningen. När jag väl är där är det inga problem, men innan. Mina händer räcker inte till! I morse åkte vi iväg alla fem på en gång och det var bökigt värre. Det är så lätt hänt att man glömmer något (jag glömde ta min medicin, men märkte det när jag var hemma igen, så det var ingen fara). Som tur var, kunde Mika komma med.
För även om jag har vagnen, så har jag två bebisar och två bilstolar också. Rådgivningen ligger vid stadssjukhuset. Där ska man
1. hitta parkering, det är ofta fullt
2. betala för den, krångla med biljetter
3. gå uppför en lång, tung backe. Det är ett par hundra meter mellan parkering och rådgivningen.
4. Släpa på två bilstolar/barnskydd samtidigt. Urk.
Det där är inga problem om man ska dit själv eller med William, men med två bilstolar. Och egna väskan och skötväskan. Eller med vagnen. Redan den är lite större än vanligt och ganska tung och bred att få in och ut ur bilen.
Egentligen får man inte ta med vagnen in till rådgivningen. Men ena bilstolen krånglar och vill inte gå ut, så vi fick ta vagnen i alla fall. Jag visste inte ens om dvagnen skulle rymmas in i sjukhuset. Det gjorde den såklart. Det är ett sjukhus. 😛 Och rådgivningstanterna var så goa och sa att det var okej. 🙂 Skönt. De förstod, men hade inget bra sätt, inget råd för hur jag skulle göra om jag kom ensam. Jag kan visserligen åka buss, det är inte svårt, men tar lite tid. Och då borde man gå nånstans där man kan mata dem efteråt, det tar sin tid (flaskor, mat, trasor, blöjor).
Men än så länge har det funkat bra, då Mika kommit med. Det går ju inte så bra att sätta ner en av twinsen nånstans, eftersom de inte kan sitta än. Sånt blir lättare när de blir större, fast jag på sätt och vis tycker att det är lätt som det är just nu. De sover mycket, de äter regelbundet och väldigt enkel mat.
Och om besöket kan man väl säga att Isaacs sprinklersystem funkar väldigt bra. Han måste ha sparat sig, för han blötte ner vågen i ren förskräckelse och sen trodde vi att det var slut. Nejdå, han fortsatte med att kissa ner min tröja och hela skötbordet igen. Det blev en hel del glada skratt, utom för Isaac själv, som var lite blyg för främmande tanter. Tur att mamsen och pappsen var med. ^^
Mest glad är jag över att det står ”Växer fint, allt normalt” i rådgivningskorten. Underbart! ♥♥
Såhär stora är vi nu – drygt fyra månader gamla:
Här är storebror i ungefär samma ålder. Då var han 60 cm och 6,7 kg. Lite skalligare och ljushårigare, men lika underbart go och söt!
(Mina älskade, underbara barn. När jag ser på bilderna eller när jag ser på dem och de är stilla, så man hinner fundera, känner jag mig så ofattbart lyckligt lottad. Det känns nästan som en skymf mot de som inte kan få barn eller de som har barn med något bekymmer. Det är inte menat så! Men man måste väl få vara glad åt sina egna barn? Jag förstår bara inte hur jag ska kunna och hinna uppfostra tre barn, men det löser väl sig på vägen. :))
Nåt för var och en
Vissa lekar kommer av sig själva. ^_^. William nystar garn med mig, Milja och/eller Isaac satt i sittern och tittade på. Ibland var nystvindan en ratt till en båt, ibland en bil på väg till Amerika. Ibland, bara garnhållare.
– Mamma, jag nystar garn åt dig, säger W och snurrar vidare, det blir mindre bensin här och mera i ditt nystan. Det här är bensin.
Lite över en kilometer garn har vi nystat idag. 🙂
Sen leker han att babygymmet är ett hus och alla trasor är väggar. Han hänger upp bitringar och nappband så att ”bebisarna ska nå dem lättare”. Den lilla lurifaxen. Jag undrar om det är tvillingarna eller William som har mest roligt där. Nåja, båda delarna kanske. 🙂
En mat- och sovstund
Sovrekord! Igår noterade vi den sista matningen till klockan 22. Visserligen var Milja vaken ett par timmar till, men till slut somnade hon också. I morse väcktes jag av deras nojsanden 07.20. Och då var de inte ens ledsna, de började vakna. Halleluja! Jag hade aldrig i min vildaste fantasi vågat vänta mig det. Istället var det William som höll oss vaken tre gånger, då han grät och inte ville sova i sitt rum. Men han somnade om, efter att nån av oss gått dit och tröstat honom. Och så stolt han var då han berättade att han sovit hela natten i sin egen säng!
