Drömmen om garaget
Vi har blivit experter på logistik här på kvällarna.
– Ska vi se på Smallville ikväll? frågar jag.
– Okej, men Milja sover inte.
– Isaac sover, vi kan flytta honom till hans egen säng.
– Ja, jag ska bara flytta William först.
– Mikaaa, Milja bajsar!
– Ja, jag hörde, men jag flyttar ju William. // Nu är pojkarna i vardera säng. Hörde du mig?
– Mhmh… mumlar jag mitt i ett blogginlägg. Jag har svårt att prata när jag skriver.
Och så är tjejerna vakna och farsgubben. 🙂
På tal om förflyttning. Närmare bestämt när man slutat flytta på sig. Parkeringsstrul.
Det tycks vara väldans invecklat med parkeringen här, att få en plats där man ryms. I vintras begärde vi en parkeringsplats och fick då en som låg längst in på den raden, intill en driva. Man kunde nätt och jämt köra in bilen på platsen, sen var det så höga drivor på ena sidan och så trångt intill den andra bilen, att man inte kunde öppna dörrarna!
Vi påtalade detta och fick en annan plats. Som var upptagen. Mika fick en Arga Lappen på rutan, typ: ”Nästa gång kan du väl prova parkera på din egen plats”. Men va tusan? Vi fick ju den där platsen av disponenten! Det är de som ska ha koll!
Så vi bestämde oss att parkera på besöksparkeringen. Men den ligger ganska långt från hemmet. Okej, 200 meter är väl inte superlångt, men det känns som ett maratonlopp när man drar omkring med två små barn i knöliga stolar och ofta matkassar (Nan.. Urk. Välling, mjölk, pust!)
Under försommaren höll de på och grävde upp besöksparkeringen, då kunde vi inte parkera där heller. Vi ställde bilen nära skolan, vid ett område som var avspärrat och avsett för de fordon som jobbade med rören eller de som måste flytta bilen. Och så fanns det en kort länga där vi var osäkra på om det var P-skiva eller inte. Det var också lite närmare vår dörr.
Nu vet vi. Men att det ska vara såhär svårt att parkera vid sitt eget hem, det övergår mitt förstånd! Mika ringde killen som ska fixa p-platser igen, för tre dagar sedan och tror du att vi hört nåt av honom? Nix pix! Varför ger de då böter för att vi stor på en P-plats där man får parkera? De har inte heller någon förståelse eller nån plats för en familj som behöver lite mer än fem centimeter utanför dörren, eftersom vi har tre barn. Det finns ju platser på parkeringen som ligger i utkanten, alltså så att man bara har en bilgranne åt ett håll. Såklart vill ingen byta.
Det är andra gången på några månader som vi får böter på vår egen gård. En annan gång skulle vi lasta ur saker, vi hade varit och handlat och glömde bilen här nedanför dörren i tre timmar. Jag vet, man får bara lasta ur i tio minuter, vårt fel. Men osis att de skulle kolla just då. Blä vad jag ogillar att ha bil, trots att vi verkligen behöver den. Eget garage med tak och plats – en utopi.
Första maten
Idag var det premiär för kladd- och slafstiden. Med andra ord; tvillingarna fick smaka riktigt mat för första gången. Jag kokade batat. Jag har lovat mig själv att göra en del mat själv och inte bara köpa burkar. Det kostar ju en del dessutom. Jag kokade ju gröt och sånt åt William, men riktig mat kändes superkrångligt.
Det är märkligt. På något vis känns det lättare och mer motiverat att göra mat när man har två. Jag är ingen hejare i köket, men idag kände jag mig lite pruttduktig. Jag tvättar kläder, matar William, bär runt tvillingarna, kokar mat, fixar kaffe och vanlig mat, övar på att ha tålamod och resonera med William för att undvika bråk. William hänger på bra. Han åt nästan helt själv och han har börjat leka i sitt rum.
– Jag är inte ensam! ropar han med jämna mellanrum.
– Nej, det stämmer, svarar jag, du hör mig här i köket.
Det går sakta framåt. William stretar inte emot lika mycket längre. Speciellt när han märker att han måste. Han är med och matar twinsen. Men idag när de båda grät samtidigt, blev han jättesur och arg för att jag manade honom till sitt rum. Fast det får han leva med, så det så. Han har lärt sig viska när twinsen sover, men fattar inte riktigt varför de skriker så mycket och varför jag inte har nån permanent lösning till det. 😉 Nu har han upptäckt Muminfilmerna, så vi ser på dem tillsammans, tvillingarna sover och jag har hunnit äta, städa i köket och diska.
Det häftiga med att vara förälder är att man lär sig nya saker om sig själv. Jag tror inte att någon är född till att vara mamma eller pappa, utan man växer in i sin roll, med olika förutsättningar och olika snabbt. Det spelar ingen roll om det är ett, två eller sju barn – det är svårt eller lätt på olika sätt, precis som alla föräldrar är olika och för att inte tala om ungarna!
Anyways. Jag skulle ju prata om matningen. Vi hade inte bästa möjliga utgångsläge. Twinsen höll på att bli trötta, men båda smakade maten utan att kväljas. Jag trodde Isaac skulle vara den som var mer glupsk, för han har varit med med mjölken. Icke. Det var Milja som gillade purén. Några skedar var, vi fortsätter imorgon.
Leva kvar
Ikväll har jag varit ensam hemma med tvillingarna, det var Mikas tur att få lite extra egentid. Han var i stan och lyssnade på ett band som spelade och träffade ett par polare. Egentligen skulle William också ha varit hemma, men jag tvekade lite inför att lägga alla tre samtidigt. Det går att göra det själv, allt går, men det är inte lätt. Så fammo hoppade in och tog hand om W idag och igår. Jag känner mig som om jag utnyttjar henne och vi pratar ofta om det. Jag såg på en dokumentär ikväll om Agatha Christie och kände att jag gjorde precis som hon; övergav mitt barn och lämnade det åt släkten. Å andra sidan reste jag inte till Mesopotamien med min man för att söka lugn och ro.
Hon var en imponerande kvinna. Med lite trassliga familjeförhållanden. Nåt förlorar man alltid, när man satsar så mycket på en särskild sak.
Bebblorna var snälla, de satt i sina sitters, i min famn eller låg vid babygymmet medan jag satt på golvet och kollade lite på tv och stickade några varv. Man hinner en massa saker, om man vill. Fast sen blev det superskrik och båda var jättetrötta och jätteledsna i ungefär en timme. Det var tur att jag hade bara dem att ta hand om och inte W att läsa för också, fast det är jättemysigt. Det är lite bökigt att räcka till åt tre barn på en gång.
Inatt drömde jag att min mormor levde. Hon var smal, hade rullat sitt gråa hår jättefint och bar ett förkläde. Som jag minns henne, fast yngre. Hon stod i ett kök och jag kom dit, gråtande. Jag sa att allt är så tungt och jobbigt, med barnen, jag oroade mig, med allt, (fast jag egentligen inte vet varför, kanske jag alltid kom till henne förut för att ynka mig om nåt) och hon kramade mig. Jag minns inte de exakta orden, men det var något i stil med: ”Men lilla barn, det är ingen fara, det kommer att bli bra.”
Jag kände på hennes hår, jag kände att det nyligen var lagt, det lockade sig så fint. Hon var frisk och gick utan käppar, utan värk.
När mormor ännu levde bad hon varje kväll om att få drömma om sin mamma. Och aldrig kom det några drömmar, tills en natt. Då hade hon drömt att hon såg sin mamma på ett moln, som hade en guldkant. Hon ropade:
– Mamma, mamma, varför kommer du inte ner till mig, jag saknar dig så mycket!
Mamman skakade på huvudet:
– Men då jag har det så bra, svarade hon och försvann sakta i molnet, i himlen.
Jag minns att mormor grät när hon berättade om drömmen. En mamma är alltid en mamma, trots att man själv är över 70 år.
Jag har min mamma i livet och jag värdesätter det högt. Och det har gått många år sedan mormor dog, men hon stod mig mycket nära. Det vore fel att önska att hon var kvar; hon hade mycket värk och andra sjukdomar. Ändå trillande tårarna när jag tänkte på drömmen och på henne idag. Hon var duktig på att skriva, att berätta, att sjunga. Hon lärde mig andra saker än min mamma lärde mig. På sätt och vis var det bra att hon gick bort under mitt rippiläger, då förändrades jag till det bättre och blev lite mer utåtriktad. Men hon fick aldrig se mig ”bli stor så att jag klarar mig”, vilket hon alltid önskade.
Ibland önskar jag bara att jag kunde ha fått visa mormor det här också; våra söta underverk till tvillingar. Men kanske hon ser mig ändå, ser ner från sin himmel. Kanske var det en slags hälsning genom drömmen, jag vill tro det. ”Jag har ju det så bra”. För hon verkade så till freds, så lugn och så glad.
Milja bär hennes mellannamn och jag bär mormor i ljust minne. Det är så man lever kvar.
”Ser du oss, gambel-mommo? Visst har du det bra? Vi skickar en blomma. Den är fin, men vi vet inte vad den heter? Lila är hoppets färg. :)”
Nutkin #2: Diver’s Dream
Så blev ett par spetssockor till klara. Mönstret är detsamma som förra gången, Nutkin. Fast det är ju egentligen lite missvisande att kalla dem spets, för det ser inte ut som det. Det ser ut som flätor lite grann. 🙂
Såhär började det:
Och sen stickade jag på i ett par veckor, lite från och till.
Såhär ser de ut, oblockade. Jag gillar verkligen det här garnet. Det är lite glansigt och det är merinoull, så det går att tvätta i en försiktig maskin.
Åter till havet
Jag sitter hemma och känner den svala kvällsluften i näsborrarna. Jag har våggung i öronen och sol i minne och sinne.
Idag fick jag möjligheten att åka ut på sjön några timmar med svärmors och svärfars båt. William var med, men twinsen stannade hemma med Mika. Behöver jag säga att jag älskar havet? Det är en så stor lyx att ha en svärmor och svärfar som har en segelbåt, så jag kan inte fatta det. Hela resan var jättelyckad och jättevarm! Eftersom vi bara hade dagen på oss, kom svärmor på den briljanta idén att åka in till Åbo centrum. De brukar själva åka in en gång per år och nu fick vi vara med. Det blev en passande distans dessutom.
Det ser helt annorlunda ut att komma till Åbo sjövägen. Man ser hus från vattnet, en massa båtar, mötade båtar som går ut mot Runsala eller på en guidad tur. Det är mycket folk i farten, många hade även lagt till vid gästbryggan. Jag kände mig lite som en turist när vi klev av båten och gick längs stranden. (Där har jag gått många gånger med W och vagnen när han var liten. Vi bodde ju en bit från Föri.)
William trivs bra ombord, men han vill inte alltid ha flytvästen. Speciellt inte idag då det kom lite regn inne i Åbo, men ute till havs var det svinvarmt! Han satt och bläddrade i sjökortet och ”läste” det, precis som farfar. Sen ville han binda en linbana och tog ”stora snörrullen”. Och han ville binda långt, ända från rodret in i båten. Låter det bekant? Ja, det finns i en bok, vi nyligen har läst. Vet du vilken? 😉
Vi reste segel också, både storen och genuan. Det är en av de vackraste synerna som finns – ett vitt segel mot en blå himmel. ♥ Egentligen var det bara för att få segla lite (tack faffa, jag vet att du inte hade lätt just nu med segel och grejs), trots att vi visste att det blåste cirka två sekundmeter. Med andra ord, nästan inget alls. Ett tag kom vi upp i 3,7 knop, men det var kortvarigt. Det är 1,9 m/sek eller under 7 km/h. ^_^ Det blåste inget, eftersom vi åkte i medvind och det var hett-hett på däck! Jag gick ner för att ”svalka mig” i ruffen. Där var det svalt, 28 grader. Och jag vet inte vad det var ute, men mycket mer!
Fler fräknar har jag garanterat också odlat idag, det är trevligt.
Tack fammo och faffa och S&A för sällskapet och en fin dag!
Och nu, som motvikt till det varma, ska jag se på Ice Road Truckers. Älskade sommar.
Projekt
Jag har en kompis som är spårvagnsförare i Stockholm. Det går ju endast en linje, förbi Djurgården, Skansen och Gröna Lund. Ikväll var hon inte särdeles förtjust över att jobba. Det var 24.500 personer på Allsången och över 15.000 på Grönan. T, jag lider med dig! Samtidigt fick jag en sjukt stark längtan till Sverige och Stockholm igen. Allsången var jättebra (den kvart jag hann se) och jag saknar allt möjligt. Här sitter jag med två bebisar i knäet, varav den ena kräks på mina nytvättade shorts och ett tredje som inte vill sova.
Var och en har sina egna ok att jobba med. Jag tycker det är lite tungt mellan varven, fast man är bara hemma. Isaac och Milja hade nån superskikattack ikväll, båda två. Det är ett mirakel att William inte vaknar. Jag undrar om det beror på att vi har bytt från Nan1 till Nan2? Jag läste någonstans att de innehåller lite olika bakterier, som ska passa barnets tarmflora bättre. Det kanske tar en tid att vänja sig? Konstigt ändå, om det nu är det. Eller så är det bara för att de var trötta. De senaste dagarna har vi haft mycket program, mycket roligt på gång!
Idag träffade vi Isaacs fina gudmor och gudfar; Sari och Anders, som bor i Sverige. Det var jättetrevligt, tack för besöket! Det är extra fint, eftersom vi inte har så lätt att resa långt.
Insane bjuder på en rivande, ryckande upp-och-ner-åktur.
Men i september… Då säger jag Hej Stockholm! och Hej Grönan! Då ska det åkas Extreme och Insane så man blir Insane in the membrane! (Insane av samma typ som Kirnu på Borgbacken, fast högre och längre). På tal om det – jag skulle gärna åka den där nya Ukko som jag sett reklam om. Det ska vara snabbt, skruvat, snurrigt och allt på en gång! Det ruskar om en så att man vet att man lever!
Det har inte bara varit gråt idag. Det har varit mycket glada miner. För William får jag inte alltid sjunga längre, så jag passar på att sjunga precis vad jag vill för twinsen och det är de ofta väldigt nöjda med. Jag lyckades till och med få båda att skratta på samma bild ikväll!
Sen satte jag Milja på mage. Hon lutade sig lite över Isaac och han tyckte det var passande att haka fast i hennes hår. Han är den som petar och försöker ta fast i alla, medan Milja är den som pratar hööögt, länge och högljutt testar och lyssnar till sin röst i olika lägen. Milja verkade förlåta sin bror snabbt. ^_^ De såg så söta ut där de låg och höll varann i handen.
Det lär komma mycket fler syskonbråk framöver. Det är jag mycket medveten om och det är ju det jag har sparats ifrån hittills. Nåja, den dagen, den sorgen och glädjen!
William är också glad! Han bygger vidare på lekstugan med farfar.
”Mamma, jag stänger så du int får koma in!”, sa han. Fast sen blev han sur för att jag inte fattade hur han och farfar hade gjort när de spikade fast stängbrädorna på ett alldeles speciellt sätt. 😉
Jag har mina egna projekt på gång, fast jag hinner inte med så mycket. Just nu försöker jag hinna testa fyrkantiga strumpstickor. De är lite smalare än vanliga treans stickor (de i bambu på den högra bilden), så jag undrar om de verkligen motsvarar treans stickor. Hur som helst, de sägs vara bra för de som har ledbesvär, artros eller karpaltunnelsyndrom. Eller om man stickar hårt. Intressant. Det enda som stör mig är att jag ville ha nummer 2,5 och de hade bara 2,0 eller 3,0, så jag testar 3:ans stickor nu då.
Dagens i-landsproblem:
Dead by April ska ha en spelning i Finland. Ett av mina absoluta favoritband! Och det är… om tre dagar. I Vasa. Crap.
Slumrande
Egentligen borde jag ha gått upp för länge sen, men nu somnade de om. Och det känns som man är uppe så många gånger på natten för att peta in en napp eller mata, på morgonkanten. Jag vill bara lyssna på deras jämna andetag och ”bila en stund” som W brukar säga. 🙂
Gäsp, va seg man blir av sovande barn.
Också en måndag
Egentligen var det lite för varmt att springa på i någon skog idag. Fördelen med det är att det var nästan myggfritt. Och jag joggade inte, det blev bara en rask promenad med vagnen. Mika sprang fram och tillbaka backar, gick före och gjorde pullups och var allmänt hurtig. Så är han ju en långdistanslöpare också.
Alla är nöjda och glada idag. Speciellt William som fick bygga vidare på lekstugan med faffa. Twinsen verkar ganska nöjda och har återgått till sin nattrytm efter lite bök och stök under resan. Båda somnade runt tiotiden både igår och idag. Nu är de ju fyra månader också, så jag kan fråga efter det där produktpaketet man får från Nestlé.
Jag undrar vilken ögonfärg de kommer att få. Alla barn föds ju med blå ögon. Nu verkar det lite som om båda två håller på att få bruna ögon. Jag hoppas, för jag tycker det är så fint. Just nu är varken Isaacs eller Miljas ögon blå eller bruna. Hur snabbt blir de i så fall bruna – eller varierar det?
Vi planerar fler roliga saker att göra så länge hela familjen har semester. Segla lite, träffa Isaacs faddrar, som bor i Sverige, kanske hinna med Jukupark? Åh sommar, sommar, kan det inte vara sommar länge till? Samtidigt längtar jag till hösten lite grann. Körövningarna startar igen,hurser, nya kläder, garn och nyheter i affärerna, allt funkar som vanligt, dagis och hej faderuttan. Och det är så vackert om hösten. ^_^ Och så fyller W fyra år.
Twinsen är ganska roliga. De pratar med varandra, krafsar på varann och vill äta varandras händer. Det märks vilka de känner igen mest: storebror, mamma och pappa – och varandra. Ibland känns hela den här tvillinggrejen lite konstig. Hur blev jag tvillingmamma? Var kom de ifrån, hur blev det två? Många gånger undrar man varför något händer, när det är något dåligt. Jag undrar det nu, när det är något fantastiskt och underbart. Jag får ett stort leende på läpparna när jag fattar det. Det blev just jag, vår familj som fick den stora äran att få twins. Coolt. Plötsligt händer det.
Nu ska jag slänga upp det här blogginlägget och se klart på Falk-filmen. 🙂 Ikväll är det De fredlösa. Rysligt bra!
Sommaridyllen
Jag har svårt att välja ut bara tre, fyra bilder. Det känns ibland som om jag öser ut en massa bilder, istället för att jag borde välja ut ett par. Kvalité och inte kvantité, liksom. Det där har varit och är min akilleshäl. Jag gillar så många av bilderna från vår resa.
Det som var och alltid kommer att vara roligast som barn, är att leka och stänka runt i vatten. Det sa kusin C var roligast en kväll när vi pratade. Och det är sådana minnen jag själv har från min egen barndom. Vatten, plask och bus! W hade jätteroligt med en hink. Ibland är det väldigt trivsamt att leka ensam… (Och ja, han fastnade med rumpan i hinken. :))
… och ibland ska man vara minst två! Kusinerna kom på att man kan ha en dricksflaska som vattenpistol. Åh va de sprang, åh va roligt de hade och åh va trötta de blev. Den dagen duschades det tre gånger.
Vatten och fukt har dominerat de här dagarna. Man skulle inte ha kunnat tro att vi reste norrut. Kusin C, fem år, sa:
– Jag tycker he e ganska tongt me de här Afrikavädri!
Och jag håller med honom. 😀 William klagade dock inte. Kanske han är för liten för det? Visserligen blev han trött och svettig, men det kan man ju inte godkänna!
Ibland blev det lite häftigare väder. Men det drog snabbt bort. Det visade sig att vi råkade missa kraftiga åskskurar när vi var borta från Åbo – och så åkte vi hem när det åskade i hembyn.
Och sommaren mognar.
Milja och Isaac tillbringade mycket tid i vagnen eller i moffas famn. Det är bra med flera vuxna! Då finns det i alla fall fler famnar. Moffa börjar bli expert på bebisar, de trivs jättebra med honom. Mommo är bra på att dra runt dem i vagnen, hon har tålamod med det, som jag inte själv har. Det var ofta väldigt varmt, men det är tur att det finns ”vädringsluckor” på vagnen, så att sunnanvinden kunde fläkta de små.
Hemväg. Man kan inte kalla det här jobbigt. Jag somnade en kvart och hann dessutom sticka en bra bit på min socka. Fast riktigt mycket plats finns det inte mellan stolarna bak i bilen, det skulle väl vara det jobbiga då.
Isaac har börjat skratta högt. Det är bedårande! Och hans hår blev extra lockigt i det fuktiga vädret. Han blev ännu sötare, om det nu är möjligt.
Är man på landet ska det synas. 😉 Då får man ibland se oväntat trevliga kortege i form av gamla epatraktorer. Den stora blå är min farfars gamla Major, som har fått nytt liv för att en vänlig själ har lagt ner möda på den. Supergillar sånt! Den där traktorn har jag åkt med när jag var liten och farfar pratade alltid om den där gången han drog en vagn över ett dike så jag ”hoppade flera meter upp i luften”. Jag minns var det var, jag minns den där stenen i diket. Det är ett fint minne. Även om farfar gick till de sälla jaktmarkerna för många år sedan, lever hans minne och arv vidare.
Mitt i vår sommaridyll, tar vi del av den stora tragedin i Norge. Det hjälper inte att de fick fast gärningsmannen. För mig är det obegripligt att en person kan döda över 80 personer. Hur mycket hat bär man inte på då? Varför kunde han inte bara gå och döda sig själv, om han var så superbitter?
Mammas fina liljor får visa mitt deltagande i sorgen, i det ofattbara. Livet är så vackert och så skört, men det förstår man inte förrän man är nära att förlora det eller någon som står en nära. Det bästa vi kan göra är att ta hand om varandra och de i vår närhet som vi ser lider.
Söderut
Det är otroligt hur mycket vatten, handdukar, skor, mat och tålamod det går åt när man är fem barn och sju vuxna under samma tak – som vi var igår. Det är härligt, men väldigt intensivt. Man försöker hinna med så mycket som möjligt; rensa en dator, grilla mat (fast svågern är ju Grillmeistern), prata om allt man hade tänkt, leka med alla ungar, äta, duscha–leka-städa-sova! Vi skrattar och träter. 🙂 Twinsen hänger mest med, de sov ofta i vagnen eller satt i någons famn. Igår när det hade lugnat sig lite satt jag med stora C och tittade på åskan och blixtar. Fast de kom ju så få. C berättade att det är Gud som styr blixtarna.
William har, med jämna mellanrum, speciellt så han ska sova, sagt att han vill hem till Åbo. Fast jag är helt säker på att han kommer att vilja tillbaka när vi väl är hemma. Han och C hade jätteskoj – och då är han inte längre lika fast vid oss. Men när jag satt i vardagsrummet med en tvilling i famnen, den andra intill mig på golvet, stora C och Wili intill mig; de berättade hela tiden för mig om vilka slags båtar de byggde – då kände jag mig som en dagistant. Tihi! Jag har ett speciellt öga till stora C, jag tycker om att fundera om saker med honom och ibland leka och rita. Men det är svårt att hinna med det just nu, när så många är små.
Nu rullar vi söderut igen. Jag har en del bilder jag vill sätta upp, men det har fått vänta. Vi tar det som en resumé av resan sen. Just nu vill vi mest svalka oss och torka kläder. Vilken fuktig vecka det har varit på rapalandi. Jag älskar min familj, alla bitar av den, med alla skavanker och välsignelser.
