Hjärnkoll
Är det bara jag som har funderat på det där fenomenet varför babysar känner igen mammas och pappas ansikte så bra – trots att man ibland står upp-och-ner; ovanför en sitter eller vid en säng och så vidare. Ändå spricker deras leende upp och hela ansiktet blir superglatt: Min mamma ser mig!
Mika påminde mig om varför det är sådär idag.
– Kolla, den där tjejen ser precis ut som du, sa han, när han bläddrade i gratisblaskan Aamuset. Bilden föreställde ett gäng leende tjejer, tagen vid helgens Ruisrock-festival.
– Hah, det är ju sant, sa jag. Förutom att jag inte har såna där örhängen.
Hjärnan är alltid programmerad att försöka känna igen ett ansikte. Det är en livsviktig funktion och det finns en speciellt område av hjärnan; en den som utvecklas bland de första när vi föds. Det är förmågan att känna igen mammas och pappas ansikte. Senare i livet: de som är bekanta. Det var livsviktigt förut, idag känns det mest som en bonus.
Det är samma del av hjärnan som gör att vi tror oss känna igen främmande människor i en annan stad. Hjärnan letar efter gemensamma drag som de personerna har, med sådant som vi redan har registrerat. En gång på ett gym i Sverige, gick jag fram till en person på ett aerobicpass och sa:
– Du är Lotta, eller hur, visst?
Tjejen såg helt frågande ut, det var inte alls någon Lotta. Och där hade jag stått som ett fån och trott att hon kände mig. Det liknade ju en annan Lotta. Hjärnan luras!
Det har varit en ganska slapp dag. Lite som en mellandag, om det nu finns sådana. Här kommer i alla fall lite Dagens-bilder.
Dagens dopgåva (som inte eg. är dagen):
Superfina bodysar som vi fick till Isaac och Milja av Åbo svenska församling. Av märket Tutta (yes!) och i storlek 80 så att man kan ha dem ett tag.
”Frukta inte, ty jag har befriat dig, jag har kallat dig vid namn. Du är
min, säger Herren som har skapat dig.” Härligt!
Dagens mamma-dotter-bild:
Dagens hår. Förr hade jag mer lockigt hår. Nu forcerar jag det att locka sig lite genom att sova med flätat hår. Men jag kan inte ha det utsläppt på dagarna, det fastnar i twinsens händer och är redan överallt.
Dagens sommarmat, enkelt att plocka ihop. Det är Mika som har rostat halloumi och majs i ugnen, varvat med grekisk sallad. Gott!
Dagens socka:
Ja, jag stickar igen. Denna gång snabbstickning på 3,25 med ett självrandande Regia-garn. Såhär långt kommer man på ett dygn.
Dagens napp:
En ny modell som är smal på mitten och som ska vara bra för växande tänder, inte trycka på tandköttet, eller nåt. Den verkar gå hem, men inte vet jag om den gör nåt speciellt. Bitringarna har också åkt fram, det bits så väldeliga på mina händer när jag har nån av tvillingarna i famnen.
Dagens tillbakablick:
William i juli, sommaren 2008. Han var alltså nio eller tio månader gammal. 🙂
Och slutligen, dagens kaffebild. Men obs, detta är inte min egen, utan lånad från Angry Birds fangrupp på FB. Nån som heter Eric hade tagit/gjort den och jag tycker den är så genial! Enkel, snygg. Less is more, liksom. Precis mitt tema!
Slappmorgon
De här två typerna går det bra att ha sovmorgon med! Visserligen mat klockan sex, tio och sen ett igen. Inte har de somnat om riktigt direkt varje gång, men vi har haft en superslapp morgon. Det är lyxigt. Aaaah, semester. 🙂
Rastlös, men glad
Ibland undrar jag om det bara är spambotar som hittar till min blogg nu i juli. Är det verkligen någon som orkar klicka sig hit varje dag eller ljuger mina besökssiffror? Jag får mellan 50 och 350 spam varje dag, av olika avsändare, till olika inlägg. Dom når inte ut så de blir synliga, men blä va irriterande. Det är lätt att tappa bort en riktig kommentar bland alla andra. Jag svartlistar, blockar och rensar. Tyvärr märks det att det är juli och att supporten verkar ha ledigt. Jag tycker inte det ska vara så på en seriöst bloggsajt, där det finns en massa bra bloggar. Inte om man låtsas vara seriös i alla fall.
Men det finns hopp! William är mitt hopp. 😉 När han var runt två år var de så oroliga på dagis över att han inte kunde hoppa jämfotahopp. Han gick lite konstigt också, det såg jag på hans skor, eftersom den ena sulan slets mer än den andra. Vi kollade upp det med tre läkare, men de sa bara att det kunde vara överrörliga leder. Eller nåt.
Nu, snart två år senare, kan vi konstatera att ungen hoppar som en studsboll och klättrar som en galning. Det tar vi en hoppbild på!
Vi har en ny balkongmatta dessutom. En som tål fukt och väta, en likadan som vi hade i vår förra lägenhet. Det känns trevligt. Grönt är skönt och gräs(l)igt mysigt. Fast om jag ska vara ärlig hade jag velat ha en blå, men det fanns ingen av rätt material.
Jag har varit lite rastlös och trött på samma gång. Jag förstår inte riktigt varför. Det känns som om jag vill krypa ur skinnet och vill springa runt som en galning, men jag orkar inte. ADHD istället för tics kanske? Eller är jag bara understimulerad? Ibland kanske bara man blir sådär för att man försöker göra så mycket, men kan kan inte, för ungarna kräver ens ständiga uppmärksamhet. Det är roligt, men tungt också.
Idag har det varit en sådan där härlig sommardag då vinden smeker huset och hittar in genom den öppna dörren och rycker lite vänligt i gardinen. Svalare, skönare.
Killen med de stora ögonen och det maffiga håret och tjejen med det härliga leendet har sovit omlott. De vill sitta i famnen, men inte heller det var riktigt bra. Och de är precis på vippen att börja skratta högt, det är alldeles underbart! ”Om champagnebubblor kunde skratta, skulle det låta såhär”, skrev Fredrik i det läsvärda inlägget. Väldigt mycket så, känns det. Och det känns även som att få bekräftelse på att man gjort något rätt med de här små liven, eftersom de är glada.
Jag slår förresten vad om att tvillingarna redan pratar med varandra! Det låter som om den ena svara.
– Guaaga, gaga, säger Milja i babygymmet. Hon pratar högt och länge. Killen är mer reserverad och väljer sina ord, men svarar;
– Guggugg, uuuh, medan han sitter i sittern. Sen petar var och en vidare med det de råkar titta på.
Det låter som om de pratar, på sitt hemliga tvillingspråk. 😀
Jag hann handla mat vid Mylly och konstaterade att det är svårt det här med att handla på tom mage. Varför blir det alltid så dyrt? Å andra sidan: nu är det semester och då unnade jag oss lite extra saker, som jag annars inte skulle köpa. Lite dyrare glass, inte de billigaste sakerna av allt.
Och så fotade jag en ros som jag tyckte var snygg. Jag tänkte på det där med skumpa igen.
Sa jag att William leker studsboll? 😉 Här kommer en till hoppbild bara för det och för att han är så söt. Fast det är lätt att säga när han sover hos farmor och inte ångar runt som en galning och sprider runt sina leksaker just nu. Och han har ”sleims” på sina sockor. Det ni!
Skogspromenad och Falk
Det var inte bara latmaskande idag. Vi gick ut på en promenad/minilöprunda, hela familjen. William har visat ett visst intresse för att springa med pappa, så nu fick han vara ute och springa lite på en bit av joggningspåret. Sen gick vi hem via en av hans favoritställen, Stenstaden och kastade stenar i vattnet. Skulle det inte ha varit för myggen skulle det ha varit riktigt mysigt.
Han fick låna en av mina gamla digitalklockor, för att ha en ”lika som pappa”. Den hade inget batteri, men han tittade ändå på den med jämna mellanrum och talade om att han hade gått 107 meter. Och 189 kilometer, hundra-åttio-tusen! Sen rutschade han vid träningspunkterna, på lutande plan där man kan göra situps – tyckte att vi skulle hitta fler träningsställen. ^_^ Sen var det extra roligt när det stod siffror längs banan förstås!
Isaac och Milja fick vara ute på sin första löprunda, i vagnen. Ett lätt sommarregn föll över oss, men det kändes lite som att kasta vatten på en bastu. Fast det var skönt att röra på sig. W byggde ord av sina bokstäver hela kvällen när vi kom hem och lekte att vår soffa är en segelbåt. Han byggde själv ordet Airisto, när jag bokstaverade. Tvillingarna fick åka med, han satt i ruffen och jag skulle sitta på toan. 🙂
Jag hann även se halva Falk-filmen, Leo Gaut, som var lite udda. Det var väldigt gripande. Kanske berördes jag extra för att familjen förlorade sin dotter. Och sin far. Och för att det var ett autistiskt barn inblandat. Och för att polischefen fick ta sin dotter ur kuvösen och allt var bra. Huu, jag klarar inte såna där känsloansamlingar längre. Mamma har alltid sagt att hon har svårt att se filmer där barn kan fara eller far illa. Nu förstår jag henne.
Lata sommardagar
Dop och Mumin
Vilken helg det här har varit! Jag är helt slut. Men faktiskt inte utmattad, utan mest nöjd och glad. I made it! Utan trauma, det blev en härlig fest och jag har tre döpta barn i min familj. Jag har fått spendera tid med mina nära och kära, med mina svärföräldrar och med en massa människor jag gillar. Tusen tack alla som gjorde vårt dop så fint. Ni rockar! Det enda som gör med lite ledsen är vissheten om att de jag älskar finns så långt borta och jag är ofta rädd att något ska hända, att jag inte ska kunna vara på plats, att de inte ska finnas. Att allt det fina ska tas ifrån mig.
Men nu har jag det! Nu har vi det bra och det njuter jag av!
Det var en varm dag, både utom- och inomhus. Självklart fungerade inte AC:n inne i församlingshemmet heller. Summan av kardemumman: Det gick ändå jättebra och vi var så nöjda. Sen blev jag sorgsen. Nu har jag döpt tre barn. Det har min mamma också gjort, men det var 20 år mellan hennes första och sista. 😉
Nu ikväll har jag äntligen hunnit sätta mig ner, öppna alla dopgåvor och kort. Läsa i lugn och ro. Tvätta kläder, hänga kläder, fixa undan i köket, natta alla ledsna barn, pussa och krama. För vad gjorde vi idag, söndag, då? Jag tog med mig William till kapitalismens drömparadis: Muminland. Fast han gillade det otroligt mycket. Efter att han kom över chocken att det går omkring folk utklädda till troll, som han trodde ville ta honom. Nåja, ifjol hade vi ett katastrofår, då W inte gjorde annat än sprang ifrån mig och blev helt rabiat och från vettet när jag jagade honom. Jag trodde seriöst att jag skulle dö, lägga mig ner och gråta och lämna barnet eller skrika så jag blev tokig. Och jag svor att aldrig mer komma tillbaka.
Så är vi här igen. 🙂 Det är som med livet, man vet aldrig hur det ter sig. För ett år sedan var jag inte ens gravid, nu har jag tvillingar och var på väg till Muminland med den förstfödde. Vi började med den långa promenaden ut till ön på tumis.
Tja, vi började ju egentligen redan med buss och tåg innan promenaden. William sa:
– Mamma, du vet mycket om träd och blommor. Pappa har sagt det.
– Haha, jaså har han. Jo det är väl sant. Det här vita luddet vet jag kommer från popplar.
Efter en stund dök kusin C upp med sin familj; alltså min syster L och man. Det var skoj! Killarna kommer så superbra överens och då var W inte riktigt lika blyg längre.
Fast det där med Mumintrollen var läskigt. Och W ville absolut inte stanna för att lyssna på nån pinsam sång där man skulle sjunga med. Sen pratade vi om att de inte är farliga, de kommer inte nära om man inte vill det, man måste inte röra dem. Och då gick det bra. Speciellt när C var med också och helt superlyckligt över sin karta, han förklarade och pratade och berätta om alla!
En extra godisdag blev det såklart. Killarna var duktiga och åt sin mat också och drack en massa vatten. W hittade godis som såg ut som siffror. Lycka!
Jag vet inte hur många av er (mina läsare) som har varit till Mumindalen, men det är ett jättestort område. För det mesta ska man gå, gå och GÅ omkring. Till exempel längs sagostigar i skogen. Det finns även möjlighet att ha med vagnar, det är breda träbelagda vägar. Längs vägen finns sagor och berättelser, bilder, lekställen, pysselställen. Och som här, en fors där det med jämna mellanrum släpptes loss en MASSA vatten.
En av stigarna går genom Hattifnattarnas (mini-)grotta. Den är min favorit, för jag gillar hattifnattarna. Små, självlysande varelser utan munnar, hemliga och mystiska och som älskar en barometer. Vem skulle inte gilla det? 😉
C gillar ”Morrgans” grotta. 🙂
Två av tre syrror var med. 🙂
Inne i vissa hus fanns särskilda lekplatser. Jag skulle kunna visa hur mycket bilder som helst, som ser likadana ut som alla andra föräldrar fotat, men det blev denna, från Muminhusets fjärde våning. Det är ca 35 grader varmt.
Tillbaka i skogen var det skönt, trots 26 plusgrader idag. W och C (haha wc, det har jag inte tänkt på!) sprang som tokar i den här labyrinten, som hade två utgångar. Och jag sprang efter, för det var en riktig labyrint! Jag ville inte riskara en gråtande W som jag inte hittar, för även vuxna går fel där.
Det här soluret borde kalibreras, tyckte jag.
– Varför finns det solklockor, undrade W i en av sina hundra varför-frågor.
– Förr fanns det inte klockor, hattifnattarna använde solklockor, sa jag.
– Varför använde man solen? sa W
– Varför visar den på fyra, varför ser man skuggan…. osv osv.
En storfavorit var Muminpappas stora båt. Och även en slags ubåt som han kunde köra, peta på knappar på och ringa med telefonen. Jag flinade lite åt den gamla NMT:n. En sån hade min pappa för huuundra år sedan. Tänk vad tiden går.
Sen är vi hemma igen och jag fotar blomster som vanligt. För att denna var lite cool.
Det tar tid att smälta allt och återgå till vardagen, fast det inte är vardag utan semester. Men ändå, mer vardag än vanligt. Och jag tänkte på det här med Mumiland och pengar. Huu, va allt kostar. Att äta annat än hamburgare: 15 euro per portion. Parkering 8 euro. Inträde 22 euro. För en familj med tre barn (som fyllt tre år) kostar det alltså 110 euro – i bara inträde. Det är helt uteslutet i fortsättningen. Eller så är det värt det. Man borde ha haft stegmätare. Jag har burit, sprungit efter, gått med William och annars bara gått idag, så jag är helt mör. Fast kul var det ju ändå med lite äventyr. Tack L&T&C. Jag saknar er redan så väldigt mycket, fast vi ses snart.
Besök
Sa jag att tvillingarna är nöjda med det mesta? Okej, nu får jag äta upp mina ord. 😉
Idag har det av någon anledning varit en superskrikig dag, då jag burit omkring med en bebis i taget. Ack, mina armar, de är så trötta. 😛 Sen kom de – mina systrar och familjen! Då blev allting genast mycket roligare.
Det är så underbart att vi den här gången ”kunde vara hemma hos oss”. Vi hämtade sex pizzor, delade på det som fanns och pratade, umgicks och hade det allmänt bra. Milja och Isaac bytte famnar titt som tätt, men nu har vi märkt att de faktiskt är lite rädda för det som är obekant. Den här har hänt nyligen; inom en vecka. Isaac vänder lätt ner munnen då han är länge ifrån mamma eller pappa. Det enda negativa är att allt är så intensivt, det ska ske på en gång, nu nu nu, när alla är på plats. Man vill hinna med tusen saker, ändå blir det kanske två man gör. Fast kanske är det just det som är så värdefullt.
Jag är så nöjd. Så fruktansvärt nöjd – eller så snuskigt nöjd – som man säger i Svedala. För att jag har mina systrar här, båda två. Om än ett kort tag, så ett underbart tag. Jag kanske inte kan uttrycka det, men det är så oerhört värdefullt. Kanske låter det löjligt, för det är ju ”sånt som bara är”, men inte för mig. Inget är självklart. J-syrran har blivit så stor och vuxen och jag känner mig plötsligt gammal i deras sällskap, men vad spelar det egentligen för roll? 🙂
Kusinerna hade roligt och lekte utan groll. Nu behövde William inte längre mamma och pappa hela tiden. 🙂
Nu har också nystvindan nått sin destination. Tack igen, Margareta. Ikväll har jag suttit och nystat 1,4 kilometer garn (det låter mycket när man säger det så).
– Mitt kök! utbrast Mika lite förskräckt när han kom dit och såg mig med den stora monstergrejen. Den går att vika ihop, om nån undrar. 😉
Egentligen ska man väl ha en sån där nystmaskin eller spole, men jag tycker det går lika bra att nysta själv, för hand. Det är lite som terapi. Man sitter där, njuter av de mjuka garnen, arbetar med händerna och funderar på de som har gjort det här innan mig. Sådana här gånger önskar jag att min mormor levde. Vi skulle ha så mycket att dela och prata om. Hon – som handarbetade hela sitt liv med att sy hanskar, sticka, knyppla och allt möjligt.
Jag tänker också på andra mammor. På att jag skulle unna dem att ha ett gediget intresse och också få njuta av det man tycker om. Att ha lite tid för det, förutom familjen och barnen. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Nej nu borde jag ju verkligen sova. Vi har ju dop imorron. Och grillgrejs. Det blir roligt, roligt!
Nåja
Blä för den här hettan. Ja-a, det säger jag. Då får alla semesterfirare och lirare säga vad de vill. Ungarna skriker en i taget och jag bär runt Milja samtidigt som jag försöker diska unkna mjölflaskor med en hand. Och koka dem.
Man borde ha ett stort hus, så man kunde gå ut eller ha en pool på gården eller göra roliga saker. Nu bara svettas man, tröstar barn och svettas lite till. Mina tröjor fastnar i bebblorna och blir uttöjda. De skriker, William vill leka, jag blir arg när jag inte kan hantera bebisskriket.
Ändå borde allt vara bra. Familjen är på väg hit och kvällen lägger sig. Isaac superskrek, bajsade och skrek ännu mer och slocknade sedan i min famn. Pust.
Just nu lever jag på:
Dagens bästa blogglänk:
Läs! Speciellt denna.
Om att ta upp plats
Många säger att det första året med tvillingar är värst. Man vet inte vad som väntar, man har svårt att skapa rutiner för två, man vet inte hur man ska handskas med det nya. Om jag är riktigt ärlig, är jag mer rädd för tiden som kommer efter att de är ett år.
När William var i ettårsåldern fick jag en broschyr från rådgivningen. ”Evighetsmaskinen”, stod det på den och det var ett väldigt beskrivande ord för hur jag kände att han var – och är – faktiskt. Jag tyckte att han var överallt, som en studsboll. Och då fanns inte den där spärren att något var farligt, han kastade sig ner för soffor och stolar och man fick passa på hela tiden. Spisen, hyllor, glasväggar (vi hade en vid tv-bordet) och allt möjligt.
Milja och Isaac måste vara världens snällaste ungar. Och nu menar jag snäll som i bara hänger med och är nöjda med det mesta. Eller har det att göra med att de har samma funktion som barn nummer två? Alltså, man slappnar av lättare, man är inte lika nitisk med sov- och mattider, man låter andra ta över och oroar sig inte över att de gör fel. Och så vidare.
Ibland kommer det kvällar då man undrar vart man ska ta vägen. Den ena ungens skrik (tvillingarnas) avlöser den andras och man vill bara gå och lägga sig. Samtidigt vill man inte det heller, utan ha egen tid, när de äntligen somnar, någon gång efter elva. Med vetskapen om att William går upp klockan sju och skriker: Mamma, pappa stiga upp! vid sängkanten.
Så egentligen tycker jag att William är den som är svårast att handskas med just nu. Jag är hellre ensam med twinsen än går upp tidigt med honom. Fast å andra sidan, när man är bara med W är han så supergullig, för man har ju tid bara för honom. Däremot är han mycket mer svartsjuk än vi kunde ana. Och det sitter i länge.
Jag vet inte riktigt hur man ska handskas med det. ”It takes a village to raise a child”, som Hillary Clinton sa. Amen för det. W kräver egentligen sällskap hela tiden och det är det tyngsta. Jag känner mig riktigt elak som anklagar honom – det är ju vi själva som har byggt upp den är ”illusionen” och låtit honom ta den plats som första barnet ofta får. Att han är allt. Och det är han ju – tillsammans med Isaac och Milja. Men hur får jag honom att förstå det? Vi pratar och pratar, jag säger att jag älskar honom, att jag tycker om honom fast jag är dumma mamman. I början hatade jag att bli kallad ”ÄITI TYHMÄ” eller ”MAMMA DUM!!!”, men nu har jag gett upp. Jag säger bara: Okej, mamma är dum. Men jag är vuxen och vuxna måste bestämma, de vet vad som är bra för barn. Tror ni att det går hem? Hahhahaa! Men jag försöker. Och jag har okejat dumma-mammarollen. Det är alltid nåt.
På mornarna tycker sambon om att dricka sitt kaffe och sedan få gå på toa ifred. William har fattat grejen. Det är samma sak som händer när han är hos farfar. Han hämtar sina plastbokstäver och säger:
– Isi, meneeksi isi pian vessan? Otin valmiiks kirjaimet esiin. (Går du på toa nu pappa? Jag tog fram mina bokstäver färdigt.)
Och så sitter han där – och studerar en, kommenterar eventuellt plumsande – och bygger ord och telefonnummer med sina siffror och bokstäver. Men skulle man komma på tanken att vilja vara ifred och mota bort honom, är det kriiiis och kalabaliiiik! Det är samma sak om det är jag som sitter där. Eller så kissar han i kallingarna för att jag ska komma och byta.
Jag förstår min älskade son. Och jag älskar honom gånger tusen, gånger hundra miljoner, gånger T, men det går inte. Han kan inte få ta upp all vår tid. Jag fattar att han tycker det är ensamt i sitt rum när man måste leka själv, men han måste ibland. Nu går det ytterst sällan. Jag vet bara inte hur vi ska bära oss åt för att han ska fatta det. Man är inte elak för att man lär sitt barn att vara själv i en trygg omgivning.
Om ett år eller två, har jag en känsla av att vi har samma problem. W behöver sällskap, men Milja och Isaac leker själv. Och vi vill ju vara med William, men just nu dränker han oss i uppmärksamhet och omsorg. Och varför-frågor. Det är inte lätt det här, hur mycket man än älskar, kramar, tröstar och bannar.