Twinsen verkar vila upp sig medan W är på dagis. Här är det slow living som gäller. Efter morgonmaten somnade tvillingarna om lite till. Jag hann äta frukost och vila ett tag till. Vilken lyx. Men åh va svårt det är att låta bli att krama och peta på de söta barnen när de sover. Jag förstår att William inte vill lämna dem ifred. 😉
Sen sov Milja vidare, antagligen för att hon var så trött och inte fick ro igår. Jag tog Isaac med mig till köket.
Vi fick en liten kaffestund på tumis. Städa, plocka med disken. Det är ju så mycket roligare nu när man ser nåt! Isaac sitter lite bättre än Milja i matstol, men bara en stund. Båda har en tendens att ramla åt sidan eller framåt ännu. ^_^
Och så kokade vi batat förstås (det blev lite fusk igår och vi råkade hoppa om det i röran). Idag var det många sura miner, men några skedar gick in och verkar funka.
Puss mamma! Det är kuuul i köket!
Killen blev så trött att han somnade, medan jag matade Milja. Jag har inte riktigt fått rutin på det här med att mata samtidigt, när det gäller riktig mat ännu. De kan ju dessutom inte sitta själva och vi måste ha en matstol till. Men det går framåt, trots lite sura miner och tillhörande sedvanliga kväljningar. Det var inte bara ledsna miner.
– Batat på fat smakar inte undulat, det är er första riktiga mat, skojade jag och Isaac började skratta. 😉
När Isaac somnade stannade vi tjejer i köket en stund och städade efter matningen. Det är märkligt hur lite mat det behövs och på hur många ställen det kan hamna, trots att det är så lite. 😉
Sen bloggade vi lite tillsammans, tills Milja tyckte att det fick räcka med sjal för idag.
Augusti började på bästa möjliga sätt.
Skrik och bättre
Det tycks vara fler än jag som räknat till tio många gånger om idag. Varför just idag? Har vi kommit till nån slags bristningsgräns med den här semester och längtar framåt – eller bakåt? Eller är det en slags uppgivenhet och längtan till nåt med rutin igen, trots den underbara sommaren? Eller är det bara rastlöshet?
Huu va mycket gnäll och skrik det har varit idag. Sen kom vi oss äntligen iväg ut. Vi hade tänkt gå till nån strand idag, men jag var inte alls, inte ett ynk sugen på att dra med vagnar, mjölk, en supersur och en halvsur unge till stranden, där det dessutom inte finns nånstans att värma mjölk. Och det var inte så soligt heller, så vi åkte till köpcentret Skanssi istället. Det blev en lagom utflykt, det var lätt att packa ner och upp vagnen och de har stora, breda hissar och en massa matställen.
Det enda töntiga är att varje restaurang har en inhängad serveringsplats. Varför kan de inte samsas, som vid Kista Galleria, så att man beställer mat där man vill, sen tar man bord var som helst i salen? Nu blev det knökfullt där vi satt och åt, under cirka en timme, medan det var helt tomt intill. William var lycklig. Det finns en stor lekplats där, med fjädergunghästar och rutschbana och mjuka mattor att landa på. Han sprang och sprang koch hittade även en kompis. De lekte att klätterställningen var en båt, hörde jag, och turades om att styra. Det gick relativt problemfritt.
Det är ändå ganska svårt att slappna av när man har tre små med sig. Och då sov Isaac så fint. Milja grät, så hon studsade mellan min och Mikas famn, så att vi skulle kunna hämta mat, äta i omgångar och dessutom se till att William a) inte springer iväg, b) äter nåt.
Och så rea på Polarn och Pyret. Jee för 50 procent, äntligen mänskliga priser. Jag ville stanna och handla massor, massor, men det kommer ju fler tillfällen.
——– Eftertanke ——
Jag fattar att William blir galen av att bara sitta hemma. En promenad per dag kanske inte räcker. Han har tråkigt. Och han fattar att bebisarna tar tid, han älskar sina syskon, men samtidigt är det svårt att handskas med. Vi grälar och grälar och grälar om så enkla saker som att gå på toa – när han är jättekissnödig, men nekar – och att äta mat. Eller att han väcker bebisarna. Det hjälper inte att säga ”Det blir mindre tid för bara dig och mig om du väcker dem” eller ”Minns du hur trött du brukar vara när du vaknar”. Inget hjälper när han är på det humöret. Huu, vissa dagar är så långa. Sen ordnar det sig ändå, på nåt sätt.
Jag tog lite hoppbilder, tills han själv inte orkar hoppa mer (lol!). William, vårt hopp. 😉 Älskade, busiga William. Ibland gör du mig spritt, språngande galen.
Dagens
Dagens irritationsmoment:
– Dammsugare utan påsar. Inte handdammsugare, utan sådana där vanliga, stora. Varför valde jag själv en så idiotisk grej? Det verkade som en smart, miljövänlig grej. Sanningen är att de har så mycket nackdelar att det är bättre att välja bort plastkassar när man handlar, återvinna all kartong eller göra vad som helst annat för miljön. Plus att man tappar nerverna med det eviga tömmandet: allt damm är ute i lägenheten igen och tadaa, vad spelar det för roll att man har filter, när man ska tömma allt igen i en annan påse för att ta ut det?
Visst är det bra med påsfria dammsugare, men deras enda fördel är just det: att man inte behöver påsar. Nackdelarna är fler: Du ser ditt damm två gånger: när du dammsuger det och när du ska, som sagt, tömma behållaren. Om du t.ex. dammsuger glas, måste du ha bort skärvorna ur behållaren, för hand eller genom att skölja och torka. Dessutom genererar de här maskinerna väldigt mycket mer värme, det blir kokhett, antagligen på grund av friktion inuti maskinen. Och det är ju just värme man behöver när man städar i det här vädret.
Och självfallet är det fullt varje gång man ska börja! Man hamnar att tömma eländet ungefär var tredje gång man dammsuger. För jag orkar i alla fall inte tömma snabeldraken efter att jag äntligen är klar med den – då ska den bara bort!
Det lönar sig att investera i en bra dammsugare, fast man tycker att de är dyra vid inköpet. Om man istället slår ut det på antalet gånger man använder dammsugaren, får man ju fram det verkliga priset, som blir ganska lågt.
Dagens William:
Vi pratar om språk och jag berömmer honom för att han kan så många ord på finska.
– När jag var tre år kunde jag inte ett enda ord på finska.
– Varför?
– För att min mamma och pappa inte pratade finska med mig hemma.
– Varför?
– För att ingen hade lärt dem finska, de pratade bara svenska.
Han funderar lite.
– Jag kan ge dem en hink med finska bokstäver, då lär de nog sig.
Dagens sötnosar:
Dagens sockprojekt:
Stickat på fyrkantiga stickor. De känns lustiga och lite trubbigare än jag är van vid, men jag gillar dem! Däremot färgar det här garnet av sig nåt förfärligt, redan när jag stickar 😦 Synd, för det ger ett roligt mönster, efter att jag äntligen fick nån ordning på var man ska börja. Man ska provsticka några varv, riva upp och mäta hur mycket garn som går åt, sedan nysta tillbaka till början, till insidan av nystanen, för att få mönstringen att stämma. Jag började om fyra gånger. Det sägs förresten vara bättre för lederna att sticka med fyrkantiga stickor och man ska sticka jämnare. Om man får tro experterna.
Garn: Schoppel Wolle Fliegende Untertasse, färg: Kommando
Stickor: 3.0 Kolláge Square
Nä nu
Inget bra humör idag. Och blä vad jag är trött, det känns som om man aldrig vill vakna. Jag förstår inte varför. Jag oroar mig för tusen saker och retar upp mig på hundratusen till. Ut med ungar och sambo och på med musiken, så jag får städa och koka mig en kopp kaffe. Och jag tänker vara superrebell och damma ett par mattor från balkongen. Knaper er.
