Oxveckorna
Först då är lyckan riktigt stor,
när man hör trampet av små skor.
Dessa rader tänkte jag på ikväll, när ungarna hade fått för sig att leka Du kan inte ta mig i lägenheten. Det lät snarare som en hjord skenande gnuer på en torr savann och leken fick avbrytas när de började kasta saker över soffkanten och hejdlöst skratta och riva i varann. Det är skönt när ungarna leker och rör på sig, men egentligen borde man ju bo i ett svinhus eller nåt ställe av motsvarande storlek, så de kunde rusa runt som de ville.
Jag är extremt trött, både inuti och utanpå. Eller kanske är det ålderdom? Två dagars yrkesprov satte sina spår. Det har varit mycket känslor: panikpruttar, ångest, ticsande, ostkaksbakande, extremt pratande, stolthet och glädje. Stora examen är förbi och okej! Till och med utan att jag behöver repetera eller fylla i nåt delmoment, vilket är vanligt. Kvällarna jag satt och knåpade med min extremt långa PowerPoint gav också resultat. ”Har du gjort den här? Wow. Kan jag få den här?”, frågade hon som är närförman (eller vad man ska kalla en lähin esimies). Såna gånger är man extra glad och stolt och hoppas att det är sånt som kan bidra till att man får vikariat på just det där stället.
En av de äldre på sjukhuset tyckte att jag kanske skulle kunna komma dit igen, bara för att baka lite mer cheesecake åt dem, det kändes roligt! När man börjar kunna skämta på finska och förstå finska skämt, har man ändå kommit en bit.
Idag skulle jag ha fortsatt med praktik, nu inom tandvården inför återstoden av examen. Tur i oturen hade Isaac hög feber inatt och var förkyld, så att jag fick stanna hemma börja med resterande praktik först på måndag istället. Andas, städa upp hemmet, vika kläder, slappa lite, planera några nya sockor åt ungarna, skriva en lång inköpslista, eftersom vi inte har storhandlat på evigheter. Vissa saker är kanske bara menade att hända.
Å andra sidan påminner det här yrkesprovet mig om att man kan göra allt man vill, om man försöker. Även på annat än sitt modersmål. Och på finska. Att det går, när man försöker. Att man lär sig mycket under tiden, bara man vågar. Våga börja på finska, utan att glömma det egna modersmålet, säger jag bara.
Det är knasigt med feber. Tidigare ikväll var alla kidsen hur vilda som helst, strödde ut alla sina saker och lekte. Jag hann tänka att Isaac kanske skulle bli kvitt sin feber lika snabbt som Milja blev förra veckan. Men nej, den kom tillbaka sent ikväll. Hoppas han inte får i öronen bara. Än så länge är det lugnt.
Mika är ute och springer över en mil fast det är -16. Signerat: ”Mitt vatten frös”.
Och vi kan borsta våra tänder själv, faktiskt! ”Jag vill itte!” säger Milja. Andra gånger, när hon eller Isaac inte får sin vilja igenom, har de hittat på ett eget språk:
– Modi bodi! säger de. Alternativt: modiiii, bodiiiii, med gråt i rösten.
– Men snälla, kan du inte säga vad du vill istället, frågar Mika och jag.
– Modiiiii!
En bokstavsdag
Den här slutspurten med skolarbeten håller på att ta knäcken på mig. Det ihop med familjeliv är inte riktigt lätt. Om lärarna skulle ha portionerat ut dessa uppgifter lite mer, skulle det inte ha varit lika tungt och krävande. Idag hade jag tänkt baka nåt skojigt bröd med piimä, men istället blev det en extrem storstädning i tvättkorgen! Sju maskiner tvättade jag och prisade tvättstugan, som gjorde att jag kunde bädda ner sex rena täcken och x antal lakan, nymanglade på direkten. Jag fick också tvättat en massa favoritplagg, så att den här tunga veckan kan börja och man känner sig lite förberedd i alla fall.
Jag ska ha yrkesprov under två dagar. Vad det betyder är att jag ska prata, prata och prata, medan minst två personer är med mig och ställer följdfrågor. De ska bedöma allt man gör. Det här är vår stora slutexamen, men det kommer ett tillfälle till för tandvården. Därmed räcker det inte med att jag förhoppningsvis är klar på onsdag, utan jag ska direkt på torsdag till ett nytt ställe, en tandläkarmottagning och lära mig nya saker där, i arbetspraktik i ett par veckor, som avslutas med ett likadant, fast kortare yrkesprov.
Oh. My. Gosh. Jag längtar sönder mig tills det här är över, för just nu går bara jag på övervarv. Jag har bett Mika ögna igenom min 36-sidiga PowerPoint om olika maskiners uppbyggnad, steriliseringsprinciper och krav. Mina arbeten skriver jag själv, han korrläser. Tack och lov. Han får rätta mina objektfel. Hur jag än försöker, ändrar och tänker, bli det alltid, alltid objektfel i mina satskonstruktioner. Svensktalandens börda. Men i alla fall är jag jag. Jag skriver enklare än på svenska, såklart, det är ändå på mitt sätt, mina ord. Det är bra.
En av tre stora väskor med ren tvätt. Skönt. I slutändan konstaterade jag att jag även fått städat en massa här i huset idag också. Man kan ju inte bädda fint och se hur dammtussarna flyger. Inte jag i alla fall. Och det är märkligt hur allt, precis ALLT annat intresserar en jättejättemycket, när man ska skriva skoluppgifter. Mika och kidsen var hos fammo, så jag fick härja på fritt med musiken högt. Det tackar vi för. Tack.
Nu sparkar vi igång den här veckan, då jag i alla fall inte behöver skriva så jättemycket. Phew. Kom igen, jag.
En festlig lördag
Det är kallt som i en frysbox ute. Och ändå var vi ute i trekvart! Halleluja, vi kom oss ut! En sprang omkring som en dåre, en annan slog i läppen i en träkant, fast det inte var halt just där och ungarna saknar helt något som skulle heta V O L Y M K O N T R O L L. Jag kollade genom min blogg och tyckte att den har varit extremt tråkig den senaste tiden. Jag skriver bara skolarbeten, de känns så ändlösa och långa. Nu har jag 29 sidor om olika steriliseringsmetoder i en PowerPoint, min portfolie är ännu inte klar, men på gång, och jag har min stora examen på tisdag. Mina tics och lite panikattacker har tyvärr återvänt, men det här ska gå vägen i alla fall.
Döden dö! Snart är det här klart! Åtminstone är det skönt att kunna vira in sig i en billig, ny och varm tröja och veta att det här sist och slutligen blir ganska bra.
Solen skiner på oss, inne och ute.
Att söka tröst hos en bror eller syster är guld värt. Lilla barn, ni är så otroligt envisa och jobbiga, men så sjukt söta söta. Hur kan man annat än älska (åtminstone nattetid, när man får skriva ifred och kanske sova ostrört, i bästa fall!)
En tillbakablick. Det är sju år sedan nu. Oj. Tack pappa för bilden! Och den där dopkolten hade jag själv sytt. (seriöst, SÅ mycket har jag väl inte åldrats. Eller?)
Panktank
Den här veckan och helgen har varit en ganska pank sådan. Man får göra det bästa av situationen, fast jag egentligen drömmer om att gå ut med vänner, ställa till med nån vuxenfest (det har vi inte haft på evigheter, inte sedan vi flyttade in i den förra lägenheten) eller gå och ta en fredagsöl på Alvar. Jag trevar i minnet efter fredagar då vi gick ut med vårt gamla jobb, kunde gå fritt vart vi ville, gick på en komedishow på Norra Brunn eller kånkade öl och cider från Systemet.
Nu är det annorlunda och den tid vi har nu kommer heller inte att stanna för evigt. Men det är skönt att minnas – eller längta framåt också, vad än man säger om att ”leva i nuet” eller ”gripa stunden”. Många gånger njuter jag av väntan och längtan, som efter våren. Det bästa är ju att den finns kvar och vi har snö nu, om än för kallt för att kunna njuta av den.
Lyckan med att bara ha ett stort barn ibland: att kunna gå och kolla på en video av New Super Mario U på GameStop. Så länge ungarna nöjer sig med att SE på videon är det bra. Och jag njuter också, för det här är ett intresse vi kan dela, William och jag.
Twinsen hade en fammodag idag. De åkte alltså dit redan igår ikväll och stannade hemma från dagis idag, medan jag var på Kirurgen igen och förberedde mig för yrkesprovet nästa vecka. Igår kväll var det så konstigt tyst i hela huset. William och Mika läste en LasseMaja-bok; Skolmysteriet, den här gången och jag bänkade mig i köket med sambons jobbdator och PowerPoint (efter att ha gett upp bråket med vår vanliga dator, som vägrar installera något nytt Office-paket, fast vi har fungerande, betalda koder för 2013-versionen).
Och fast det var lugnt och mysigt igår, vill jag inte ha det så, inte alltid. Jo, förvisso, jag vill Reclaim The Bedroom och hoppas göra det när vi fixar igång twinsens rum. Man får många bra inredningidéer när man skriver långa, tråkiga essäer, kan jag tala om!
Ikväll var alla hemma som vanligt, ungarna tryckte i sig godis, som W och jag hade valt. Jag fattar inte hur Isaac lyckas tappa sina slickepinnar varje gång. Där ligger de på parketten i hundra småbitar – han tuggar i sig och jag torkar. Men så är det, när man är fem före tre år. Milja biter söndar sina slickepinnar, trots förmaningar om att akta tänderna. Sen ser vi på veckans Buu-klubbavsnitt och söndagens Mumin för sjunde gången, medan jag får krama twinsen en stund…. och slockar på soffan. Tankar tvillingkärlek. Milja kommer och pysslar om mig och drar ett täcke över mig och pussar mig på munnen så jag vaknar till. Fniss!
Dagens fynd:
Hur pank man än är, måste man nästan offra två femmor på dessa tröjor från Gina. Fem euro styck, yes! Perfekt i detta väder dessutom.
Nu söker jag mig åter mot köket, jag tar min mus och går. Ska spendera ännu en kväll med skolupppgifter, efter att twinsen har släppt taget om mig i sängen. Det är som små köttätande växter som slingrar sig runt en, ibland är det riktigt svårt att komma upp ur sängen.
Dagens barnboktips:
Noah och nästjuven av Jeanette Milde. En lite oväntat rolig bok. ”Noah har en nästan riktig krabba. Den ryter och jagas och mamma och pappa blir jätterädda. Plötsligt tar krabban mammas näsa! Pappa skrattar, men det skulle han aldrig ha gjort för då ryker hans näsa också. Och sen Noahs. Nu har alla tre plåster mitt i ansiktet istället. ”
PS. Den innehåller elefantbajs. Sånt gör alltid böcker roliga. 😀
… eller vad sägs om en bok med godis? Ole är hungrig på godis av Grethe Rottböll är en annan favorit just nu? Vad händer om man ätit så mycket godis att man inte orkar äta mat? Eller om man försöker säga nej till godis, men bara måste ha det? Tänkvärda strofer, mycket bilder och mycket gott att både vilja ha och spara i sinnet.
En serie böcker som både Milja och Isaac frågar efter varje kväll, är Vem är-serien av Stina Wirsén. Vi har haft Vem blöder?, Vem städar inte? Vems mormor? Vem är var? osv… och just nu Vem är borta?
Ju längre det går i serien, ju nyare böcker, desto finurligare texter och mer detaljer har de. En gång var det en mamma som inte orkade lyssna på att barnen lekte inne, så hon gick till parken istället för de. Eller en kanin med två mammor. En nalle med ”den där pappan som alltid är så sur” eller kaninen som kom hem och fann mamma och pappa, som satte på musik och kramades: ”Ska ni ha fest? – Ja lite, sa de stora”. Störtskönt och lätt att känna igen för de små och en del klurigheter för vuxna! Och framför allt – korta böcker, de behövs också!
Sånt där vardagskrångel
Snark. Hur kan man vara så skoltrött, som jag är nu? Och hur kommer det sig att man blir som mest rastlös, när man närmar sig slutet? Samma fenomen inträffar när man t.ex. varit hemma ensam med barnen ett tag och väntar på att den andra ska komma hem, eller något motsvarande. De sista timmarna blir de mest outhärdliga och man ger liksom upp alltför snabbt. Eller är det bara jag?
Nu har jag också kunnat söka ett vikariat, äntligen, inom den bransch jag studerar. Jag får inte söka fast tjänst innan hela examen är genomförd, men det brukar lösa sig. Dessutom hamnar man att stöjobba lite, det har jag räknat med. Det skulle vara så otroligt coolt att äntligen ha ett jobb igen och lite kunna planera vad man ska göra nästa sommar, eller bara nästa månad. Samla semester. Träffa andra vuxna i min egen ålder, prata om annat än barn, fika, skratta med nån annan, dela ett intresse.
