Skip to content

Att vara tjej bland bröder

10 januari, 2014

Att vara en liten envis tjej bland två bröder, sätter sina spår. Men Milja ger inte alltid med sig så lätt och låter sig köras över. Å nej, ibland är det tvärtom. Däremot lånar hon väldigt mycket av storebrors och tvillingbroderns intressen.

mekamedbil– Vet du Milja, varför den här inte fungerar? KAGGhjulen är borta! Vi måste sätta tillbaka de tre kagghjulen…. Nu hällde jag ny olja i hjulen (slamrande med plastknivar och en leksaksskruvmejsel)
– Ja häjjer ojja!
Efter ett tags mekande: – Det är OMÖJLIGT att laga en sån här bil, Milja!

Ja, inte är det så konstigt att man lär sig…

narmanartjej… eller att man tar efter. För fast Milja älskar att bädda med dockor och kaniner, dra på täcken och ge dem mat, snubblar hon bokstavligen över brödernas lekar och dras med. Det är ganska bra.

engladsjukskoterskaAllra roligast är det nog ändå att leka dokor. Det gör hon varje dag. Det ska ”puteas” eller ”saboteras” på mina ben, hon ger mig mat i små koppar och knyter små snören runt mina tår och sätter på en trasa. Det är såååå mysigt! Man känner sig faktiskt lika ompysslad som på ett litet spa.

Allra bäst var det igår när bröderna drogs med i Miljas lekar och började kamma mitt hår och försöka sätta på hårband. Finns det nåt ljuvligare än när nån petar med ens hår?

Jag tycker också att det är jättebra att alla våra barn är så olika. Isaac gillar flygplan och ”SpajdärMANN!” och bilar. William vill skruva, rita och pyssla. Milja vårdar dockor, lagar mat och puterar. Och så byter de lekar.

gullarmedpappaEller så lägger de sig runt en när man blir trött och halvsover på soffan. Såna gånger önskar man att de vore små ett tag till. Åtminstone så länge de ligger stilla.

Andra gånger önskar man att de växer och blir stora, så de klarar sig. Inatt drömde jag en hemsk, hemsk dröm, om att Isaac blev sjuk i nån slags cancer eller vad det nu var. Han lekte med nyckelpigor vid en sandlåda och det var klistermärken där och vågor. Vågorna kom, lite i taget och sköljde bort honom, mer och mer och jag blev alldeles förtvivlad. Jag vaknade och grät och grät, i en varm hög med täcken, omtöcknad och arg, maktlös i drömmens inslingrade band. Ett tag förstod jag hur det känns att förlora ett barn, för en liten stund. Jag ber för dem som har gjort det, eller de som kämpar med barns sjukdomar. Jag ber också om nåd, att själv slippa uppleva det.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: