Tvillingliv: lekland

För att ha varit en bortslaskad, mörk dag, blev det ändå en sådan med sol i sinnet och många bilder i minnet. Twinsen har pratat om ”förskolan, vi ska gå till skolan NUUU!” ända sedan i morse. Detta åtföljdes av hundra gånger ”Nej-de-har-inte-öppet-än-först-ikväll” och lika många väntande, oförstående miner. Vad då kväll? Varför inte nu? När man är (snart) tre år, förstår man inte strax, snart eller vänta. Jag förstår det så väl! Jag vill inte heller vänta, fast jag är 38! 😀

Dagsömn eller vila var bara att glömma. Det ledde till att två trötta och lite ledsna tvillingar somnade i bilen och sov cirka tio minuter, som vanligt, på väg till fammo och faffa, som bjöd på mos och stekt fisk. Men vilken tur att man får vara med och laga mat! Milja sprang med glas åt alla och dukade lite på borden, William var med och gjorde mos, twinsen fick panera fisk och knäcka ägg (med lite hjälp). Jag var tvungen att gå därifrån, jag har inte sådär mycket tålamod, för finfint fixade de fisken utan mig!

Att de sen inte vill äta, eller vara oätna heller, är en annan sak.

Kanske hade de väntat så mycket att de nästan sprack. För trots att det var ungefär tusen människor (nåja, nä, nu ljuger jag, men kanske åttio) vid dagens Liikunnan ihmemaa, var det jätteglada! William ville bygga och bygga, men det var trångt och många som rev i klossarna och ville vara med i just hans bygge.

Ja, den här gången var det SÅ många att de tog över hans bygge och det blev en bana som höll nästan hela kvällen!

Det märks att sportlovet har börjat här i Åbo och att det ösregnar.

Det senaste året har det hänt så mycket i tvillingarnas liv och utveckling. De har blivit mycket mer självsäkra och självgående, ja allt kretsar mycket runt ordet ”själv”. Kan self! Jag kan ittse! Under den första tiden på dagis var det Milja som följde Isaac, det var alltid han som skulle testa nya saker först, innan hon hängde på. Nu är det tvärtom. Isaac har blivit Miljaberoende och vill göra allt hon gör. De springer efter varandra, eller ja, Isaac springer efter Milja, men även hon frågar efter honom, så fort de är ifrån varandra.

De hittade på en väldigt rolig lek, där de sprang med ett hopprep och snurrade in både sig och andra, eller bara vimsade runt. Fast leken fick sedemera avbrytas, när Isaac började vifta runt med hopprepet.

Tittut! (fniss fniss!)

Titta (va) jag kan, mamma! Och mamman tittade och passade på att träna lite ukemi. De sitter i från aikidon, men lite stelare har man blivit.

Och det här tvåårshumöret går lite opp och ner. Men ganska mycket opp i alla fall! Och nu, nu äntligen har Milja vågat börja studsa och hoppa, efter att jag klev upp på den stora madrassen och satt med dem där en stund. Vilken eufori! De ville ju absolut inte hem – fast storebror kilat iväg med fammo redan långt innan.

Tack Åbo stad för alla skattepengar som går till barnen! Det är lyx att vi kan gå hit varje söndag gratis! Trots att twinsen bråkar, brölar och skriker så man tror man ska bli tokig, är det faktiskt väldigt söta också. Det är tur det. För det är ju som en kompis skrev på fejjan igår: Barn sover inte, de är bara på laddning.