Med darr på ribban
De senaste dagarna har varit fyllda av fart och fläkt. Jag somnar mellan twinsen på kvällen, vaknar halv tre på natten, fullt påkläd, med oborstade tänder. Jag har gjort inget, absolut inget här hemma, för jag har knappt orkat eller haft tid. Nu har jag i alla fall tvättat lite och Mika har fullt sjå med att hämta och ta ungarna, eftersom den här veckan betyder kvällsjobb för min del.
Jag hade just kommit överens med den här förpackningsdelen och datasystemet som hör till det, när jag fick veta att jag ska vara på ett helt annat ställa nu idag, måndag och hela veckan. Förpackningsdelen är den sida där alla rena instrument kommer ut, sorteras, granskas (är alla med, var är de som ev. fattas, är något tillsatta, utbytt eller på service?)
En vy från förpackningssidan. Det som är det stora nya för mig är datasystemet, där man ska logga allt man gör. Det är inte svårt, men man ska få ihop allt, veta vad saker heter och klicka i den rätt, det är inte helt självklart och ibland måste man gå en omväg, eftersom varje regel har ett undantag. Till vår instrumentvårdsavdelning kommer det instrument från hela sjukhuset, även dejourerande tandläkare och det finns så otroligt mycket som man ska veta lite om. Helst mycket om allt. Jag har oskojat varit lika nervös som under yrkesprovet (eller kanske lite stressad över att så mycket nytt kommer samtidigt) under vissa delar av dagarna. Och jag blir hungrig hela tiden, fast jag äter! Helt galet!
Däremot har det också känts väldigt bra. Jag har fått en jobbmail! En egen mailadress, en offiell! Det känns bara stort och lyxigt (fast det kanske inte är det) så jag suger länge på den karamellen.
Idag hamnade jag alltså på tvättsidan. Där måste man veta vad alla saker ÄR, det finns inte alltid nån dator att tillgå och det kommer bara mer och mer instrument och det är blod hit och blod dit, ihåliga rör som öppnas i tre eller fyra bitar och man ska minnas både det ena och det femte och jag blir alldeles vimsig och trött av att stå hela dagarna (är inte van). Men det går framåt! Nu har jag kommit förbi den där ”första dagen” på tvättsidan, vilket är värst. Har träffat en hel del bekanta både från min förra och nuvarande grupp – plus min lärare som är där på ”skolning”. Härligt! Det är sköna typer man jobbar med, annars skulle det inte gå.
Däremot höll jag på att låsa ut mig från mitt klädskåp! Jag hade bytt om, gått och jobbat, kom tillbaka till skåpet och upptäckte att nyckeln satt ihop med en bricka som jag återlämnat! Shit! Jag kan ju inte gå ut utan kläder, jag skulle ju ta bussen hem! Tack och lov hittade vi nyckeln tillsammans med den gamla brickan, men vi fick gå till chefens rum, fast denne inte längre var på plats! Hur lyckas jag med såna där saker? Slutet gott på den här dagen, nu ska jag sätta mig ner en stund och bara sticka och njuta innan sovdags.
Min systemkamera gapar tom, men jag har slöfotat lite med mobilen. Söt-Milja bäddade idag åt sin ”nalle liten” i en ask för bakelser. Min lilla tjej, ingen är som hon. Man får inte krama eller pussa henne (förutom någon enstaka gång ibland) men man får gärna leka! Och helst vara röst åt Nalle. Hon har också lärt sig att säga ”Delicioussss!” och ”open!” och ”excellent!”. Japp, vi fortsätter att se på Go Diego Go (djurräddaren, som speciellt W älskar) och Dora Utforskaren. Tack Netflix!
Det nya
Det är märkligt hur vissa ljud sitter i ryggmärgen. Eftersom jag är uppvuxen på landet, registrerade man alla kända och okända ljud i hemgården. Varje sommar någon klipper gräsmattan här utanför vårt höghus, tänker jag att det är pappa som går runt med gräsklipparen (eller sitter, numera). Förut upplevde jag det som irriterande. Den där arma gräsklipparen? Nu igen? Numera är det ett ljud som innebär trygghet. Någon är där, han är där, jag vet var han är.
Nyss skramlade någon i trapphuset. Kommer det nån? Vems bil? Smäller det i nån dörr? Ja. Nej. Vi bor ju såhär nu. I eget hus. Eftersom vi trots allt inte bott mer än några år på varje ställe, har man inte nödvändigtvis hunnit skapa sig samma ljudminnen. Jag hör de där bildörrarna, de där stegen eller dörrarna på samma sätt som om det vore hemma. Trygghet.
Nu ska jag skapa mig nya minnen, lägga till nya ljud och upplevelser till sinnet. Imorron börjar jobbet, det efterlängtade, det ovana. Det nya. Och med en rivstart på sju dagar på raken. Sen lugnar det ner sig till det vanligt 5-2 ett tag.
Jag är nervös som en sjuåring som ska börja skolan. Det är ju en helt ny arbetsplats, där jag inte ens varit på praktik (de tar inte praktikanter, eftersom det är så mycket som skiljer från det vanliga intrumentvårdarjobbet, de har robotarmar som lastar i maskinerna och långa rullband och dittan dattan). Jag känner i alla fall två personer där från förut, från skolan, fast från två olika grupper.
Here we go. Det blir nog bra, bara man ge det lite tid.
15 bra saker med 3-åringar
Okej, Milja och Isaac är inte riktigt tre än, men fem före. Det är så annorlunda att ha en tvååring som nyss fyllt två, än att ha ett par som alldeles strax blir tre. Det är krävande, men också hundra gånger mer givande. Speciellt om man har fler barn samtidigt.
Jag skriver ofta lite gnälligt, så nu blir det istället en lista över saker som är bra med småbarn!
1. Du får starka armar.
Oavsett om du är på väg hem, på väg ut eller ute, bär du antingen på matkassar, skräppåsar eller barn i olika positioner, vilket ger dig starka och muskulösa armar!
2. Dina lediga dagar blir inte slappdagar.
Ledig? Det brukar betyda mera matlagning, mera städning och hitta-på-nåt-för-att-kidsen-inte-ska-klättra-på-väggarna. Du löper ingen risk att förslappas med att sova bort dagen, sitta i soffan för länge, eftersom det alltid finns en näsa eller rumpa att torka, klossar att bygga, tågbanor att plocka upp eller leka med och nallar att bädda ner och köra runt.
3. Du lär dig uppskatta enkla saker.
Efter magsjukor och förstoppning applåderar du (på riktigt) ett rejält smetbajs i pottan! Och tänk! I pottan! Inte i byxorna och inte i blöjan! Hurra!
4. Du lär dig fynda.
Billigast blöjor? Bästa priset på kaffe eller toalettpapper? Med varor som tidigare gick åt i deciliter- eller centimetervis, men nu i liter- och kilometervis, har småbarnsföräldern fått hökögon när det gäller rabatter. Blöjor, våtservetter, bästa kexen, minst kladdigt ris, bästa valutan för pengarna? Fråga en småbarnsmamma (eller – pappa)!
5. Du lär dig rannsaka dig själv.
Vad sa du egentligen åt din partner eller åt dina barn? Ju äldre barnen blir, desto mer får du tillbaka – med samma mått och i liknande ordalag. ”Mamma du luktar plutt!” varje kväll i sängen, är inte lika roligt efter si sådär tio gånger. Och det är ändå ett milt uttryck. Herregud, vad allt berättar de på dagis?
6. Du får lära dig vad sann kreativitet är.
Du tror att du minns hur det är att vara liten, men faktum är att du bara minns en bråkdel – eller sånt som har berättats för dig. Min mamma sa att Jennie, min yngsta syster aaaaldrig var en sån som lekte med lera. Frågar man syrran själv, säger hon att det var helt tvärtom. Är vi så bra på att förtränga och glömma? Barn älskar att leka och upptäcker och utvecklar sina lekar hela tiden. Idag hittade inte Isaac någon slangbella åt en Angry Birds, varpå han hittade gummibanden i sin egen halare och sprätte runt med dem. Storebror hakade på, tills jag kom på att den där halaren verkligen behövde tvättas (och det var läggdags).
7. Du får skratta oftare.
”- Mamma, djuret i TV är en veguan. Om man ser en sån får man tre önskningar”
”-Titta, en pratande kudde! William sa så till mig, men han fick inte fast mig. Sen skulle jag hoppa och reta på honom, men det gick inte.” (Isaac)
”- Jag ska raska mejj!
– Jaså, vart ska du raska dig?
Ti jobbet! Nu ta jag mössan och sen går jag jobbet, jag ha MASSOJ att göla!” (Milja)
8. Du får lära dig sann optimism.
Saxat från FB, 25.2.
Dag två med magsjuka lilltjejen. Vi är på bättringsvägen.
– Jag saknar solen idag, sa jag till henne.
– Den kommer nog snaajt, snaajt! svarade hon glatt.
Och vet vi vad? Solen sken på eftermiddagen.
9. Du lär dig mer och mer om dig själv.
Idag var vi på nåt som heter ergoterapi med William. Han skulle göra en del tester, typ klippa en cirkel, bolla, studsa och annat roligt, medan en fysioterpeut (?) såg på och granskade. Egentligen, sa hon, behöver han inte komma dit mer, han har inga problem med nån motorik eller dylikt, men däremot behöver vi föräldrar bli bättre på att ta det lugnt, ge beröm, kanske ha nåt slags belöningsschema. Det är precis som i alla hund- eller barnprogram med Supernanny. Det är husse/matte/föräldrarna som det sist och slutligen beror på, åtminstone vissa saker. Inte medfödda problem som funktionshinder, men i stor utsträckning allt beteende. Håh, vilken stor uppgift och vilket ansvar! Och den har bara börjat!
10. Du lär dig laga mat – för att du måste.
Oavsett om du har varit en Cordon Bleu eller haft tummen mitt i handen förut, när det gäller matlagning, tvingas du lära dig laga mat – nu om inte förut. För mig var det så. Jag började laga mat i och med twinsen. Det kändes mer meningsfullt och jag fick äntligen tummen ur. Man lär sig en rätt, sedan två, sedan tre och sen kanske man vågar sig på egna. Och även om det blir samma rätter (makaroner, makaroner, köttbullar, fiskpinnar, makaroner) så kan du ju åtminstone det!
11. Du blir (kanske) av med dina fobier.
Vem ska ta bort den äckliga spindeln eller torka blodet ur ungens panna? Ja, det finns ju bara du. Visserligen finns den ibland en fördelning inom familjen på den här punkten, men faktum är att ju mer du utsätter dig för saker du är rädd för, desto bättre blir du på att hantera dina rädslor.
12. Du uppskattar verkligen din egen tid.
Vad är en kväll på krogen eller en bal på slottet, när man får sova i egen säng utan att någon stör, eller gå på toa utan besökare? ”Mamma, kakkar du? Okej. Jag skulle bara kolla.” En bok, ett korsord, stickning – eller bara lite sömn – halleluja! Hur mycket man än älskar sina barn, behöver man kortare eller längre stunder helt allena.
13. Du får mera tålamod.
Oavsett du vill det eller inte, får du mer tålamod. För att du måste ta det. Att ständigt skrika åt sina barn kommer tillbaka som en taggig boll mot ett bollplank. Som man ropar i skogen får man svar, ja, ni hajar.
14. Du får bättre finmotorik och bra reflexer.
Ena dagen fångar du upp spyor med ena handen, den andra håller för ett skåp med ena foten eller hindrar ett barn från att klättra eller kasta sig ut från någon högre höjd. Eller så springer du i ilfart efter ditt barn ut på en väg eller i ett köpcentrum, för att inte tappa bort det helt.
15. Du får en helt ny syn på kärlek.
Hur mycket du än har älskat förut, finns det inget som kan mäta sig med ett barns villkorslösa kärlek. Barn älskar sina föräldrar i vått och torrt. Det är skrämmande och helt fantastiskt. Du ligger i sängen med små armar lindade runt din hals, du bär ditt barn och känner det lilla hjärtat slå, så fort så fort, och du vet att den här lilla skapelsen kommer från dig. Hur fasen gick det till? Och hur man små fötter vara så söta, trots att de luktar fetaost? Eller små munnar pussa om och om igen, så man smälter, fast man nyss varit så arg? Det är något fantastiskt med ett barns skratt, som liksom rinner över i en bägare med glädje, det är som rosa bubblor i en skummande champagne, som de första fåglarna om våren, som en kram efter tjugo år av ensamhet. Det är sann lycka.
En massa saker som händer
Jag är hemma för länge sedan, men timmarna bara rinner iväg. Tiden räcker inte till bloggandet, hur mycket jag än vill det.
Milja blev magsjuk inatt och jag vakade med henne från fyra och framåt. Det gick över förväntan, om man kan säga så. För en gångs skull kräkte ingen ner hela sängen, utan jag vaknade av minsta host och rusade iväg med henne till toan eller drog fram en bunke. Blä för kräk, men tur i oturen att jag hade somnat redan före tio.
Idag skulle William till ögonläkaren vid lunch och Mika till sin arbetshälsovård för att han skadat foten och har så ont – det var verkligen tur att fammo och faffa ställde upp och hämtade Isaac och gjorde mat åt pojkarna, eftersom lilltjejen bara vill ha mig vid sin sida. Jag lyckades städa lite och tvätta ett par maskiner och svepa bort de värsta dammtussarna innan jag läste för pojkarna.
Och stackars William kommer att få glasögon. Nu borde jag verkligen få tag i den där boken, som vi läste en gång förut. Alma får glasögon, tror jag den hette. Det har varit så mycket prat om det här med brills, han vill ju inte ha dem och förstår inte hur mycket bättre han kommer att se. Han har +3,5 på båda ögonen och ser alltså bra på lång håll, men jättedåligt nära. Vi har ju sett det, han lutar liksom framåt, snett med huvudet, tittar bara med ena ögat eller försöker fokusera och kämpa med att se. Och nu förstår jag också varför han alltid stått så hemskt nära TVn. 😦
Däremot var han väldigt glad över lite mattrasor, som jag tog med hemhemifrån. Jag sa ju det, mamma! 😀
Twinsen fick arvegods. Gissa om det är populärt med Mumin, Bamse och Blixten? Och ja, Dora Utforskaren förstås, det programmet ser vi vaaaarje dag. Suck och stön, nu börjar vi kunna det här med ”Ryggsäck, ryggsäck” och ”Open!” på alla dörrar ”Ser du Swiper! Säg Swiper!”. Men vi härdar ut och det har lett till att ungarna har lärt sig några nya engelska ord.
Ett gammalt stetoskop, som tillhört William, fick hänga med hem till Åbo. Det blev stora stridigheter om vem som skulle vara doktor – på riktigt! Milja kallar stetoskopet för ”vita och röda hjärtat”.
En tillbakablick, en liten del av min resa:
Tack Lena för den sena julklappen, den var jättebra! Det står ”för händiga händer” i den svenska versionen av paketet och garnet hörde faktiskt till, plus en virknål. Det är ett vitt nystan Novita Hile. Handkräm passar dessutom jättebra, eftersom jag börjar jobbet den här veckan.
Förutom mina egna barn, har jag ju två syskonbarn, Casper och Colin. Casper är så cool, han och jag funderar alltid en massa om superhjältar, kollar banor i Angry Birds Space och funderar vilka superhjältar som e bäst. Jag brukar säga att jag är en ganska larvig mamma, att jag leker och spelar mycket, det gör ju inte alla mammor, men sån är jag. Då sa han:
– Jamen du tar ju hand om bååne din också! He gör ju alla mammor och pappor, he hör liksom till!
Han är så smart, jag supergillar! Det är bara en av de roliga sakerna han sa, jag minns inte allt, men han blir bara klurigare.
Och kolla va snyggt han ritar! 
Jag suddade en del för att inte förstöra en överraskning. 😉 (PS. Det står Hurra! i den första pratbubblan.) Jag frågade om han hade haft nån mall att rita av. ”Nä”, blev svaret, ”jag tittade på gubbarna bara.”
Colin har börjat komma i famnen och vill kramas. Det känns ofantligt roligt. Däremot skriker han jättehögt varje gång någon säger ord på s, speciellt vid ordet ”sova”, även om nån annan ska sova. Jag lovar, det är INTE samma sak som när alla andra barn skriker. Det är inte samma sak att ha ett autistiskt barn, som att ha barn över huvud taget. Han är en så go kille, men kräver ständig tillsyn och skulle kunna ösa vatten, vatten hur länge som helst.
Jag skulle ju skriva om Buzzador och borsthuvudena också. Den här tandkrämen som kom med, var mycket populär. Mamma och Jennie for iväg med den, eftersom den är så svår att få tag i (?). Jag gillar den, men om man använder den för mycket lossnar det hud i munnen på mig. Jag vet att det beror på ett av ämnena sin finns speciellt i tandkrämer som bleker. Om jag inte minns fel är det Sodium laureth sulfate eller sodium lauryl ether sulfat. Enligt vår kemilärare i skolan är det annars totalt onödigt, eftersom det tillsätts för att få tandkrämen att skumma. Faktum är att saker som skummar rengör sämre än de tvättmedel/tandkräm som inte gör det! Nåja, grejen är att vissa reagerar på det här ämnet, liksom jag, så jag brukar annars undvika det om det går, eftersom det irriterar slemhinnorna.
Däremot gillar jag borsthuvudena och jag återkommer till dem i ett annat inlägg.
Nu sover dagens sjukling, vi hoppas på en bra natt och en ny dag med sol imorron. Sportlovet har börjat i Österbotten, men tagit slut här. Väl så.
Andas
Efter att sportlovet börjat med buller och bång och sömnlösa nätter (eftersom ungarna hostar eller sover i vår säng och kivas över att den ena petar på den andra), har jag migrerat norröver ett par dagar. Bara sticka och vila. Träffa min familj, som jag inte sett sedan i somras och då hade mamma så mycket värk i sitt opererade knä, att det rörde till hela vistelsen och var ledsamt.
Nu är jag här helt utan kids. Jag har funderat mycket på det. Ska man skriva om sånt? Väcker det avund? Eller ilska över att folk tycker det är fel. Kanske tycker vissa att jag överger mina barn.
Men vet ni vad? Ni får tycka precis vad ni vill, det gör ju var och en ändå. Och med det menar jag inget dumt, jag säger det helt lugnt och sansat och står för mina egna val. Ingen vet ju allt om min familj, bara för att man läser bloggen och alla har sina åsikter oavsett vad jag gör och tycker.
Jag stickar barnsockor, våndas och funderar. En annan våndas över andra saker: studenten. Vi diskuterar fenotyp, genotyp och tabula rasa, barn och utveckling.
Och jag kom fram till att jag trädde in i medelåldern när jag fyllde 31! Wow, det var mer än jag visste. Tja, medel, mitt i. Här är man, mitt i livet.
Två syrror och en iPhone. Vi diskuterade också äpplet för- och nackdelar och trixade med bilder. Det är alltid roligare när man är två!
Jag bakade vansinnigt fluffiga morotsfallor med rågmjöl. Såhär fluffiga fick jag inte dem att bli i den egna ungen. Kanske det beror på att mammas ugn är en kombinerad varmlufts- och vanlig ugn? Eller kanske rågen gjorde sitt?
Något annat händer också. Det har hänt eller kommit fram under en längre tid. Jag återfår mina panikattacker, eller vad man ska kalla dem. Det är som ett ständigt magpirr som jag inte blir av med, jag har ont i magen, kan inte sova och vaknar fullständigt omtumlad och desperat, eftersom jag inte vet var jag är och jag är helt säker på att jag är ensam eller övergiven. Jag blir nervös och skakig av minsta grej och har svårt att äta i grupp. Jag vill inte heller läsa eller skriva något, utan bara sitta och vara ifred. Det är sjukt jobbigt. Jag kan inte stänga av mig själv, fast jag vill och försöker. Jag går bara på övervarv.
Jag hämtade ut den där arma Cipralexen igen. Eller egentligen inte just den, utan den billigare varianten av samma medicin. Jag tycker inte om den, den plattar ut mina sinnen, men just nu är det nödvändigt. Jag behöver snart fungera i en jobbmiljö (fick just mina första jobbpass, jag ska jobba sju dagar i sträck den första veckan!) och det känns nervöst, ovant, jag vet inte vad som väntar – jag vet inte hur jag ska få ihop allt – med familjen och att sova på dagen framöver, när nattpassen kommer att dyka upp.
Därför tar jag det lugnt, jag försöker, även om min kropp inte riktigt hänger med. Tourettes syndrom är knepigt och intressant. Att ha tics är skönt, men när jag är riktigt rädd och är väldigt nervös, kommer inga tics. De bara väntar, instängda. Jag vet också att människor med TS har svårare med impulskontroll och lättare får ADHD eller liknande beteendemönster och har starka upp- och nergångar i sina känslospektrum. Ibland måste man kunna dämpa de här svängarna och det tycks jag behöva nu. Tack och lov har jag varit med flera gånger förut, men det är obehagligt när ångesten slår till med full kraft och lamslår mig, får mig att famla efter tankar och ord, får mig att glömma bort det jag borde minnas och får mig superkänslig mot lågt blodsocker och kaffe.
Så vi jobbar vidare, just nu bara med mig själv ett litet tag. Idag lyckades jag förresten prata mig ur en p-bot. Syrran tyckte jag var modig som vågade gå fram och fråga/säga att vi ska gå, att vi övar parkering inne i stan (det är sant, syrran har just tagit körkort och vi glömde P-skivan) och det var en snäll dam som tog bort lappen vid Hötorget. Tacksam.
Tvillingliv: lekland
För att ha varit en bortslaskad, mörk dag, blev det ändå en sådan med sol i sinnet och många bilder i minnet. Twinsen har pratat om ”förskolan, vi ska gå till skolan NUUU!” ända sedan i morse. Detta åtföljdes av hundra gånger ”Nej-de-har-inte-öppet-än-först-ikväll” och lika många väntande, oförstående miner. Vad då kväll? Varför inte nu? När man är (snart) tre år, förstår man inte strax, snart eller vänta. Jag förstår det så väl! Jag vill inte heller vänta, fast jag är 38! 😀
Dagsömn eller vila var bara att glömma. Det ledde till att två trötta och lite ledsna tvillingar somnade i bilen och sov cirka tio minuter, som vanligt, på väg till fammo och faffa, som bjöd på mos och stekt fisk. Men vilken tur att man får vara med och laga mat! Milja sprang med glas åt alla och dukade lite på borden, William var med och gjorde mos, twinsen fick panera fisk och knäcka ägg (med lite hjälp). Jag var tvungen att gå därifrån, jag har inte sådär mycket tålamod, för finfint fixade de fisken utan mig!
Att de sen inte vill äta, eller vara oätna heller, är en annan sak.
Kanske hade de väntat så mycket att de nästan sprack. För trots att det var ungefär tusen människor (nåja, nä, nu ljuger jag, men kanske åttio) vid dagens Liikunnan ihmemaa, var det jätteglada! William ville bygga och bygga, men det var trångt och många som rev i klossarna och ville vara med i just hans bygge.
Ja, den här gången var det SÅ många att de tog över hans bygge och det blev en bana som höll nästan hela kvällen!
Det märks att sportlovet har börjat här i Åbo och att det ösregnar.
Det senaste året har det hänt så mycket i tvillingarnas liv och utveckling. De har blivit mycket mer självsäkra och självgående, ja allt kretsar mycket runt ordet ”själv”. Kan self! Jag kan ittse! Under den första tiden på dagis var det Milja som följde Isaac, det var alltid han som skulle testa nya saker först, innan hon hängde på. Nu är det tvärtom. Isaac har blivit Miljaberoende och vill göra allt hon gör. De springer efter varandra, eller ja, Isaac springer efter Milja, men även hon frågar efter honom, så fort de är ifrån varandra.
De hittade på en väldigt rolig lek, där de sprang med ett hopprep och snurrade in både sig och andra, eller bara vimsade runt. Fast leken fick sedemera avbrytas, när Isaac började vifta runt med hopprepet.
Tittut! (fniss fniss!)
Titta (va) jag kan, mamma! Och mamman tittade och passade på att träna lite ukemi. De sitter i från aikidon, men lite stelare har man blivit.
Och det här tvåårshumöret går lite opp och ner. Men ganska mycket opp i alla fall! Och nu, nu äntligen har Milja vågat börja studsa och hoppa, efter att jag klev upp på den stora madrassen och satt med dem där en stund. Vilken eufori! De ville ju absolut inte hem – fast storebror kilat iväg med fammo redan långt innan.
Tack Åbo stad för alla skattepengar som går till barnen! Det är lyx att vi kan gå hit varje söndag gratis! Trots att twinsen bråkar, brölar och skriker så man tror man ska bli tokig, är det faktiskt väldigt söta också. Det är tur det. För det är ju som en kompis skrev på fejjan igår: Barn sover inte, de är bara på laddning.
Vändag och Watson-trams
Vi är antagligen en av de får som inte firat Vändagen eller Alla hjärtans dag på nåt speciellt sätt. Isaac hade lite feber igår och rasslande hosta, han stannade hemma med mig och fick bli min lilla Valentin. Det var faktiskt skönt att vara bara med ett barn, som omväxling, det tyckte han också. Fast ju längre dagen gick, desto mer saknade han sina syskon. Det märks att de är mycket tillsammans och att de har börjat kunna leka ihop. Skönt och skönt!
Februari 2014 kommer jag att minnas såhär. Grådasset, snö om nätterna och ibland på dan, snö som ser så fin och vit ut, men smälter inom ett halvt dygn eller en halv timme. Trist. Vi hade i alla fall velat ha lite mer vinter, mera pulkaåkning och sånt. Men trots allt märker man att det blir ljusare och ljusare varje dag!
Isaac och jag har byggt tågbana och kolla film. Jag dammsuger, plockar i köket, han väntar på att jag ska vara klar ”så att du kan sööra me bisstenbilen och mej sen!” Alternativt sitter han vid mina fötter vid datorn, kryper under min stol och radar sina bilar runt mig.
Jag saknar lite sol och inspiration. Det kommer väl.
Gårdagens dilemma:
Jag tycker det är jättetrevligt med penkkis, men varför skulle de absolut ha det när jag ska till W:s förskola på samtal? Skolan är ju mitt i stan, det är både bra och dåligt ibland. Det fanns noll och exakt noll parkeringsplatser, till och med Louhis p-grotta var helt full. Folk gick omkring och plockade godis från gatorna, så man fick akta att man inte körde på de mest våghalsiga, som absolut skulle komma åt alla bitar. Ungar med påsar länsade det mesta.
Och tänk, min syrra är abi-14 och jag var abi-94. ^_^
Watson-rapporten:
Vi fick vara med och testa Watson-stickan via Buzzador. Den är som en digibox i storleken av ett USB-minne. Man lägger in den i TVn eller datorn och efter lite trixande och inställningar kan man se på sina vanliga grundkanaler via den eller beställa till egna eller se på film. Den spelar också in program från nästan alla kanalar som man har. Grundkanalerna är som sagt gratis, man kan lägga till egna, t.ex. de svenska för 4,90 i månaden, om jag minns rätt. Man kan också se på program i repris på sin surfplatta eller mobil, det är trevligt! Vi spelade in en massa Buu-klubben och Mumin, som gick heta ett tag.
Det enda problemet är att stickan är väldigt känslig. Redan i början satt själva strömsladden löst, halvvägs in i kampanjen lossnade själva fästet (av metall, vid pilen). Den fick alltså ingen ström. Det går i princip att använda den via datorn ändå, men Watson själva rekommenderar ström, den får så lite från USB-uttaget. Där slutade vår kampanj, eftersom vi ville använda Watson mest på TVn. Det går bra att fortsätta se på saker via appar, men jag vill liksom se på film på en stor skärm. Vi ska reklamera stickan, men det var svårt att hitta annat än telefonnummer. Jag vill ha en mailadress!
Det var skönt att kunna spela in program såklart, men den här grejen har lite barnsjukdomar. Förutom att sladdar lossnar, var det svårt att se när man egentligen satte på boxen. Eller ja, box och box, men ni förstår. Det finns ingen lampa på varken fjärrkontroll eller själva manicken eller IR-mottagaren man fäster på TVn. Ingen prick som lyser upp som visar att man tänt den, vilket ledde till en massa av-på-av-på-är-den-på-nu, eftersom det tar lite längre än att sätta på TVn, då den söker kontakt med trådlöst nätverk varje gång. Ganska fort gick det ändå, men det är sånt man kunde förbättra.
Ett annat minus är att den inte kunde spela in alla kanaler. Nu minns jag inte om det var Sub och Nelonen som jag saknade i arkivet, fast man kunde se dem live.
Nu testade jag att använd appen på telefonen, för att se om allt är inbandat ändå, det ska ju inte krävas nån sticka, utan den ger bara att användargränssnitt för Watson till TVn. Eller? Jag är lite förbryllad över det hela. Vårt betyg är i alla fall:
3 (och en halv) vällingflaska av 5 möjliga.
Sömnbristen
Min kamera gapar tom. Inga bilder. Däremot rekommenderar jag den här videon, den är SÅ beskrivande!
Jag trodde mina öron skulle ramla av ikväll. Hur kan tvååringar få ur sig så mycket ljud? Den ena vill inte bajsa, den andra vägrar pottan. Det är så smetigt och äckligt (och dyrt) med blöjor att det börjar bli dags att avveckla dem på riktigt. Blä! Och det är gråt, gråt, SKRiiiiiiiiiIIIIk över saft, över saft man inte får klockan 06 på morgonen, över kläder eller nåt annat som går fel. Kan man bli döv av barnskrik? Man sätter sig vid middagsbordet och en skriker över att hen inte vill äta och de andra försöker uthärda skriket och försöka äta, medan vi suckar. Och ropar. För att man tappar humöret, när natten varit alltför kort, det är för trångt i sängen med två twins som ändå inte sover, utan snorar, rullar runt, rullar på varandra och på oss, vaknar, gråter – och man undrar om de är 3 månader eller snart 3 år.
Suuuck. Hoppas på en bättre natt.
Förresten hade Isaac ingen urinvägsinfektion. Han hade bara för hårt bajs och svårt att få ut det. Det är hela tiden någon som har ont i rumpan eller magen eller benen (litet sår på liten tjej, det gör såååå ont, fast det redan är läkt) och man vet inte om det är hunger eller förstoppning eller både ock som spökar eller bara ”tyck-synd-om-mig, jag-behöver-en-kram”. Giv mig styrka.
Dagens sexåring:
– Pojkar har mycket mera kropp på framstjärten än på bakstjärten. Och vet du vad Z sa? Att flickor har klippt av sin snopp, men så äääär det ju inte! (fniss fniss)
I glädjen
Lugnet har lagt sig, jag kan äntligen njuta av att jag fått vikariatet. Det kommer att bli både helg- och lite nattjobb framöver, även under sommaren och William var lite ledsen över att mamma inte har något sommarlov. Jag har ju liksom alltid haft det. Fast å andra sidan kommer vi säkert att hinna grilla, segla och göra lite saker i alla fall.
Tusen, tusen tack Åbo damkör, för uppvakningen! Min lilla extrafamilj, jag är så glad att ni finns! Ni är min musikaliska källa, som jag länge öst kraft ur och det tänker jag fortsätta göra. Jag älskar sång och musik och hoppas kunna fortsätta sjunga. Och sticka. Och kanske springa lite mer, det är saker jag borde kunna göra fast jag jobbar.
Bara tanken på att ha en arbetshälsovård, en lön igen och vänner på jobbet, gör mig lite gråtmild. Och en egen ”flärp” man drar mot en dörr, och som man kan betala med i en lunchrestaurang. Och ett jobb som ligger ganska nära hemma. Det är lyx, sånt som inte förunnas alla. Jag har just fått höra att två olika personer tyckt om mig på praktiken och rekommenderat mig till vikariatet. Vem har sagt att finnar är introverta och inte visar känslor?! Det är inte alls sant! Jag har också fått höra att ”det är så bra att du kan svenska, vi har redan förberett alla på att de kan vända sig till dig” och ”jaha, du är tradenom också! Va bra, du kanske kan hjälpa oss med de här Office-grejerna…? .. och ”du var väldigt omtyckt på praktiken”. Jösses. Tack! Hoppas jag lever upp till era förväntningar, jag är glad och försöker ta en sak i taget nu framöver, när jag har mycket nytt att lära mig.
Jag berättade också för min chef att jag har Tourettes syndrom och vad det innebär; att jag inte får några attacker (som i epilepsi) eller svär, men att jag har lite ljud och ryckningar för mig. Jag bad henne också framför att man får fråga så mycket man vill, jag berättar det åt det jag jobbar med. Tycker det är viktigt att andra inte blir rädda och att de orkar lyssna på mig, för det är faktiskt ganska jobbigt att lyssna på nån med tics! Tro mig, jag tycker det om andra med tics också, haha! Hon sa förresten också: ”Jamen du har ju både tradenom- och instrumentskötarutbildning, och så är du här, och du har tre barn, du har klarat dig bra!” (ja-a, det har jag! Jag har Tourette, men Tourette har inte mig!)
Jag känner en oerhörd tacksamhet. Det känns som om fler och fler bitar i mitt liv faller på plats. Att man har nytta av saker man lärt sig från förut, och även de nya från skolgången just nu. Att man får höra att man är bra på saker. Det borde ALLA få höra – ofta! Det ger en så mycket kraft! Generellt sett är vi människor ganska dåliga på att både ge och ta beröm, tycker jag.
Nu sover tre ulliga huvuden i sina sängar… förutom Milja som sover i vår säng. Det är kidsen som har gett mig kraften till den här examen – jag ville fokusera och kämpa för deras skull – för att vi förhoppningsvis ska kunna bo i hus i framtiden, med en egen liten gård. Jag vill odla lite örter och Mika vill ha en plats att träna på. Och det blir snart vår. Tack liv, tack alla människor som förgyller mitt liv och som ger mig alla chanser att vara just jag.
”Av vänner blir man rik
och varm i hjärteroten,
som musik.”
Plötsligt händer det
Och mitt i allt, där jag satt i soffan med fammo och diskuterade barn och telefoner, kom ett samtal. Jag har jobb. Bara sådär. Här har man gått och änglsat sig, funderat och förargat sig över arbetsförmedlingens dåliga öppettider (”du måste komma före halv tolv, du ska till den andra avdelningen…. va?”) och så trillar det in ett vikariat. Jag blev så paff så jag blev nervös och rädd. Fick spagettiben och blodsockerdal.
Jag har i alla fall nåt att komma med när jag tar ny fart och går till A-byrån imorron igen! 😀 Ett halvår på nya T-sjukhuset är inte fy skam. Och jag vet att det finns stora sannolikheter att man får fortsätta där eller på nån närbelägen plats. Samtidigt blev jag rädd, eftersom jag inte jobbat natt förut. Vet att de har operationer sent och även på veckosluten och att man inte ska eller kan säga nej till till sånt, åtminstone inte i början. Men eftersom vi tar ungarna till två olika ställen varje morgon och resan dit är 6-7 km, undrar jag hur det blir. Jag skulle redan vilja veta, så man kan slappna av.
Imorgon vet jag lite mera. Det är samtidigt så fantastiskt att jag inte riktigt kan greppa det. Jobb liksom. Var en del av en grupp igen. Jag har inte jobbat på riktigt sedan vi flyttade från Sverige. Herregud. Det kräver också omställning och tillvänjning, men det tror jag kommer gå bra. De flesta instrumentskötare har fått sina fast arbetsplatser på det här viset och jag tror jag har en väninna på min klass att tacka för en rekommendation i mitt fall. Vet inte, men jag gissar. Och hur blir det med min körsång i vår?
Det kommer också att bli en sommar utan nån ledighet och det ska pusslas med barn och en som ska börja skolan. Mycket nytt, mycket roligt och jag är säker på att allt faller på plats i sinom tid, men just nu har jag mest frågetecken. Andra har ju klarat av skiftesjobb förut, så varför inte jag? Jag vet inte ens hurudana skift de har där än. Okej – okej, nu ska jag göra som jag läste på en bild och som Mika sa: Fokusera på det som är bra och sluta oroa mig. Men – vad det är svårt! 😀
Det är ännu ett par veckor innan jag börjar. Ska klara och klurat ut pappersgrejs, sticka iväg på en kort Österbottenresa och skaffa nya arbetsskor innan verkligenheten sparkar igång. Oj, va fort det gick! Jag blev ju klar förra veckan och har inte ens nåt examensintyg än, bara intyg över att jag gjort klart skolan. Den där examensnämnden som utfärdar intygen, sammanträder bara en gång i månaden och därför dröjer det ett par månader innan man får det officiella pappret. Fast det är okej, det vet ju dom på arbetsplatserna. Det är bara så coolt, hela den här grejen. Vi undrade om det fanns jobb, när vi studerade och svaret är tydligen ja! Det är ett ganska nytt yrke som står inför stora förändringar hela tiden, eftersom operationer förbättras, det kommer så många nya verktyg och instrument och de aseptiska kraven blir högre. Spännande!
Idag har jag varit hemma med en sjukt barn, som inte var särskilt sjukt längre. Det är ju bra. Jag slumrade tydligen till i soffan, för en gång sa hon: ”mamma, din telefon ringer!” och en annan gång: ”Du ska inte sova, mamma!”.
Vad hon har i handen på bilden: En plastsåg. Vad hon gör: ”Puterar” sin katt. Som vanligt. Grym brud hon blir, på riktigt!
Ungarna är lite ledsna över snöns frånvaro. Nu kommer det ner massor och marken är vit (på natten) men på morgonen är det bara slask, slask. Vi önskar oss lite, lite mer minusgrader, ett tag igen.
Och ungarna är
Glada över den tidiga värmen är i alla fall alla änder i stan. Jag möttes av ett väldigt kvackande och mäkande invid åstranden och i buskarna är det småfågelkvitter och pip redan nu. Gillas!
Bittes blogg 