Hoppa till innehåll

Att ta upp plats, del 2

16 juli, 2011

Håh-håå. Det här med semester har fått en ny innebörd. Vissa mornar, som idag, är extra tunga. Twinsen (Milja) höll låda till halv två igår natt och jag undrade vad grannarna ska tycka om oss. De jublar säkert. Samtidigt kan man inte göra så mycket, de är ju barn.

Och vid första morgonmatningen, när jag hade svårt att hålla ögonen öppna, jag såg knappt siffrorna på flaskorna, när jag hällde upp mjölken – vaknar William. Klockan är halv sju och han börjar pipa och gnälla, när twinsen vill somna om. Sparka i sänggaveln. Jag hade vaknat mitt i en tung sömn, någon konstig dröm och är helt väck.

Mamma, jag vill se på tv, stiga upp!

Varför kan han inte se på TV själv? Jag är trött, galet trött, arg över tröttheten, andas för att behärska mig, för egentligen vrålar jag inombords. Jag förstår inte varför han är så rädd och varför han hela tiden ska ha sällskap. Han tar upp en och en halv vuxen ibland. Och helt galen blir han när vi har varsin tvilling. Han ska visa klossar som är jätteointressanta. Krypa runt i sängen, om vi sitter på stora sängen, pussa bebisarna hundra gånger, han säger att de är så söta – och det är de! Det är han också! Men ibland undrar jag om det där pussandet är ett sätt att – ja, inte bara visa kärlek utan komma nära, peta, ta upp tid, få omsorg själv.

Jag släpade mig upp efter dyra fyra timmars sömn och halvlåg på soffan. NEJ, det fick jag inte göra, jag skulle s_t_i_g_a upp, alltså sitta. Vara vaken.

Fast sen gick han med på att jag slöade lite på soffan ändå. Jag orkade helt enkelt inte. Han hade själv sovit bara sju timmar inatt, vilket är galet lite för en snart fyraåring.

Sen fick jag sova en stund till, Isaac somnade om efter lunchmatningen, Mika tog över William. Jag sov med Isaac och nu sover Mika med William ett litet tag på dan. Man gör det man måste. Ikväll ska vi försöka göra något alla fem. Det är kul att vara på tumis med ungarna, men inte hela tiden.

Isaac och Milja kommer inte att ha en chans mot William. Inte en suck! Såvida de inte gaddar ihop sig mot oss alla tre. 😉 Han har lärt sig att ta upp plats och det är otroligt svårt att styra om. Jag slår vad om att han alltid kommer att vara den som ska synas mest, höras mest och göra de mest dramatiska grejerna. Det typiska första-barnet. Jag känner mig som en åskådare ibland, som ser mig själv som liten. Jag har ju över sex år när jag fick ett syskon. Och kanske vissa ungar bara är såna där som tar upp plats, oavsett vem, vad och när. Det blev inte bättre av att jag fick tics och det blev en massa spring till läkare. Fokus på migmigmig.

Det är ändå ändrats med åren, jag vet att de där förmaningarna inte gjordes i ilska, utan av omtanke. Jag strider fortfarande när jag blir arg, jag hävdar att jag har rätt. Jag jag jag. En Bittecentrisk världsbild är svår att rubba.

Tills jag fick William. Han är beredd att axla den manteln, minsann! Fast kanske han ändå lär sig lite snabbare att man måste dela. Det är så tungt att lära sig när man blir äldre. Det är så tungt att vänja sig av med bortskämdhet – även om det inte är i saker. Jag hoppas att han också lär sig förstå. Nån dag, någon dag. Men inte nu.

Älskade sonen. Mitt första barn, min endaste William – tack och lov. 😉 På kvällarna när han är sur och trött brukar han säga att han inte tycker om oss, mamma och pappa.

Det gör ingenting, för jag älskar dig ändå, brukar jag svara.
– Vafför älskar du mig mamma, säger han då.
För att du är min son och det kommer du alltid att vara, vad du än gör. Jag kommer alltid att älska mig.

Det nöjer han sig med som svar.

2 kommentarer leave one →
  1. 16 juli, 2011 06:37

    I min familj är det int jag som tog plats, fast jag är äldst. Det gjorde min mellansyster som är sex år yngre (vilket sammanträffande 😉 ), och hon gör det ännu, tro det eller ej. Förstås hade jag mest uppmärksamhet tills dess, men sen var det över med det.
    Visst älskar man sina barn, oberoende..så är det ju. Men nog får man vara trött och sur och int orka ibland. Förstår dig så bra. Ditt liv är int lätt just nu..och att säga att det blir nog bättre..gör en ju bara mer irriterad. Nog för att det blir bättre eller skall vi säga fysiskt lättare..men trött och sur och brist på tålamod saknar man ändå ibland. Problemen blir ju annorlunda i och med att barnen växer och blir stora.

    • 16 juli, 2011 07:45

      Nämen va roligt att höra att det kan gå tvärtom! 😀 Man brukar ju så ofta säga att första barnet är så krävande och blabla. Jag tror att det helt enkelt beror på individen och ens egna erfarenheter och en MASSA sammanträffanden.

      Det gör man, villkorslöst. Och nog känns det bra att veta att det blir bättre när de blir äldre, även om det är ett tag till dess. Som du säger, jag får väl jaga dottern i stan då, när hon inte vill komma hem i tid eller nåt sånt. 😛

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: