Sommaridyllen

Jag har svårt att välja ut bara tre, fyra bilder. Det känns ibland som om jag öser ut en massa bilder, istället för att jag borde välja ut ett par. Kvalité och inte kvantité, liksom. Det där har varit och är min akilleshäl. Jag gillar så många av bilderna från vår resa.

Det som var och alltid kommer att vara roligast som barn, är att leka och stänka runt i vatten. Det sa kusin C var roligast en kväll när vi pratade. Och det är sådana minnen jag själv har från min egen barndom. Vatten, plask och bus! W hade jätteroligt med en hink. Ibland är det väldigt trivsamt att leka ensam… (Och ja, han fastnade med rumpan i hinken. :))

… och ibland ska man vara minst två! Kusinerna kom på att man kan ha en dricksflaska som vattenpistol. Åh va de sprang, åh va roligt de hade och åh va trötta de blev. Den dagen duschades det tre gånger.

Vatten och fukt har dominerat de här dagarna. Man skulle inte ha kunnat tro att vi reste norrut. Kusin C, fem år, sa:

– Jag tycker he e ganska tongt me de här Afrikavädri!

Och jag håller med honom. 😀 William klagade dock inte. Kanske han är för liten för det? Visserligen blev han trött och svettig, men det kan man ju inte godkänna!

Ibland blev det lite häftigare väder. Men det drog snabbt bort. Det visade sig att vi råkade missa kraftiga åskskurar när vi var borta från Åbo – och så åkte vi hem när det åskade i hembyn.

Och sommaren mognar.

Milja och Isaac tillbringade mycket tid i vagnen eller i moffas famn. Det är bra med flera vuxna! Då finns det i alla fall fler famnar. Moffa börjar bli expert på bebisar, de trivs jättebra med honom. Mommo är bra på att dra runt dem i vagnen, hon har tålamod med det, som jag inte själv har. Det var ofta väldigt varmt, men det är tur att det finns ”vädringsluckor” på vagnen, så att sunnanvinden kunde fläkta de små.

Hemväg. Man kan inte kalla det här jobbigt. Jag somnade en kvart och hann dessutom sticka en bra bit på min socka. Fast riktigt mycket plats finns det inte mellan stolarna bak i bilen, det skulle väl vara det jobbiga då.

Isaac har börjat skratta högt. Det är bedårande! Och hans hår blev extra lockigt i det fuktiga vädret. Han blev ännu sötare, om det nu är möjligt.

Är man på landet ska det synas. 😉 Då får man ibland se oväntat trevliga kortege i form av gamla epatraktorer. Den stora blå är min farfars gamla Major, som har fått nytt liv för att en vänlig själ har lagt ner möda på den. Supergillar sånt! Den där traktorn har jag åkt med när jag var liten och farfar pratade alltid om den där gången han drog en vagn över ett dike så jag ”hoppade flera meter upp i luften”. Jag minns var det var, jag minns den där stenen i diket. Det är ett fint minne. Även om farfar gick till de sälla jaktmarkerna för många år sedan, lever hans minne och arv vidare.

Mitt i vår sommaridyll, tar vi del av den stora tragedin i Norge. Det hjälper inte att de fick fast gärningsmannen. För mig är det obegripligt att en person kan döda över 80 personer. Hur mycket hat bär man inte på då? Varför kunde han inte bara gå och döda sig själv, om han var så superbitter?

Mammas fina liljor får visa mitt deltagande i sorgen, i det ofattbara. Livet är så vackert och så skört, men det förstår man inte förrän man är nära att förlora det eller någon som står en nära. Det bästa vi kan göra är att ta hand om varandra och de i vår närhet som vi ser lider.