Det nya

Det är märkligt hur vissa ljud sitter i ryggmärgen. Eftersom jag är uppvuxen på landet, registrerade man alla kända och okända ljud i hemgården. Varje sommar någon klipper gräsmattan här utanför vårt höghus, tänker jag att det är pappa som går runt med gräsklipparen (eller sitter, numera). Förut upplevde jag det som irriterande. Den där arma gräsklipparen? Nu igen? Numera är det ett ljud som innebär trygghet. Någon är där, han är där, jag vet var han är.

Nyss skramlade någon i trapphuset. Kommer det nån? Vems bil? Smäller det i nån dörr? Ja. Nej. Vi bor ju såhär nu. I eget hus. Eftersom vi trots allt inte bott mer än några år på varje ställe, har man inte nödvändigtvis hunnit skapa sig samma ljudminnen. Jag hör de där bildörrarna, de där stegen eller dörrarna på samma sätt som om det vore hemma. Trygghet.

Nu ska jag skapa mig nya minnen, lägga till nya ljud och upplevelser till sinnet. Imorron börjar jobbet, det efterlängtade, det ovana. Det nya. Och med en rivstart på sju dagar på raken. Sen lugnar det ner sig till det vanligt 5-2 ett tag.

Jag är nervös som en sjuåring som ska börja skolan. Det är ju en helt ny arbetsplats, där jag inte ens varit på praktik (de tar inte praktikanter, eftersom det är så mycket som skiljer från det vanliga intrumentvårdarjobbet, de har robotarmar som lastar i maskinerna och långa rullband och dittan dattan). Jag känner i alla fall två personer där från förut, från skolan, fast från två olika grupper.

Here we go. Det blir nog bra, bara man ge det lite tid.