Present
Mormor hade lovat W en liten present när vi var i stan. Där gick jag och kollade bland en massa onödigt stora bilar (som används ett par gånger) eller konstigt slime – tills jag hittade den perfekta grejen. Jag visste svaret innan jag frågade William:
– Blir den här bra?
– Jaaa! skrek W.
Det är skönt att han inte är så dyr i leksaksdrift. Än.
Efter regnet
En av de finaste sakerna som finns är ljudet av sommarregn. Det svaga smattret, som en mjuk smekning av gräs, grenar och blad. Droppar som stänker ner, man söker skydd vid en terass eller en husvägg, och känner ändå små fuktiga droppar som trasats sönder mot en vägg eller ett tak, och fastnar på armar och ben.
Alla fåglar är tysta, alla insekter är borta. Det är bara prasslet kvar. Plasket mot en terass. Som sammetsmjuka, silkeslena händer som smeker jorden. Det enda dåliga är att det är svårt att torka handdukar och kläder i det här fuktiga klimatet.
Lugnet
Det är lustigt det här med ”semester” när det egentligen oftast inte alls betyder vila utan Hitta På Så Många Saker Man Bara Orkar Med. När man nu äntligen är ledig och tillgänglig och vill hinna med en massa saker. 🙂
Jag är jätteglad och nöjd över gårdagen. Jag hann sticka mig in till Garnstugan en stund och paja* lite nya garn och träffa Mikka. Och så var ju Mika och twinsen med för en gångs skull. Sen fortsatte kvällen med några timmars träff med gamla gymnasiekompisar. Vissa har jag inte sett på 18 år! Det skönaste med att gå hem klockan ett är att man hinner sova och morgondagen är inte förstörd för det. Fast lite spagetti hade jag i benen. 😉
Idag har jag övat på att prata/förstå norska, gjort nya bekantskaper. Och jag har tröstat två gråtande tvillingar samtidigt och de somnade, en i min famn och en vid mina fötter. Och den tredje blev helt supertrött så vi hade en brottningsmatch innan han slockande som ett utblåst ljus. Alla tre ungar sover samtidigt, vilken lycka! Jag hinner föra över lite foton och skriva ner några rader och lyssna på lite musik innan tvillingarna ska ha mat igen.
Ute är det 25-gradigt och fuktig och flugigt. Som i en sval bastu. Jag väntar på åskan, den skulle göra gott. Om jag har tur hinner jag sticka några varv ikväll också, hurra!
* Paja som i klappa, inte som i förstöra.
När man inte hinner
Jag har inte tid att blogga. Här är det fullt ös. Resan upp gick bättre än väntat. Twinsen sov nästan hela tiden och jag hann till och med sticka några varv. Vi missade Eva och familjen med en halvtimme, som hade stannat på samma ABC på uppvägen. Och Erica och hennes M! Attans, det hade varit roligt om vi hade kommit en timme tidigare. 😀
Saker man lär sig med barn: Att hålla en bebis i famnen, eller två och samtidigt skära mat.
Här försöker mina armar räcka till alla springande, plaskande, busande eller gråtande ungar. Kusinerna har jätteroligt, det är jag mest glad över! Fast W har lite svårt att lugna ner sig när allt är skoj och så kul!
Eller om vi säger såhär: Han har ett par badbrallor som det står ”Älskling” på. Just nu är han inte det, lite milt uttryckt. Fast kanske kidsen har lugnat ner sig lite efter dagens badkrig. William sover sju timmar per natt. Jag tycker det är för lite när man inte ens fyllt fyra och väntar mig kalabalik ikväll. I vilket skede slutar ungar lyssna? Eller har jag inte märkt det så tydlig förut?
Fast det kanske det redan är, så det märkt inte mellan varven. Ibland känns det som man är en för lite när man har tre barn och är två föräldrar och tröttheten pockar på. Ibland känner jag tårarna bränna och jag vet inte om det är för att tålamodet är slut eller för att jag önskar att jag har lite, lite mer tid att sätta mig ner och njuta av allt det underbara runtomkring mig.
Snart på resa
Minns ni det här dramatiska inlägget jag skrev när jag fick reda på att jag väntade barn och allt var kaos? Det var även innan jag visste att det blev tvillingar.
Tänk – TÄNK – om jag hade vetat att det kunde bli såhär bra! Det hade känts lättare. Men jag var bara rädd, mådde dåligt, hade ont och gick i mitt svårmod för att jag inte kände något stöd från läkarkåren. Och i rädsla för att nåt skulle gå dåligt eller att barnet skulle vara sjukt.
Och nu är de här! De är här och livslevande och de är snart fyra månader! Min söta, söta son och min underbara, gosiga tjej! De mår bra, jag lever, William lever och mår. Hurra, va glad man blir ibland. Och tänk att få uppleva det att barn faktiskt sover en del av natten, så man inte är en zombie hela tiden. Att få uppleva olikheter, bra och dåliga.
Idag packar jag. Imorron bär det av till Österbotten med hela familjen. (Vi, en familj, fem individer, coolt! Ibland fattar jag det ännu inte, att vi är fem och vi är en ganska stor familj). ^_^ Jag är jätteovan att packa åt så många barn. William är hos fammo och faffa – på begäran av dem – vilket faktiskt underlättar packandet storligen (tack!). Och det är tur att Isaac och Milja fortfarande använder en hel del samma kläder. Jag radar upp olika sorts plagg på golvet för att ha nån koll på det som ska med. Det tar sig, men lite långsamt går det. Det är liksom inte riktigt så längre att ”det man glömmer kan man köpa sen”. 🙂
Sen springer jag över Williams leksaker överallt. Plockar undan. Han bygger stora båtar, ibland lika långa som sitt rum. De ska ha roder, för, toalett, mast och fönster. 🙂
Milja spanar in en ny leksak från rean. Det blev en lustig bildserie, fast okej, jag erkänner: den är lite överdriven. ^^
Isaac gillade en Pingu-speldosa. Han kan nästan greppa den, när man håller den ovanför honom. Den spelar överraskande mjuk musik. Vissa såna där bräker på med nåt oljud som är högt och irriterande.
Och så sovs det en del – samtidigt för en gångs skull. Yay! Isaac tar upp jättemycket plats i sängen, den lille lurven!
Jag planerar ett enkelt stickprojekt igen. Grönt är skönt! Och handfärgat är extra underbaaart! Garnet längst bak är dock inte det, men fint ändå. Det är Opal 4-fach.
Det mörkgröna med blå inslag är Fleece Artist Train Socks, färg Hemlock.
Det ljusgröna med rosa är Casbah Sock (igen) i Lily Pond-färg. ❤
Bil och sova
”Bloggar du nu igen? Har du nåt att skriva om”, brukar sambon skoja.
Nej, egentligen har jag inget speciellt att säga. Inte något viktigt. Men det känns viktigt för mig. Och roligt. Och så länge det är så, är det roligt att blogga. Det är roligt att peta med foton, skriva ner en trevlig tanke eller lasta av sig av något som tynger sinnet.
Det blev en ganska varm dag, trots att den började med regn. Vi sover omlott igen, hela familjen. Ibland är jag uppe med bebblorna, ibland sover jag med dem eller med William eller nån av dem.
Lite var vi ute idag, men egentligen hade jag inte så stor lust att gå nånstans alls. Det brukar ofta vara så innan man kommer sig ut. Det är inte bara för skojs skull man packar in hela familjen i bilen och åker nånstans. Jag har förpassats till baksätet, mellan tvillingarna. Vi kom fram till att det funkar bäst, eftersom de fortfarande gråter en hel del, får solen i ögonen och allmänt otrivs. Ikväll somnade de båda ganska snabbt, båda höll varsin hand. Så jag satt där och tänkte. Tänkte på hur man inte skulle ha valt den här situationen för x antal år sedan. Och hur man inte skulle vilja ge bort en sekund alltsammans. Inte för nåt i världen, trots att det är tungt. Våra fina, fina barn. De är en gåva, fast vi ibland blir tokiga på den äldsta gåvan. 😉 Det är ju så det är.
Mammors plats i bilen 🙂
För några år sedan, när jag bodde själv i Sverige och åkte Flygbussarna inför en hemresa, såg jag en familj på samma buss. De hade två små barn, som visserligen kunde gå, men de var inte stora. Trötta klämde de in barn, vagnar och väskor i bussen och ungarna satt inte stilla. Jag satt med lurar och tänkte Hur i hela friden orkar man med nåt sånt där?.
Och så är man ändå där själv. Jag som inte skulle ha två blöjbarn och egentligen inte alls ha barn eller nåt sånt där alls. Nu har jag tre ungar som bajsar i blöja! (Ja, W gör det fortfarande, fast vi satt på toan och försökte idag, klistermärke till samlingen utlovades. Samlingen som innefattar en dag av torra kalsonger = ett märke. Och som ska leda till en liten rutschkana från Ikea till W:s rum.). Men icke. Det går inte, men han försökte. Men blää-ääh, för det där ”vuxenbajset”, det är hundra gånger värre än tvillingarnas. Och lukten sitter kvar fast man tvättat händerna med tvål tre gånger. Urk. Jag hoppas han kan börja bajsa i toan snart, helst väldigt snart.
Man vänjer sig vid allt. Det är det som är det mest fantastiska med människan. Det kan ta lång tid, vissa stretar emot mer än andra. Man kämpar med kropp och i själ för att ha kvar sitt jag, tills man upptäcker att det _är_ där, fast man gett upp många av sina intressen. Och att de kan komma tillbaka senare, att livet inte alls är slut för att man får barn, utan kanske bara tar en annan väg. En inte-lika-glamorös-väg. En ny roll man växer in i.
F-ö-r-ä-l-d-e-r. Bah, det var ju nåt som ens mamma och pappa var! Inte jag, liksom. Hur ska jag kunna vara det? Lustigt, ibland kommer jag på mig själv och märker hur annorlunda man tänker. Vad man på vägen accepterat, vad man lärt sig. Och tänk allt man ännu inte sett och får uppleva. Visst är det coolt? 😀
Den här kvällen har varit mycket lugnare. William gick med på att jag gick upp och gjorde ”vuxensaker” = hänga tvätt, vika kläder, och ja – blogga. Han somnade själv med sina gosekaninen. 🙂
Ikväll satt vi på balkongen och såg en ballong sväva. William frågade varför den var där och varför den gick så sakta. Jag förklarade. Att man kan åka med den. Jovisst, han skulle nog också minsann våga åka med den. Vi såg den flyga över grannens tak och vinkade lite åt den, fast de inte såg oss. Så somrigt med ballonger! I Husby kom det ett 15-tal under fina sommarkvällar förbi vårt hus.
PS. Isaac och Milja har börjat skratta högt, när det passar dem. Det är sååå charmigt och förtjusande! Och så håller håret på att nötas av. Iik iik, nej nej! Isaac har ju behållit sin superkalufs sedan födelsen, få se om det fortsätter så. DS.
En liten fotopromenad blev det
Det blir inte så speciellt mycket gjort med två små och en unge modell större, när den större inte ”orkar” gå någonstans. Fast vi kom oss i alla fall ut på en promenad. Jag tog med en liten stegräknare, för skojs skull. 1,7 km är ca 5700 steg (när man vimsar på med ett barn i alla fall) och hela — trumvirvel — 67 kcal! Inte för att jag bryr mig om det egentligen, men det är ganska skrattretande att tänka att den promenaden brände ungefär ett Dopskex. Haha!
Förresten, William har en ny favoritlåt. ”Jag hörd den i Mazdas radio”, sa han när vi var nyfikna var han hört den. Det – eller min Spotify-lista. Det var Mika som kände igen den, när W nynnande på den. Hahaha, Mikas favoritartist. ^_^ Och Wili blir helt galen om nån annan än han sjunger den. Det är kanske pinsamt?
Jag håller förresten på och förbereder inför nästa veckas långa bilresa norrut. Jag laddade ner min första ”bok” till iPhonen: Bamsesagor. Nu har jag, om möjligt, gjort mobilen ännu mer oumbärlig. Nu har jag bloggen, FB, mailen, telefonnummer, musik via Spotify och barnunderhållning i den. Fast det är väl bra, så länge mobben håller.
Sagorna verkade jättebra. Rune Andreasson läser… nej nu ljuger jag, han som läser heter Olof, men det låter ”som vanligt” och så är det en del bilder, fast inte lika mycket som i TV. Jag vet inte om han orkar höra en hel saga, ikväll orkade han inte. Fast kanske det är annorlunda i en bil – när det är tråkigt.
Förresten, på tal om det, måste jag länka till ett roligt skämtinlägg. ^^ Från Stockholm Live. (ej barnvänligt. ;))
Här är killen som vant sig vid att mamma fotar hela tiden. Ibland går vi förbi något ogräs eller en blomma som W tycker om. ”Mamma, filma den där”, säger han och jag gör det ibland. Idag satte han sig på en sten och poserade. Eller så såg det ut, jag vet inte vad han kollade efter. 😀
Vem har sagt att soptunnor är tråkiga? W hittade ett rör rakt genom den stora containern och vi kikade på varann.
Och promenerade till mataffären och köpte hushållspapper. ”Bara” hushållspapper. Not.
Moln är vackra. Jag petade in lite text från en av mina gamla dikter.
Bzz, bzz, sa humlorna och det doftade starkt av sommar.
Milja Milson Persilja var glad idag. Fast lite ledsen innan det blev dags att sova för natten.
Jag hittade ännu mer blommor att fota. Den röda var lite lustig. Fast det blåste så bilden blev lite oskarp.
Dagens Fail!:
Jag laddar upp bilder till ett nytt album på Facebook och den hittar bekanta ansikten och förslår mitt namn – även på en bild av syrran.
Och så tycker generatorn även att det här är ett ansikte:
Tja, jag förstår logiken. 🙂
Att ta upp plats, del 2
Håh-håå. Det här med semester har fått en ny innebörd. Vissa mornar, som idag, är extra tunga. Twinsen (Milja) höll låda till halv två igår natt och jag undrade vad grannarna ska tycka om oss. De jublar säkert. Samtidigt kan man inte göra så mycket, de är ju barn.
Och vid första morgonmatningen, när jag hade svårt att hålla ögonen öppna, jag såg knappt siffrorna på flaskorna, när jag hällde upp mjölken – vaknar William. Klockan är halv sju och han börjar pipa och gnälla, när twinsen vill somna om. Sparka i sänggaveln. Jag hade vaknat mitt i en tung sömn, någon konstig dröm och är helt väck.
– Mamma, jag vill se på tv, stiga upp!
Varför kan han inte se på TV själv? Jag är trött, galet trött, arg över tröttheten, andas för att behärska mig, för egentligen vrålar jag inombords. Jag förstår inte varför han är så rädd och varför han hela tiden ska ha sällskap. Han tar upp en och en halv vuxen ibland. Och helt galen blir han när vi har varsin tvilling. Han ska visa klossar som är jätteointressanta. Krypa runt i sängen, om vi sitter på stora sängen, pussa bebisarna hundra gånger, han säger att de är så söta – och det är de! Det är han också! Men ibland undrar jag om det där pussandet är ett sätt att – ja, inte bara visa kärlek utan komma nära, peta, ta upp tid, få omsorg själv.
Jag släpade mig upp efter dyra fyra timmars sömn och halvlåg på soffan. NEJ, det fick jag inte göra, jag skulle s_t_i_g_a upp, alltså sitta. Vara vaken.
Fast sen gick han med på att jag slöade lite på soffan ändå. Jag orkade helt enkelt inte. Han hade själv sovit bara sju timmar inatt, vilket är galet lite för en snart fyraåring.
Sen fick jag sova en stund till, Isaac somnade om efter lunchmatningen, Mika tog över William. Jag sov med Isaac och nu sover Mika med William ett litet tag på dan. Man gör det man måste. Ikväll ska vi försöka göra något alla fem. Det är kul att vara på tumis med ungarna, men inte hela tiden.
Isaac och Milja kommer inte att ha en chans mot William. Inte en suck! Såvida de inte gaddar ihop sig mot oss alla tre. 😉 Han har lärt sig att ta upp plats och det är otroligt svårt att styra om. Jag slår vad om att han alltid kommer att vara den som ska synas mest, höras mest och göra de mest dramatiska grejerna. Det typiska första-barnet. Jag känner mig som en åskådare ibland, som ser mig själv som liten. Jag har ju över sex år när jag fick ett syskon. Och kanske vissa ungar bara är såna där som tar upp plats, oavsett vem, vad och när. Det blev inte bättre av att jag fick tics och det blev en massa spring till läkare. Fokus på migmigmig.
Det är ändå ändrats med åren, jag vet att de där förmaningarna inte gjordes i ilska, utan av omtanke. Jag strider fortfarande när jag blir arg, jag hävdar att jag har rätt. Jag jag jag. En Bittecentrisk världsbild är svår att rubba.
Tills jag fick William. Han är beredd att axla den manteln, minsann! Fast kanske han ändå lär sig lite snabbare att man måste dela. Det är så tungt att lära sig när man blir äldre. Det är så tungt att vänja sig av med bortskämdhet – även om det inte är i saker. Jag hoppas att han också lär sig förstå. Nån dag, någon dag. Men inte nu.
Älskade sonen. Mitt första barn, min endaste William – tack och lov. 😉 På kvällarna när han är sur och trött brukar han säga att han inte tycker om oss, mamma och pappa.
– Det gör ingenting, för jag älskar dig ändå, brukar jag svara.
– Vafför älskar du mig mamma, säger han då.
– För att du är min son och det kommer du alltid att vara, vad du än gör. Jag kommer alltid att älska mig.
Det nöjer han sig med som svar.
Fotofografen
Nu ska jag försöka sätta mig ner och skriva den här texten jag haft i huvudet hela halva dagen. Isaac sover, men inte Milja och klockan är över ett. Suck. De sov jättebra under dagen och åt mycket i taget, ibland med fyra timmars uppehåll för att vi helt enkelt glömde bort att de var hungriga och de verkade bara nöjda. Så är det vissa dagar. De sover som änglar och man blir nästan orolig att något är fel.
Men det jämnar ut sig någonstans, så är det med det mesta. Nu är de väldigt vakna istället, får inte fatt i sömnen. William somnade också sent, lite innan halv tolv och det hör inte till vanligheterna. Vi har försökt få honom att sova en stund på dagen, för att han inte ska bli så hemskt trött och less på allt på kvällen. Det straffar sig med att han istället somnar supersent och ändå går upp vid halv åtta på morgonen. Fast det vore ganska okej, om man slapp vakna och mata barn mitt i natten.
Nu ska jag ändå inte klaga! Milja och Isaac har sovit rätt så bra på nätterna för det mesta. Visst kan det gå sent, som nu, men hellre så än att de vakar klockan fem och framåt på morgonen. Då är jag mer trött.
Dagens mysiga stund:
Mika och William stack iväg på äventyr till stan och jag stannade hemma med bebblorna. De var på bra humör, jag sjöng Ted Gärdestad-låtar åt dem och de skrattade och pratade. Det var riktigt rörande. Sen hann jag ta fram dammsugaren, dammsuga i ett par rum i lugn och ro och plocka undan leksaker, klossar och bokstäver (dessa oändliga bokstäver) innan de åkte fram igen på kvällen. Då har man i alla fall hunnit få undan lite damm. Och mitt hår. Mitt arma, långa hår som är överallt.
Dagens snyftis:
Inte bara dagens, det händer varje gång. Alltså, jag kan inte läsa den här boken. Det är länge sedan vi haft den, men eftersom det är segelsäsong, passade jag på igen. Varenda arma gång vi kommer till det här stället, så har jag gråten i halsen och tårar i ögonen. Sist hamnade jag att pausa, bara peka och försöka hitta ord. FAST jag försöker att inte ha det. Något inom mig tycker att det är så fruktansvärt ledsamt att den här pappan, som hamnar i sjönöd, suckar över sin segelbåt som sjunker. Sjöpolisen räddar familjen, men inte båten. Ynk-mamma! Jag vet att det är på låtsas, ju!
Dagens William:
Den gossen, den gossen. Han kommer att bli nåt stort (hoppas bör man). Idag stod jag och klädde på mig efter duschen, där William förstås hade varit med hela tiden.
– Mamma, du lägger på din AH, säger han. Den kan nog vara en AH.
För en kille som älskar bokstäver är det logiskt att A och B hör ihop. 🙂
Senare på kvällen pratar vi mycket och länge. Kramas, pussas och finurlar om väder och vind, skratt och gråt. Och bitande djur.
– Jag tycker inte om humlorna som beit då vi var ute och gå.
– Menar du mygg?
– Ja, jag tycker inte om myggona.
– Mamma, jag har klappa alla myggor i skogen. Med gummibåten! Jag har pratat med dem och sagt att de får int bit!
– Jaha. Jag vet fortfarande inte vad han och farfar har gjort med myggen och gummibåten, men det låter våldsamt. Fniss! Vad sa de då?
– De sa ”okej”.
Sen fnissar han.
– Mammaaa. De sa SURRK! Han fnissar åt sina egna påhitt. Plötsligt vänder han ryggen åt mig och blir dödsseriös:
– Jag skoijjaa bara, de kan int prata. He e bara på låtsas.
Han är en sån lurifax! Det är roligt att prata allvar med honom för man vet aldrig vad nästa grej är, som dyker upp. 😀 Han vet så otroligt mycket, men hittar på ännu mer. Precis som det ska vara med barn och fantasier.
Dagens ord:
– Mamma, du är nästan.. fotofa. Fotafo.. Fotofograf!
– Tycker du att jag är en fotograf på riktigt?
– Nä, du är en fotofograf bara på låtsas.
Haha! Barn kan man inte lura! Och i såna här sammanhang säger de alltid sanningen.
Nu lyser fullmånen knallgul, som ett hål på himlavalvet. Jag önskar jag kunde fota dem och förmedla stämningen, den här trolska, varulvslika natten, där allt är tyst och fuktigt, men så vackert. Jag önskar jag satt vid ett stilla hav på en solvarm klippa och såg månen slänga sin skära över vattnen som ett vackert silvernät. Istället sätter jag upp en bild av den vackra, brinnande himlen igår kväll. Plus en redigering av den, som såg lustig ut.
