I glädjen

Lugnet har lagt sig, jag kan äntligen njuta av att jag fått vikariatet. Det kommer att bli både helg- och lite nattjobb framöver, även under sommaren och William var lite ledsen över att mamma inte har något sommarlov. Jag har ju liksom alltid haft det. Fast å andra sidan kommer vi säkert att hinna grilla, segla och göra lite saker i alla fall.

Tusen, tusen tack Åbo damkör, för uppvakningen! Min lilla extrafamilj, jag är så glad att ni finns! Ni är min musikaliska källa, som jag länge öst kraft ur och det tänker jag fortsätta göra. Jag älskar sång och musik och hoppas kunna fortsätta sjunga. Och sticka. Och kanske springa lite mer, det är saker jag borde kunna göra fast jag jobbar.

Bara tanken på att ha en arbetshälsovård, en lön igen och vänner på jobbet, gör mig lite gråtmild. Och en egen ”flärp” man drar mot en dörr, och som man kan betala med i en lunchrestaurang. Och ett jobb som ligger ganska nära hemma. Det är lyx, sånt som inte förunnas alla. Jag har just fått höra att två olika personer tyckt om mig på praktiken och rekommenderat mig till vikariatet. Vem har sagt att finnar är introverta och inte visar känslor?! Det är inte alls sant! Jag har också fått höra att ”det är så bra att du kan svenska, vi har redan förberett alla på att de kan vända sig till dig” och ”jaha, du är tradenom också! Va bra, du kanske kan hjälpa oss med de här Office-grejerna…? .. och ”du var väldigt omtyckt på praktiken”. Jösses. Tack! Hoppas jag lever upp till era förväntningar, jag är glad och försöker ta en sak i taget nu framöver, när jag har mycket nytt att lära mig.

Jag berättade också för min chef att jag har Tourettes syndrom och vad det innebär; att jag inte får några attacker (som i epilepsi) eller svär, men att jag har lite ljud och ryckningar för mig. Jag bad henne också framför att man får fråga så mycket man vill, jag berättar det åt det jag jobbar med. Tycker det är viktigt att andra inte blir rädda och att de orkar lyssna på mig, för det är faktiskt ganska jobbigt att lyssna på nån med tics! Tro mig, jag tycker det om andra med tics också, haha! Hon sa förresten också: ”Jamen du har ju både tradenom- och instrumentskötarutbildning, och så är du här, och du har tre barn, du har klarat dig bra!” (ja-a, det har jag! Jag har Tourette, men Tourette har inte mig!)

Jag känner en oerhörd tacksamhet. Det känns som om fler och fler bitar i mitt liv faller på plats. Att man har nytta av saker man lärt sig från förut, och även de nya från skolgången just nu. Att man får höra att man är bra på saker. Det borde ALLA få höra – ofta! Det ger en så mycket kraft! Generellt sett är vi människor ganska dåliga på att både ge och ta beröm, tycker jag.

Nu sover tre ulliga huvuden i sina sängar… förutom Milja som sover i vår säng. Det är kidsen som har gett mig kraften till den här examen – jag ville fokusera och kämpa för deras skull – för att vi förhoppningsvis ska kunna bo i hus i framtiden, med en egen liten gård. Jag vill odla lite örter och Mika vill ha en plats att träna på. Och det blir snart vår. Tack liv, tack alla människor som förgyller mitt liv och som ger mig alla chanser att vara just jag.

”Av vänner blir man rik
och varm i hjärteroten,
som musik.”