Det värsta med det här hemmalivet är att man glömmer bort den man har varit. Speciellt med små barn i hushållet. Jag ramlade in på en larvig Youtube-kanal härom dagen och fnissade åt mer eller mindre välgjorda videon, med innehåll som jag brukar tycka om. Saker som var mindre seriösa, men som var ”jag” för många år sedan. Var är den personen nu? Är den gömd bakom alla förmaningar och tråkstädanden, tråkigt mobilsurfande eller slö-tv när ungarna somnat? Ibland saknar jag den där personen som kunde trava upp sudokutidningar vid sängen, en flaska vatten och somna där, med lampan tänd på min alldeles egna sida av sängen, där ingen kissar, kräks eller ligger ivägen!
Å andra sidan ville jag inte tillbaka dit, jag önskar ju inte bort mina barn! Jag önskar bara lite mer av min egen hemfamilj i mitt liv. Språkade med J-syrran igår, det känns som om hela hennes liv flyger förbi mig (och dito, säger hon). Hon skriver studenten i vår och jag hänger knappt med. Var och en sliter med sitt. Varför är det så himla långt till Österbotten? Varför är jag här, fast jag trivs här… och varför är den här saknaden så obarmhärtig, fast vi sågs i… tja, somras. ;_;
Dagens pappa:
Ställde till med pepparkaksbak, eftersom Isaac hade pratat om ”pepparkakadeg som man göl till en geeting” sedan i morse. Jag gjorde nog rätt i att hålla mig borta från köket, jag tittade bara in och påpekade att man kanske borde baka dem lite tunnare. Äh, spelar roll. Ungarna var glada och brandvarnaren pep inte.
Jag kånkade hem varor och kokade fisksoppa.
… och agerade klätterställning, som vanligt. Det är lite mysigt, ibland. Inte när det pågår nonstop.
… och väntade, väntade, väntade på att det nya Office-paketet skulle funka. Installera då nån gång! 😦 Jag måste ha PowerPointen tillbaka! (fast Mika har lovat låna mig sin jobbdator i helgen, ifall det fortfarande krånglar. Måste ha det klart till måndag eller tisdag! Eeek, eek! Stressen börjar bli kännbar. Yrkesprov nästa vecka!
(Finns det PP i datorerna på bibban? De man kan låna?)
Fint, men kallt väder har vi i alla fall, 13 minusgrader, 9 som minst. Lite varmare, som förra helgen, vore bra, så att ungarna skulle kunna vara ute. William var så besviken när deras skridskotur blev inställd. Nåja, nya tag, vintern är lång.
Men vet ni vad? Eftersom den där PowerPointen ändå inte funkar ikväll, kan jag sätta mig ner och terapisticka istället en stund. Hah, vilken tur.
Att se på vad man vill
Det här med Watson… jag måste bara erkänna att ungarna diggar den tjänsten, även om den har en hel del ”barnsjukdomar” som en ny tjänst ofta dras med. Går inte in på dem i detalj, men t.ex. sånt som att den inte kan använda AirPlay i bakgrunden på iPhone är ett problem. Har man däremot kopplat tv-stickan till en TV, går alla info och inspelning via huvuddosan; dvs TVn.
Vi har inte haft nån inspelningsbar digibox tidigare, så för oss är det lyx! I morse vaknade jag mellan två varma tvillingar. Isaac småpratade lite och jag knep ihop ögonen så länge det gick. De sov till lite över åtta – tacksamt!
Det bästa med att inte ha haft den svenska Barnkanalen på ett par månader är att vi har sett mera på de inhemska programmen. Pikku Kakkonen och Buu-klubben blev mer intressanta. Barnkanalen är ju egentligen en ”vi-tar-över-allt-vi-visar-det-bästa-ungarna-vill-inte-ha-nåt-annat”-attityd, men nu har vi vant oss med annat också.
Det som skiljer tjänsten Watson mest från Netflix, är ju att det inte går att byta språk! Det är ju ingen DVD, det är en inspelad, streamad sändning från dagen innan (eller två veckor innan, men tydligen måste man ha den där tv-stickan inkopplad två veckor så att den ”bandar” innan man kan se hela två veckor bakåt). För vår del betydde det att vi missade en massa program när jag kokade morgongröten, men vi t.ex. kunde sedan backa till ett avsnitt av dagens Mumin vi inte hunnit se. Och de satt som klistrade framför TVn.
Men det var inte helt lätt att installera den här saken. Egentligen ska man ju bara sätta i stickan, regga sig på Watson.fi och skriva in samma lösenord på TVn… men sen börjar det knepiga. Vad har man för bildinställning? Bredd på TVn? Sånt skulle jag kanske inte klarat lika bra utan Mika. Först var bilden kornig, men det blir bättre när man haft på tjänsten en stund. Det känns som om de lagt på ett extra ”lager” när man ska se på vanlig tv, via den här stickan. Jag inte tyckte om är att TV-guiden har pytteliten text, men kanske det går, det också (får ta på mig brillorna).
Det som är coolt är:
– att en kan se på ett program på TVn, en annan på datorn och en tredje på en surfplatta (eller mobilen, men det är ju så litet) samtidigt! Jag knappade in Wallander igår och såg det i mobilen! Det funkade superfint och jag tänkte på alla de som strider om fjärrkontrollen på kvällarna; en surfplatta åt den andra parten – så var det löst!
Det jag funderar på:
Eller är det så, att det faktiskt finns en charm med att inte alltid kunna se det program man vill? Det funderar jag mycket på, när ungarna, som växer upp med modern teknik, lär sig att man kan byta språk, få nästan vilken film de vill via YouTube eller Netflix eller nån annan tjänst och egentligen inte behöver vänta så mycket? Man måste lära sig att vänta på vissa saker, förr eller senare i livet. Kanske inte ett tv-program, men ett blodprov, ett viktigt besked, en vän, ett stort beslut och att få resultat för det man jobbar för; vare sig man vill bli bra på ett spel eller något intresse. Det har jag just nu svårt att förklara, speciellt för William.
På tal om den stora. Han tycks tappa tand på tand helt plötsligt och nu fattas tre framtänder. Lite skraj, lite stolt, vissa dagar vill han inte tappa mjölktänderna, ”för han tycker så mycket om dem!”. Vi tar övertalat tandfén om att han får ha sina tänder kvar – och få en peng. Och vilken tur att vi råkade ha småpengar hemma.
Dagens allra bästa:
Älskade solsken! Äntligen kom du tillbaka! Sol ute, sol inne, bokstavligen!
Vintervädret
Gissa vad vi har gjort idag?
Japp, samma som många andra barnfamiljer – njutit av snön! Visserligen var vi så lata att vi inte kom oss ut förrän efter middagen, men vi gick ju ut. Ibland skulle jag verkligen vilja bo nånstans där ungarna skulle kunna gå ut själva. Nåja, vi hade kul vid en ganska stor och brant backe, som ligger vid en närbelägen gårdsgrupp.
Det bästa med att bo i förorten är att man kan låna lite parker här och där och om man tröttnar på ett ställe, går man vidare till ett annat.
Båda ska ju självklart dra pulkan samtidigt.
Vi tog oss ner på varierande sätt, men alltid skrattande.
”Bara halva backen!” kom vi överens om, efter att Milja kommer med väldigt fart, ända uppifrån! Vi var förvånade, twinsen fattade det här med liukuri direkt! De är ju trots allt bara två år. Kanske är det för att vi minns fjolåret och det var så stor skillnad nu, jämfört med då.
– Milja, kom och luttshca med mej! sa Isaac och hämtade syrran. Egentligen ville vi inte släppa upp dem på den hala klätterställningen. Trappstegen är dessutom sådana som hänger/dinglar och är lite svåra att gå på. Men de blev så kvittrande glada och allt gick bra. Kanske man är lite för överbeskyddande ibland.
Lite auberginegratäng fixade jag också till oss vuxna. För en gångs skulle gjorde jag den enligt receptet, med rökt fetaost quorn. Nästa gång måste jag bara minnas att skära lite tunnare aubergineskivor och grilla dem lite mer, så att de inte blir sega. Fast det gick ju bra det här med.
Ungarna fick lax och de klagade över att maten var för ”prickig”, speciellt Isaac. Det prickiga är alltså kryddor. Nästa gång får jag röra ner kryddorna i såsen, inte låta dem ligga ovanpå laxen. Suck, för petiga barn och hungriga vuxna!
Att vara tjej bland bröder
Att vara en liten envis tjej bland två bröder, sätter sina spår. Men Milja ger inte alltid med sig så lätt och låter sig köras över. Å nej, ibland är det tvärtom. Däremot lånar hon väldigt mycket av storebrors och tvillingbroderns intressen.
– Vet du Milja, varför den här inte fungerar? KAGGhjulen är borta! Vi måste sätta tillbaka de tre kagghjulen…. Nu hällde jag ny olja i hjulen (slamrande med plastknivar och en leksaksskruvmejsel)
– Ja häjjer ojja!
Efter ett tags mekande: – Det är OMÖJLIGT att laga en sån här bil, Milja!
Ja, inte är det så konstigt att man lär sig…
… eller att man tar efter. För fast Milja älskar att bädda med dockor och kaniner, dra på täcken och ge dem mat, snubblar hon bokstavligen över brödernas lekar och dras med. Det är ganska bra.
Allra roligast är det nog ändå att leka dokor. Det gör hon varje dag. Det ska ”puteas” eller ”saboteras” på mina ben, hon ger mig mat i små koppar och knyter små snören runt mina tår och sätter på en trasa. Det är såååå mysigt! Man känner sig faktiskt lika ompysslad som på ett litet spa.
Allra bäst var det igår när bröderna drogs med i Miljas lekar och började kamma mitt hår och försöka sätta på hårband. Finns det nåt ljuvligare än när nån petar med ens hår?
Jag tycker också att det är jättebra att alla våra barn är så olika. Isaac gillar flygplan och ”SpajdärMANN!” och bilar. William vill skruva, rita och pyssla. Milja vårdar dockor, lagar mat och puterar. Och så byter de lekar.
Eller så lägger de sig runt en när man blir trött och halvsover på soffan. Såna gånger önskar man att de vore små ett tag till. Åtminstone så länge de ligger stilla.
Andra gånger önskar man att de växer och blir stora, så de klarar sig. Inatt drömde jag en hemsk, hemsk dröm, om att Isaac blev sjuk i nån slags cancer eller vad det nu var. Han lekte med nyckelpigor vid en sandlåda och det var klistermärken där och vågor. Vågorna kom, lite i taget och sköljde bort honom, mer och mer och jag blev alldeles förtvivlad. Jag vaknade och grät och grät, i en varm hög med täcken, omtöcknad och arg, maktlös i drömmens inslingrade band. Ett tag förstod jag hur det känns att förlora ett barn, för en liten stund. Jag ber för dem som har gjort det, eller de som kämpar med barns sjukdomar. Jag ber också om nåd, att själv slippa uppleva det.
Watson och löpning
Nämen kolla vilken cool grej jag hämtade på Posten idag! En mini-digibox! Eller vad ska man kalla den?
Det är i alla fall en grej jag fick via Buzzador, en tv-sticka, säger de. Man stoppar den i TVn och den spelar in alla program två veckor bakåt på alla grundkanaler! Dessutom fick alla testare i kampanjen tre filmer gratis (vi hinner knappast se mer under en månad – eller kanske man skulle försöka satsa mer på det nu, när man kan?), resten får man i så fall betala för själv. Till skillnad från t.ex. Netflix spelar den här in (som ReTV man hade i Jeppis, minns jag).
I Watson kan också lägga till egna kanaler (antagligen de svenska, som vi har haft) men i så fall kostar det lite mer. Annars kostar tjänsten 9,90 i månaden och själva stickan kan man beställa. Nu tackar vi och bockar mot Buzzador och tycker att det här är perfekt! Wili har visat intresse för gamla avsnitt av LasseMajas detektivbyrå och nu kan han se den på sin egen lilla pad eller i tvn. Jag har bara sett att det kommer repriser sent på natten, vilket annars inte skulle funka. Yay!
Nu ska jag bara orka plugga in den och installera, så att den börjar spela in, stickgrejen.
Som kontrast till soffhänget: Dagens färgglada springbild. Jag är trött i benen! Testade mina nya, jättelätta skor för första gången. Arma assymetriska kropp, vad det tar på att springa rätt, när man är van med pronationsstöd. Fast vem vet, det kanske stärker min felfot, den som jag alltid vill ”slänga lite extra med”. Annars får jag ersätta bottnen i skorna med såna där löstagbara stöd, har redan kollat på dem. 4,2 km. Måste komma igång igen – och orka hålla på, i alla fall lite.
Man vet att det finns en smula löparglädje kvar i den här sladdriga mammakroppen, när man lägger till en extra uppförbacke i slutet av löprundan. Saknar dig Jennie, skulle behöva dig som löpkaveri!
