Bibban och bajsblöjorna

Det är skönt att vara med William. Bara med William. Mamma-son-tid. Vi pratar väder och vind, vi pratar om molnen, medan vi åker till bibban. Det är en jättefin solnedgång med rosa fluffmoln.

– Kolla, månen är halv!
– Varför är den halv. Den kanske har böjt sig.
Jag fnissar.
William fortsätter:
– Varför är månen uppe fast det inte är natt?
– För att… den kanske ville se på de rosa fluffmolnen!
– Mamma, kan man äta moln?
– Nej.
– Varför inte det?
– För att man inte når dit upp!
– Men om man tar en bautalång stege, då når man!

Säger den leende sonen. Man blir bara så glad! Hur kommer han på allt? 😀

Vid bibban hittar William en docka och blir plötsligt jättestilla och säger med öm röst:
– Åååh, en sån söt. Och han vaggar den och sätter den i sin båt.

Det var jag inte alls beredd på! Han har inte visat nåt intresse för nån docka. Vänta nu, vi har ju ingen docka hemma. Det borde man kanske ha?

Efter ett tag hör jag hur han går iväg till lekvrån och byter bajsblöjor. Jag måste hjälpa till med tröjan.
– Nu måste vi ta en annan tröja, den här är smutsig, säger han och går iväg med den avskalade tröjan. Sen hör jag honom muttra lite ilsket i lekvrån:

– Förgrömmade unge, har du kackat nu igen?