Leva kvar

Ikväll har jag varit ensam hemma med tvillingarna, det var Mikas tur att få lite extra egentid. Han var i stan och lyssnade på ett band som spelade och träffade ett par polare. Egentligen skulle William också ha varit hemma, men jag tvekade lite inför att lägga alla tre samtidigt. Det går att göra det själv, allt går, men det är inte lätt. Så fammo hoppade in och tog hand om W idag och igår. Jag känner mig som om jag utnyttjar henne och vi pratar ofta om det. Jag såg på en dokumentär ikväll om Agatha Christie och kände att jag gjorde precis som hon; övergav mitt barn och lämnade det åt släkten. Å andra sidan reste jag inte till Mesopotamien med min man för att söka lugn och ro.

Hon var en imponerande kvinna. Med lite trassliga familjeförhållanden. Nåt förlorar man alltid, när man satsar så mycket på en särskild sak.

Bebblorna var snälla, de satt i sina sitters, i min famn eller låg vid babygymmet medan jag satt på golvet och kollade lite på tv och stickade några varv. Man hinner en massa saker, om man vill. Fast sen blev det superskrik och båda var jättetrötta och jätteledsna i ungefär en timme. Det var tur att jag hade bara dem att ta hand om och inte W att läsa för också, fast det är jättemysigt. Det är lite bökigt att räcka till åt tre barn på en gång.

Inatt drömde jag att min mormor levde. Hon var smal, hade rullat sitt gråa hår jättefint och bar ett förkläde. Som jag minns henne, fast yngre. Hon stod i ett kök och jag kom dit, gråtande. Jag sa att allt är så tungt och jobbigt, med barnen, jag oroade mig, med allt, (fast jag egentligen inte vet varför, kanske jag alltid kom till henne förut för att ynka mig om nåt) och hon kramade mig. Jag minns inte de exakta orden, men det var något i stil med: ”Men lilla barn, det är ingen fara, det kommer att bli bra.”

Jag kände på hennes hår, jag kände att det nyligen var lagt, det lockade sig så fint. Hon var frisk och gick utan käppar, utan värk.

När mormor ännu levde bad hon varje kväll om att få drömma om sin mamma. Och aldrig kom det några drömmar, tills en natt. Då hade hon drömt att hon såg sin mamma på ett moln, som hade en guldkant. Hon ropade:

– Mamma, mamma, varför kommer du inte ner till mig, jag saknar dig så mycket!

Mamman skakade på huvudet:
– Men då jag har det så bra, svarade hon och försvann sakta i molnet, i himlen.

Jag minns att mormor grät när hon berättade om drömmen. En mamma är alltid en mamma, trots att man själv är över 70 år.

Jag har min mamma i livet och jag värdesätter det högt. Och det har gått många år sedan mormor dog, men hon stod mig mycket nära. Det vore fel att önska att hon var kvar; hon hade mycket värk och andra sjukdomar. Ändå trillande tårarna när jag tänkte på drömmen och på henne idag. Hon var duktig på att skriva, att berätta, att sjunga. Hon lärde mig andra saker än min mamma lärde mig. På sätt och vis var det bra att hon gick bort under mitt rippiläger, då förändrades jag till det bättre och blev lite mer utåtriktad. Men hon fick aldrig se mig ”bli stor så att jag klarar mig”, vilket hon alltid önskade.

Ibland önskar jag bara att jag kunde ha fått visa mormor det här också; våra söta underverk till tvillingar. Men kanske hon ser mig ändå, ser ner från sin himmel. Kanske var det en slags hälsning genom drömmen, jag vill tro det. ”Jag har ju det så bra”. För hon verkade så till freds, så lugn och så glad.

Milja bär hennes mellannamn och jag bär mormor i ljust minne. Det är så man lever kvar.

”Ser du oss, gambel-mommo? Visst har du det bra? Vi skickar en blomma. Den är fin, men vi vet inte vad den heter? Lila är hoppets färg. :)”