Hoppa till innehåll

Snart på resa

18 juli, 2011

Minns ni det här dramatiska inlägget jag skrev när jag fick reda på att jag väntade barn och allt var kaos? Det var även innan jag visste att det blev tvillingar.

Tänk – TÄNK – om jag hade vetat att det kunde bli såhär bra! Det hade känts lättare. Men jag var bara rädd, mådde dåligt, hade ont och gick i mitt svårmod för att jag inte kände något stöd från läkarkåren. Och i rädsla för att nåt skulle gå dåligt eller att barnet skulle vara sjukt.

Och nu är de här! De är här och livslevande och de är snart fyra månader! Min söta, söta son och min underbara, gosiga tjej! De mår bra, jag lever, William lever och mår. Hurra, va glad man blir ibland. Och tänk att få uppleva det att barn faktiskt sover en del av natten, så man inte är en zombie hela tiden. Att få uppleva olikheter, bra och dåliga.

Idag packar jag. Imorron bär det av till Österbotten med hela familjen. (Vi, en familj, fem individer, coolt! Ibland fattar jag det ännu inte, att vi är fem och vi är en ganska stor familj). ^_^ Jag är jätteovan att packa åt så många barn. William är hos fammo och faffa – på begäran av dem – vilket faktiskt underlättar packandet storligen (tack!). Och det är tur att Isaac och Milja fortfarande använder en hel del samma kläder. Jag radar upp olika sorts plagg på golvet för att ha nån koll på det som ska med. Det tar sig, men lite långsamt går det. Det är liksom inte riktigt så längre att ”det man glömmer kan man köpa sen”. 🙂

Sen springer jag över Williams leksaker överallt. Plockar undan. Han bygger stora båtar, ibland lika långa som sitt rum. De ska ha roder, för, toalett, mast och fönster. 🙂

Milja spanar in en ny leksak från rean. Det blev en lustig bildserie, fast okej, jag erkänner: den är lite överdriven. ^^

Isaac gillade en Pingu-speldosa. Han kan nästan greppa den, när man håller den ovanför honom. Den spelar överraskande mjuk musik. Vissa såna där bräker på med nåt oljud som är högt och irriterande.

Och så sovs det en del – samtidigt för en gångs skull. Yay! Isaac tar upp jättemycket plats i sängen, den lille lurven!

Jag planerar ett enkelt stickprojekt igen. Grönt är skönt! Och handfärgat är extra underbaaart! Garnet längst bak är dock inte det, men fint ändå. Det är Opal 4-fach.

Det mörkgröna med blå inslag är Fleece Artist Train Socks, färg Hemlock.
Det ljusgröna med rosa är Casbah Sock (igen) i Lily Pond-färg. ❤

11 kommentarer leave one →
  1. Camilla permalink
    18 juli, 2011 05:51

    Här är en till familj som styr kosan hem tillbaka till Österbotten imorgon efter några dagar i Väståboland. Men vi har lite ”lättare” packning med en fyraåring och en 7,5-månaders. Hoppas er resa går bra och att ni får tre liga dagar i Österbotten!

    • 18 juli, 2011 07:57

      Det är inte heller helt enkelt. Trevlig resa på er också! 😀 Twinsen är ju ändå ganska små och borde sova mestadelen av tiden, det går säkert bra. 🙂

  2. 18 juli, 2011 06:00

    Välkommen till Pampas!

  3. Erica Wallenius permalink
    18 juli, 2011 06:51

    Jag ska också köra iväg i morgon.Det blir bara Maxen och jag men vi tar bilen så att det är lättare att ta sig till Jeppis emellanåt. Kör försiktigt!! DEt går nog bra.Ta många pauser bara om tvillingarna tycker att det är jobbigt.

    • 18 juli, 2011 07:58

      Yay, hoppas ni har det trevligt, även på resan. Jag tror det kommer att gå bra. William trivs rätt bra i bilen och twinsen sover rätt mycket.

  4. 19 juli, 2011 05:18

    Härliga bilder och fin vardagsblogg! Ja, tänk att ni blev fem i stället för ”bara” fyra och härligt att allt gått bra! Men den positiva livssyn du nu har kommer du långt, hoppas man får följa med din familj här på bloggen länge än – kanske till barnen börjar skolan, får jobb o egna familjer 🙂 … fastän dit är det ju ett bra tag än.

  5. Heidi permalink
    20 juli, 2011 09:43

    jag såg ett program om tourettes idag. Vitsi, det kan inte vara lätt att leva med..
    Frågar William av dig vad du ”gör”?

    • 21 juli, 2011 02:43

      Det går i perioder, som en sinuskurva, förklarade en läkare. Just nu är det bättre och jag har inte så mycket tics.

      Jo, han har frågat och jag brukar säga att jag har tics och att det inte är något farligt. ”Jag har också tics”, säger han. ”Nej, det är inget att vilja ha”, har jag förklarat men inte vet jag om det går hem. Andra gånger har han härmat mig eller frågat varför jag låter eller gör som jag gör.

  6. Heidi permalink
    21 juli, 2011 06:16

    Skönt att du antagligen inte pratar om f***ing ,shit, yada yada yada hemskheter. det skulle inte vara så kul att föra vidare åt sina barn 🙂

    • 21 juli, 2011 08:36

      Nej, jag har inte koprolali/ekolali, jag säger inga fula ord. Det finns en del av de som har Tourette (men långt färre än många tror) som ”hakar upp sig på ord” fast de inte menar det. Det kan vara vilket ord som helst, ofta något som är förbjudet. Som att säga Bomb! på en flygplats. Och ofta ett kort ord som går snabbt att säga. Jag är tacksam att jag ”bara” har såna där hummanden och andra ljud, inte ord.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: