På pricken

Jag hatar prickar och utslag. De brukar komma när man börjar med fast föda. Det är en sak med feber och maginfluensa, det medför sina problem och äckelheter, men prickar är så diffusa. Det kan bero på så många olika saker och man vet inte riktigt vad det är och om man ska vara orolig. Så man blir orolig i alla fall. Mammanojig.

Isaac blev prickig över hela kroppen igår. Jag fattar ingenting. Han var annars ganska nöjd och glad, men det såg ut som om han hade små prickar, som sedan blekande ihop till en lätt rödflammig yta. Jag tänkte: Åh nej, inte matallergi? Men han hade ju bara ätit batat den dagen. Och dessutom brukar matallergi börja runt munnen, på kinderna och i halsen och se annorlunda ut, mer upphöjda. William var ju överkänslig mot morot, ananas, persika, jordgubbar och äpple när han var liten, så vi har sett en del. Och så kräktes han ymnig när han åt mango när han var under året, så vi gav inte honom det mer.

Jag ringde sjukrådgivningen och gick till jourmottagningen på kvällen. Egentligen kunde de väl inte säga nåt mer heller, förutom att det ”kanske var något virus”. Idag är prickarna borta och min oro likaledes. Det är hemskt vad man blir om sig och kring sig när de små är sjuka eller ser ut att vara det.

När vi var på mottagningen igår, kom det in en ung mamma och pappa med sin ungefär tre år gamla son i famnen. Han grät och grät och sparkade. Han hade ramlat och slag i skallen och blödde från huvudet. Jag vet att det ofta ser värre ut än det är, när man slår sig i pannan eller i huvudet, eftersom huden är så tunn, men jag led med mamman. Hon var strax över 20 år, en smal tjej. Sminket rann och hon försökte förgäves lugna sonen så att sköterskan ens fick titta på såret.  Det räckte med en limning, hörde jag dem säga, men oj va sonen skrek! Mest för att han blev fasthållen och för att han var rädd, antar jag.

Sen, när vi kom in till läkaren, var jag helt upprörd av den där pojkens skrik. Jag var gråtfärdig och snubblade på orden på finska, jag kände mig så korkad. Det är svårt att prata utslag, det är så många ord man borde kunna eller minnas. Hemma såg jag varför jag blivit så ticsig: jag hade tagit nån medicin idag och varit orolig. Ingen bra kombo för nån som har redan blir nojsig av lågt blodsocker.

Det är tur att jag inte jobbar inom nån akutvård eller liknande, jag skulle inte klara av det trycket. Visserligen är det värre när det gäller nära och kära, men ändå. Jag önskar jag skulle klara av sånt arbete, det är värdefullt, men man vet ju sina begränsningar.

Sen idag, är Isaacs prickar borta. Milja är ledsen, hon vill hela tiden vara i någons famn. William söker vår uppmärksamhet och ikväll ska jag vara ensam med dem alla tre. Men det går på något sätt det också.

Förresten så gillar Milja att stå upp. Det är en ganska ny grej. Stadigt står hon också och trycker sig själv upp, på sina pinnar.  Ligga ner, det är ju det värsta sin finns. Det är nästan som om hon skulle säga: ”Nej nej, lägg inte ner mig, jag har ju legat där nu i fyra månader!” 🙂

Myslunchen: Rågmacka, fisksoppa och en alldeles lagom mogen avocado.