Vardagsglädjen
Hej vardag!
Va roligt att du kom! Visserligen damp det ner ett par kravbrev på obetalda räkningar i postlådan, men jag har äntligen fått utrett det här med skolan. För en gång skulle sade Kela och arbetsförmedlingen att DE hade gjort fel, då de avbröt mina studiepeng (som om det skulle finnas nåt att ta bort, när man får 42 euro per dag) – och att utbetalningen fortsätter som den ska, utan avbrott, utan karens!
Och jag fick kontakt med min lärare i skolan. Fast jag hade skickat mail till henne, hamnade alla hennes brev i Spam-korgen hos mig, när hon svarade! Hur kan det vara så? Jag skrev ju själv åt henne först!? Nåja, alles gut, min Hensu är KLAR! Det största och jobbigaste är borta, färdigt och inlämnat. Nu ska jag göra klart en repetitionsuppgift i PowerPoint, om tråkiga autoklavar, strålning, formalin och etylenoxid. Å andra sidan går det bra, bara man betar av det, lite i taget. Sen sammanställa min portfolie, med alla jobb. Så återstår yrkesexamen, i två delar. Och i februari praktik på nån tandklinik och ett lite mindre yrkesprov i anslutning till denna ”fritt valbara, men obligatoriska del”. Sen är jag klar! 😀
Igår firade vi, Mika och jag. Ungarna somnade kvart över nio – hör och häpna – och vi satte på filmen Green Lantern och dukade upp med ostbricka och en kvarbliven Cava-flaska. För att vi hade överlevt jul- och nyårshysterin med alla kidsen! Och den långa ledigheten.
Ikväll började körövningarna igen, det är alltid roligt. Och jag ställde mig och började beta av den enorma klädhögen med kläder som ska strykas, vikas och plockas undan. Hittade innetossor och vantar och ISAACS skor! De där Kuoma-stövlarna som jag trodde jag hade tagit fel på vid Hoplop! Idag hittade jag ett ”likadant” felaktigt par – på dagis! Halleluja, det var nån som hade tagit fel där! Vilken tur att jag inte åkte till HopLop med den andra skon, som jag tänkt göra! Nu får båda barnen (vems den andra nu var) tillbaka dyra Kuoma-stövlar, hurra!
Se där, se där. De gamla och kloka hade rätt. Det som inte är stulet kommer fram till sist.
Och ungarna är glada – och genomblöta. Stora W ville inte hem från förskolan, det är bra (fast jobbigt när man ska hämta). Jag kokar röd currygryta och värmer bäst-före-igår-biffar och alla äter med stor aptit. Skönt. Skönt med vardag – också.
Ett extra glädjeämne idag var när personen (hon var min handledare på praktiken, vi blev vänner) som ska ta emot mitt yrkesprov hörde av sig och tackade för en ”väldigt bra Hensu”! (=planering inför examen, den blev 14 sidor) och det är första gången hon tar emot en studerande/examen, men nån gång ska det vara det också, skrev h0n. Dessutom tyckte hon att det var bra att ”det var någon hon kände, så att vi kan jobba tillsammans”! Wow, alla människor borde få sån uppskattning i sitt jobb, det skulle vara så mycket lättare att orka!
Jag fegade ur och svarade, lite finskt och käck-kort: Nog ska det väl gå, du har ju din kollega med också, det är trevligt att just du tar emot mitt jobb. Vi ses då! (fast på finska)
Vad har hänt med mig? Har jag finskifierats och svårt att berömma tillbaka eller är det mina tillkortakommanden på det andra officiella språket som gör att jag liksom håller tillbaka och har svårt att 1. ta emot beröm, 2. ge tillbaka.
PS. Under den senaste månaden har det hänt nåt fantastiskt. Båda tvillingarna sover utan blöja utan att blöta ner sängen. Och de är utan även dagtid! Hah! Man ska inte forcera fram det, man ska vänta in det! Isaac fattade det genast, Milja behövde sin tid. Det var inte så lång tid trots allt. Och nu begär hon blöja när hon ska göra nummer två, men det spelar väl ingen roll. Isaac bajar i byxorna. Inte så mysigt, men eftersom det liksom hålls där, som en kokosboll (haha, förlåt en äcklig liknelse) så vet jag att han lär sig bajja på pottan också. Det har ju hänt många gånger.
Yes, bort med dyra blöjor!
Bittes blogg 