Skip to content

Sånt där vardagskrångel

15 januari, 2014

Snark. Hur kan man vara så skoltrött, som jag är nu? Och hur kommer det sig att man blir som mest rastlös, när man närmar sig slutet? Samma fenomen inträffar när man t.ex. varit hemma ensam med barnen ett tag och väntar på att den andra ska komma hem, eller något motsvarande. De sista timmarna blir de mest outhärdliga och man ger liksom upp alltför snabbt. Eller är det bara jag?

Nu har jag också kunnat söka ett vikariat, äntligen, inom den bransch jag studerar. Jag får inte söka fast tjänst innan hela examen är genomförd, men det brukar lösa sig. Dessutom hamnar man att stöjobba lite, det har jag räknat med. Det skulle vara så otroligt coolt att äntligen ha ett jobb igen och lite kunna planera vad man ska göra nästa sommar, eller bara nästa månad. Samla semester. Träffa andra vuxna i min egen ålder, prata om annat än barn, fika, skratta med nån annan, dela ett intresse.

Det värsta med det här hemmalivet är att man glömmer bort den man har varit. Speciellt med små barn i hushållet. Jag ramlade in på en larvig Youtube-kanal härom dagen och fnissade åt mer eller mindre välgjorda videon, med innehåll som jag brukar tycka om. Saker som var mindre seriösa, men som var ”jag” för många år sedan. Var är den personen nu? Är den gömd bakom alla förmaningar och tråkstädanden, tråkigt mobilsurfande eller slö-tv när ungarna somnat? Ibland saknar jag den där personen som kunde trava upp sudokutidningar vid sängen, en flaska vatten och somna där, med lampan tänd på min alldeles egna sida av sängen, där ingen kissar, kräks eller ligger ivägen!

Å andra sidan ville jag inte tillbaka dit, jag önskar ju inte bort mina barn! Jag önskar bara lite mer av min egen hemfamilj i mitt liv. Språkade med J-syrran igår, det känns som om hela hennes liv flyger förbi mig (och dito, säger hon). Hon skriver studenten i vår och jag hänger knappt med. Var och en sliter med sitt. Varför är det så himla långt till Österbotten? Varför är jag här, fast jag trivs här…  och varför är den här saknaden så obarmhärtig, fast vi sågs i… tja, somras. ;_;

snurrikoketDagens pappa:

Ställde till med pepparkaksbak, eftersom Isaac hade pratat om ”pepparkakadeg som man göl till en geeting” sedan i morse. Jag gjorde nog rätt i att hålla mig borta från köket, jag tittade bara in och påpekade att man kanske borde baka dem lite tunnare. Äh, spelar roll. Ungarna var glada och brandvarnaren pep inte.
kokassoppa1Jag kånkade hem varor och kokade fisksoppa.

klangaporna… och agerade klätterställning, som vanligt. Det är lite mysigt, ibland. Inte när det pågår nonstop.

janukandu_… och väntade, väntade, väntade på att det nya Office-paketet skulle funka. Installera då nån gång! 😦 Jag måste ha PowerPointen tillbaka! (fast Mika har lovat låna mig sin jobbdator i helgen, ifall det fortfarande krånglar. Måste ha det klart till måndag eller tisdag! Eeek, eek! Stressen börjar bli kännbar. Yrkesprov nästa vecka!

(Finns det PP i datorerna på bibban? De man kan låna?)

isolskenet1Fint, men kallt väder har vi i alla fall, 13 minusgrader, 9 som minst. Lite varmare, som förra helgen, vore bra, så att ungarna skulle kunna vara ute. William var så besviken när deras skridskotur blev inställd. Nåja, nya tag, vintern är lång.

Men vet ni vad? Eftersom den där PowerPointen ändå inte funkar ikväll, kan jag sätta mig ner och terapisticka istället en stund. Hah, vilken tur.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: