Andas

Efter att sportlovet börjat med buller och bång och sömnlösa nätter (eftersom ungarna hostar eller sover i vår säng och kivas över att den ena petar på den andra), har jag migrerat norröver ett par dagar. Bara sticka och vila. Träffa min familj, som jag inte sett sedan i somras och då hade mamma så mycket värk i sitt opererade knä, att det rörde till hela vistelsen och var ledsamt.

Nu är jag här helt utan kids. Jag har funderat mycket på det. Ska man skriva om sånt? Väcker det avund? Eller ilska över att folk tycker det är fel. Kanske tycker vissa att jag överger mina barn.

Men vet ni vad? Ni får tycka precis vad ni vill, det gör ju var och en ändå. Och med det menar jag inget dumt, jag säger det helt lugnt och sansat och står för mina egna val. Ingen vet ju allt om min familj, bara för att man läser bloggen och alla har sina åsikter oavsett vad jag gör och tycker.

Jag stickar barnsockor, våndas och funderar. En annan våndas över andra saker: studenten. Vi diskuterar fenotyp, genotyp och tabula rasa, barn och utveckling. 

Och jag kom fram till att jag trädde in i medelåldern när jag fyllde 31! Wow, det var mer än jag visste. Tja, medel, mitt i. Här är man, mitt i livet.

Två syrror och en iPhone. Vi diskuterade också äpplet för- och nackdelar och trixade med bilder. Det är alltid roligare när man är två!

Jag bakade vansinnigt fluffiga morotsfallor med rågmjöl. Såhär fluffiga fick jag inte dem att bli i den egna ungen. Kanske det beror på att mammas ugn är en kombinerad varmlufts- och vanlig ugn? Eller kanske rågen gjorde sitt?

Något annat händer också. Det har hänt eller kommit fram under en längre tid. Jag återfår mina panikattacker, eller vad man ska kalla dem. Det är som ett ständigt magpirr som jag inte blir av med, jag har ont i magen, kan inte sova och vaknar fullständigt omtumlad och desperat, eftersom jag inte vet var jag är och jag är helt säker på att jag är ensam eller övergiven. Jag blir nervös och skakig av minsta grej och har svårt att äta i grupp. Jag vill inte heller läsa eller skriva något, utan bara sitta och vara ifred. Det är sjukt jobbigt. Jag kan inte stänga av mig själv, fast jag vill och försöker. Jag går bara på övervarv.

Jag hämtade ut den där arma Cipralexen igen. Eller egentligen inte just den, utan den billigare varianten av samma medicin. Jag tycker inte om den, den plattar ut mina sinnen, men just nu är det nödvändigt. Jag behöver snart fungera i en jobbmiljö (fick just mina första jobbpass, jag ska jobba sju dagar i sträck den första veckan!) och det känns nervöst, ovant, jag vet inte vad som väntar – jag vet inte hur jag ska få ihop allt – med familjen och att sova på dagen framöver, när nattpassen kommer att dyka upp.

Därför tar jag det lugnt, jag försöker, även om min kropp inte riktigt hänger med. Tourettes syndrom är knepigt och intressant. Att ha tics är skönt, men när jag är riktigt rädd och är väldigt nervös, kommer inga tics. De bara väntar, instängda. Jag vet också att människor med TS har svårare med impulskontroll och lättare får ADHD eller liknande beteendemönster och har starka upp- och nergångar i sina känslospektrum. Ibland måste man kunna dämpa de här svängarna och det tycks jag behöva nu. Tack och lov har jag varit med flera gånger förut, men det är obehagligt när ångesten slår till med full kraft och lamslår mig, får mig att famla efter tankar och ord, får mig att glömma bort det jag borde minnas och får mig superkänslig mot lågt blodsocker och kaffe.

Så vi jobbar vidare, just nu bara med mig själv ett litet tag. Idag lyckades jag förresten prata mig ur en p-bot. Syrran tyckte jag var modig som vågade gå fram och fråga/säga att vi ska gå, att vi övar parkering inne i stan (det är sant, syrran har just tagit körkort och vi glömde P-skivan) och det var en snäll dam som tog bort lappen vid Hötorget. Tacksam.