Bittes blogg

”Var är jag om ett år”, löd rubriken för ett inlägg för drygt ett år sedan. Då var jag i skolan, undrade över fortsättningen, oroade mig, men var också glad. Och Geta hade kommenterat mina inlägg då ännu.

Här är jag! 😀 Här med mina ljuvliga barn, här bland glansbilder av dagar fyllda med solsken, en del med regn, men många med varma vindar än. Och här ibland med rasande känslor av att jag inte kommer framåt, då jag ibland glömmer att man också rör sig framåt, då man rör sig långsamt.

Solen skiner på oss idag! Milja har varit vaken i omgångar inatt och jag vimsade med drömmar och mönster och stickor. Och det blev aldrig nån klarhet i mönstren, så det var rent av jobbigt att sova, haha! 😀 Ikväll har vi talko på gården, sångövning (fast inte på gården) och alla mina barn ska få vara med.

Jag tänker på de som inte har alla sina barn kvar. Det är snart ett år sedan. Jag känner mig utvald och speciell, jag har fått en gåva. Nej tre. Tre dyrbara gåvor att förvalta. Att låna, att vårda, att ta hand om tillsammans med Mika och släkten. Våra dyrbara barn. Denna vackra soliga dag, när jag satt i köket och åt Saarionens lunch med hemlagad sallad, blev jag plötsligt så otroligt ledsen. Jag saknar min kusin så oerhört mycket. Den här tiden på året, de där guldkanterna, de där guldlöven, påminner mig om honom. Att han kanske ser ner på oss i sin himmel. Jag försöker tänka att tiden kanske visar att nåt bra måste komma ut ur olyckan, ur sorgen. Vissa änglar åker tillbaka. Inget i livet är självklart. Allt är skört och värdefullt.

Och jag tänker på den här bloggen. Den handlar om en tjej som blev gravid i misstag, som behöll barnet och som i efterskott säger att hon önskar att hon gjort abort. Det skär i mitt hjärta, I feel for her, som man säger på engelska. För jag önskar att hon får hjälp att hantera sitt liv, sin situation. Att hon också får en gåva, att hon ser livet från en annan vinkel. Att hon orkar se sig själv genom barnets ögon, med tiden. Kanske inte just nu, men kanske om ett år. Och att någon orkar lyssna på henne och ta sig tid. Det ska inte kännas sådär.

Jag menar inte att man kan lösa alla problem med depression genom att säga ”jamen tänk så bra att han/hon lever!” för det är inte så enkelt. Jag kände stor sorg när William föddes, sorg för att mitt liv inte var som förut, sorg och frustration över att jag inte längre kan ta upp plats – och det känner jag ibland fortfarande – men sorgen överskuggas av glädjen. Att det finns något större än jag. Någon som lever vidare. Någon som innehåller en del av mig. Några som skiner upp så fort de ser mig. Några som lärde mig att se det fina, underbara med barn. Att det inte handlar om vad jag vill, utan att de mår bäst. Att vi mår bra tillsammans. Och att sorg i livet kommer, men också kan vara förlösande, att man måste traggla sig genom sorgen för att nå upp, upp till de rosa molnen med bautastegen, som William sa! 😀 Det tar tid, kraft och mycket tålamod, men attans – det går!

Mina fina barn, jag påminns idag om hur mycket ni alla tre betyder för mig. Ni är det bästa som nånsin hänt mig.

Det är inte helt sant att man väljer sin egen lycka. Det är inte så enkelt i vissa livssituationer, vissa bördor går inte att jämföra med andra. För man kan inte bara tänka sig till lycka. Men man kan mata lyckan, hålla den levande i saker man gör. Och man kan välja om man vill älska sitt liv som det är eller älta det som man aldrig fick.