Skip to content

Andas

20 februari, 2014

litenlek1

mammanochlillamannenEfter att sportlovet börjat med buller och bång och sömnlösa nätter (eftersom ungarna hostar eller sover i vår säng och kivas över att den ena petar på den andra), har jag migrerat norröver ett par dagar. Bara sticka och vila. Träffa min familj, som jag inte sett sedan i somras och då hade mamma så mycket värk i sitt opererade knä, att det rörde till hela vistelsen och var ledsamt.

Nu är jag här helt utan kids. Jag har funderat mycket på det. Ska man skriva om sånt? Väcker det avund? Eller ilska över att folk tycker det är fel. Kanske tycker vissa att jag överger mina barn.

Men vet ni vad? Ni får tycka precis vad ni vill, det gör ju var och en ändå. Och med det menar jag inget dumt, jag säger det helt lugnt och sansat och står för mina egna val. Ingen vet ju allt om min familj, bara för att man läser bloggen och alla har sina åsikter oavsett vad jag gör och tycker.

pluggaNSWRJag stickar barnsockor, våndas och funderar. En annan våndas över andra saker: studenten. Vi diskuterar fenotyp, genotyp och tabula rasa, barn och utveckling. 

PSYKKA_mwswklOch jag kom fram till att jag trädde in i medelåldern när jag fyllde 31! Wow, det var mer än jag visste. Tja, medel, mitt i. Här är man, mitt i livet.

syrrirbaTvå syrror och en iPhone. Vi diskuterade också äpplet för- och nackdelar och trixade med bilder. Det är alltid roligare när man är två!

finabroeden

Jag bakade vansinnigt fluffiga morotsfallor med rågmjöl. Såhär fluffiga fick jag inte dem att bli i den egna ungen. Kanske det beror på att mammas ugn är en kombinerad varmlufts- och vanlig ugn? Eller kanske rågen gjorde sitt?

kattfnartrNågot annat händer också. Det har hänt eller kommit fram under en längre tid. Jag återfår mina panikattacker, eller vad man ska kalla dem. Det är som ett ständigt magpirr som jag inte blir av med, jag har ont i magen, kan inte sova och vaknar fullständigt omtumlad och desperat, eftersom jag inte vet var jag är och jag är helt säker på att jag är ensam eller övergiven. Jag blir nervös och skakig av minsta grej och har svårt att äta i grupp. Jag vill inte heller läsa eller skriva något, utan bara sitta och vara ifred. Det är sjukt jobbigt. Jag kan inte stänga av mig själv, fast jag vill och försöker. Jag går bara på övervarv.

Jag hämtade ut den där arma Cipralexen igen. Eller egentligen inte just den, utan den billigare varianten av samma medicin. Jag tycker inte om den, den plattar ut mina sinnen, men just nu är det nödvändigt. Jag behöver snart fungera i en jobbmiljö (fick just mina första jobbpass, jag ska jobba sju dagar i sträck den första veckan!) och det känns nervöst, ovant, jag vet inte vad som väntar – jag vet inte hur jag ska få ihop allt – med familjen och att sova på dagen framöver, när nattpassen kommer att dyka upp.

Därför tar jag det lugnt, jag försöker, även om min kropp inte riktigt hänger med. Tourettes syndrom är knepigt och intressant. Att ha tics är skönt, men när jag är riktigt rädd och är väldigt nervös, kommer inga tics. De bara väntar, instängda. Jag vet också att människor med TS har svårare med impulskontroll och lättare får ADHD eller liknande beteendemönster och har starka upp- och nergångar i sina känslospektrum. Ibland måste man kunna dämpa de här svängarna och det tycks jag behöva nu. Tack och lov har jag varit med flera gånger förut, men det är obehagligt när ångesten slår till med full kraft och lamslår mig, får mig att famla efter tankar och ord, får mig att glömma bort det jag borde minnas och får mig superkänslig mot lågt blodsocker och kaffe.

Så vi jobbar vidare, just nu bara med mig själv ett litet tag. Idag lyckades jag förresten prata mig ur en p-bot. Syrran tyckte jag var modig som vågade gå fram och fråga/säga att vi ska gå, att vi övar parkering inne i stan (det är sant, syrran har just tagit körkort och vi glömde P-skivan) och det var en snäll dam som tog bort lappen vid Hötorget. Tacksam.

Annonser
8 kommentarer leave one →
  1. 22 februari, 2014 08:06

    Här är en lika dålig mamma! 😉 Sitter ensam hemma för andra dagen i rad medan de andra är hos farföräldrarna. Problemet är att den minsta redan igår hade deklarerat att han INTE kommer hem! 😉 Så har INTE dåligt samvete, och det ska ingen behöva ha! Det är inte en dans på rosor, detta liv, och har man en chans att ladda upp batterierna lite..andas lite lugnare, då ska man banne mig ta den!!
    Synd för den instända känslan, har själv varit en ihopkrupen argbigga med piggarna utåt och nerverna ihopdragna på alltförkort band. För lite sömn, stress och det jäkla trista vädret gör väl sitt. Går dessutom omkring med konstant värk i armarna, tror de är överansträngda på nåt sätt efter alla års släpande, orkar inte ens pajja barnen då de ber om det, det tar så sjukt.
    Hoppas jobbstarten går så bra den kan! ❤

    • 25 februari, 2014 12:05

      Det skulle inte förvåna mig om du har värken på grund av allt släpande. Jag har ont i ryggen för att jag bär för mycket på ena sidan. Hoppas det går över. 😦

      Tack! Det är hemskt med ångest, men medicinen hjälper. Tyvärr medför det att jag också tappar hela mitt känsloregister, men låt gå för ett tag.

  2. Åbomamma permalink
    24 februari, 2014 11:08

    Alla föräldrar borde ha möjlighet att ”ta ledigt” från barnen nu och då, oberoende vad andra tycker. Man behöver absolut få ta det lite lugnt och ladda batterierna emellanåt. 🙂

    • 25 februari, 2014 12:03

      Tack för det. Ja, det finns en massa åsikter om det där, och ingen är rätt eller fel. Jag tycker som du.

  3. Miina permalink
    24 februari, 2014 06:43

    Barnen har sportlov v. 9, jag och min man v. 10 🙂 vi ska åka på spa till Tammerfors på tumanhand. Det är skönt ibland.

  4. Synnöve permalink
    26 februari, 2014 02:59

    Tycker att om man har möjlighet att få lite egen tid så är det oftast en win-win-win situation. Barn – föräldrar – mor/farföräldrar alla mår bra av lite ombyte i vardagen. Är sååå tacksam över att mina föräldrar ställde upp (det såg de fram emot) och jag hade möjlighet att träffa kompisar eller bara ligga på soffan och spotta i taket. Som ensamförsörjare är det nästan ännu viktigare att få lite avlastning.

    • 26 februari, 2014 11:01

      Ja jösses, som ensamförsörjare låter det som något livsviktigt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: