Semesterfeelis
Det var med en väldigt välpackad bil vi lämnade ett regnfyllt Åbo, sent på onsdag kväll. Meningen var att få ungarna att slockna för natten medan vi körde norrut. Hah. Hahha. Hahhahaa! Det gick inte alls!
Milja somnade ett tag efter vårt stopp i Björneborg. Hon sov så fint i sin nya stol och verkade inte särskilt besvärad av att hon vaknade ibland när vi saktade in eller när det blev ett par korta stopp.
Trots en del vägarbeten gick resan ganska snabbt. En onsdagkväll i juli är det inte särskilt belamrat på de långa rätorna.
Isaac slockade en stund, men var sen helt vaken resten av resan. Han kastade majskrokar och petade mammas iPhone och läste Binero-häftet. Binero är min nya minidrog. De som har följt min blogg länge, minns kanske att den hette Sudoku, Stockholm och Tourette i början. Sudokun gör jag fortfarande lite då och då, men jag blir så trött av dem att jag somnar! Däremot är det intressant och halvnytt och fyndigt roligt med den lättsamma Binero-varianten, där man bara laborerar med två variabler.
Vår resa gick över förväntan. Trots att det var ganska trångt i baksätet och att vi åkte i sex timmar, var alla på bra humör. William frågade hela tiden hur många sekunder eller kilometer det var kvar. När det var 40 km kvar frågade han: Är vi framme snart? första gången. 😀
Idag har det varit en lite tung, men rolig dag. Alla ungar somnade så sent igår, vi var lite ur spår med allt, hade lite sömnbrist, men ungarna hade energi så det räckte!
William och bebblorna hade vattenlekar på temat idag. Åh va roligt man kan ha med en hink och lite flaskor!
Jag satte inga regnkläder på ungarna, eftersom jag tyckte det var så torrt ute. Det var inte det när vi kom in igen! 😀
Verkligen inte torrt! Twinsen var blöta ända till blöjan, men oj vad de skrattade och vi flabbade lika mycket åt att de hade så roligt! Man måste få leka med vatten när det är sommar. Sen hängde vi ungarna på tork en stund. 😉
Den vackra solnedgången, som följde oss hela vägen hem igår, visade sig ikväll också. Det är tyst och stilla, det är svalt, men inte kallt. Det är skönt och mysigt och ungarna sover efter en lång, fartfylld dag.
Dubbelt upp i baksätet
Det finns ett ord som sammanfattar livet med tvillingar: Trångt.
Det är lite mer trångt i magen, det är mer trångt i bilen och mest trångt när man slåss om samma saker.
Idag skaffade vi nya bilstolar och sade hejdåååå till några hundralappar. Jag var så besviken först; jag ville ju att ungarna skulle sitta bakåtvända. Det visade sig helt omöjligt ifall vi ska vara fler än fyra i bilen, det fanns inte heller plats för varken förare som är längre än 130 cm eller för Williams bilstol i framsätet i så fall. Vi köpte sålunda ett par stolar som var de smalaste vi hittade, men som ändå är bra.
När vi provade bilstolar i bilen, när twinsen föddes, tänkte vi inte på att det kommer att bli ännu mindre plats när stolarna är större, när ungarna växer. Vi tänkte att de skulle sitta på samma ISOfix-bottnar som vi hade till de mindre stolarna. Nu har vi alltså fem (!) bilstolar här hemma; Williams och tvillingarnas nya och gamla. Är det någon som vill köpa ett par BRIO Primo av den här typen, så är det bara att höra av sig på bitte.stenberg[ at ]gmail.com. Använda endast åt tvillingarna, röd/svarta med stöd för ISOfix, separata bottnar, lätta att fästa, om så önskas. Vi har inte krockat och de är använda bara åt tvillingarna.
Nu laddar vi för en resa med tre vilda barn, men märkbart gladare, sedan de får sitta med ansiktet framåt. Kanske det hjälper oss att ta oss 430 kilometer imorgon?
Jag ryms faktiskt med, jag också. Fast det går inte att sitta med axlarna helt nere.
Dagens hurtigaste:
Jag var ute med tre barn lite efter nio i morse och njöt av solen och parken, innan regnet öste ner igen. Sen hann vi träffa familjen H från Eskilstuna och språka en stund. Tack för det! Vi hörs, många kramar!
Regn och regn, men lite blåbär och bröd också
Det är inga problem att underhålla William när man är bara med honom. Men vad tusan ska man göra när han säger att han inte alls vill leka själv i sitt rum? Att han hela tiden vill ha en vuxen med sig, för han ”vågar inte leka annars”. Hjälp, har vi skapat ett monster eller en osäker son eller är han bara så?
Det är i alla fall inte riktigt hållbart, speciellt efter tvillingarna haft tokfnatt i två dagar nu. Jag vet inte vad som är fel, men de är otroligt klängiga och det är någon som gråter hela tiden. Alternativt gråter alla tre över en och samma leksak eller så har William tråkigt och tar ut det på sina syskon. Stor suck. Det blev inte bättre av att regnet har ÖST ner de senaste dagarna. Jag som trodde att jag snart kunde börja minska på den där panikattackmedicinen. Nej bevars, jag tackade min skapare att jag hade den idag, för annars hade jag fått ett nytt anfall, eller vad man kallar det. Det är svårt att trösta många, att räcka till.
William och jag var i alla fall ute i skogen på kvällen. Vi fick en ordentligt skur regn över oss, men hittade lite bär i alla fall och plötsligt klarnade det upp och solen kom fram. Vi stod där, genomvåta, klampande runt på stora stenblock och för varje ställe vi kom till, berättade William att det här hade varit hans bakgård eller hans hem när han var 46 eller 34. Han är jätteduktig på att gå i skogen, upp och nedför berg och stammar. Vår skörd var något mager skörd, men det räcker till en paj i alla fall.
En tågbana var en av dagens höjdpunkter. William körde passagerare till Turku stad och till båten och hämtade olja och motorer, sen skulle jag bestämma vart alla åkte och hur länge de stannade.
Mika, min klippa, hade bakat eget pitabröd och gjort egen ekologisk falafel och turkisk yoghurt med vitlök. Åh, varmt bröd och en Sol, just när solen lyser med sin frånvara, det är som balsam för själen.
Regn, regn
Inte vet jag vad det är för sol alla har pratat om idag. Här öser regnet ner och ute till havs kom det riktigt hårda och kraftiga regn med åskskurar.
Ungarna fick nippran, jag fick nippran, vi skulle klä oss och gå ut för att de inte skulle riva hela lägenheten och jag fick ge mig själv en time-out för att inte implodera och bli superarg. Den ena kan inte klä sig, den andra försöker men kan inte, en tredje bara gråter och det blir STORA bokstäver och gnäll.
Så står vi där ute på dem tomma lekplatsen. Folk går förbi och tittar. Man ska inte drömma och planera så mycket när man har småbarn, jag vet det, men just då längtade jag väldigt långt bort. Till nån annan slags semester.
Dagarna känns så långa när man är mitt i dem. Det ligger kringkastade makaroner och halvätna korvbitar under bordet och man känner sig otroligt … ja, fast. Senare kom fammo&faffa hem från sjön och William fick åka dit. Han blev plötsligt blyg och ville stanna i bilen, men det släppte när faffa ropade att det var nåt de skulle fixa. Sålunda blev det i alla fall lite lättare att ”bara” underhålla två ettåringar, som leker rally och pratar gurgelmurgel i soffan.
Dagens låt: Carolina Wallin Pérez – Pärlor
Seikkis
Det bästa och det värsta med att ha småbarn är att man ska hitta på underhållning hela tiden. Idag hade jag verkligen ingen lust att hitta på nåt alls, för att vara helt ärlig, men det var bra att vi kom oss iväg till Kuppis och äventyrsparken. De hade så mycket aktiviteter där, trots att alla inte ens var igång.
Trafikstaden hann vi inte riktigt med, eftersom det var lite köer hit och dit, men vi promenerade i alla fall längs gatorna och kollade skyltar. William sprang ett helt varv runt banan, barfota, allt vad han orkade, till Mikas stora glädje.
En av parkerna har lägre och mindre leksaker, det passar bra åt tvillingarna. Fast William verkade tycka det var tråkigt. Man borde ha varit tre vuxna, för att hinna med alla ungar och se till att ingen slåss eller kommer bort.
En favorit.
Här kan man krypa in i mammas mage.
– Jag klättrar ut längs benet, sa William och jag tänkte med förskräckelse på sånt som William inte har en aning om.
Hur skoj det än är med all världens klättermojänger, är det få saker som går upp mot hink och spade, tyckte Milja.
Sånt där vardagspyssel
Idag har vi byggt kojor, båtar, grävt i sand och gungat så sedvanligt och plåtat både kända och okända blomster. Den röda, toppiga blomman är okänd för mig, men den såg intressant ut. Det är svårt att fota rött så det blir rätt.
Nu sover en mellanstor kille i sin båt och två mindre i mammas och pappas säng.
Dagens William:
– Mamma, en gång segla vi med faffa och då var det 43 kilometer djupt i vattnet! Det är längre än maraton!
Fullt ös
Jättemånga skojar eller skriver om att sommaren aldrig kom i år. Jag tycker den är jättebra, här kom solen fram efter lite regnskänk och det passade vi på att utnyttja. Medan jag sov middag med twinsen (ååh, det är det bästa jag vet!) tog Mika med sig William på pappa-sonvandring över det stora stenfältet, som ligger här nära. Fornlämningen kallas kivikko eller pirunpelto på finska, men vad heter det på svenska?
Killarna hittade en massa blåbär också, det tyckte jag var tidigt. Nästa gång kommer jag och hinken med!
Sandlådslekarna börjar arta sig. Milja kastar inte sand (inte lika ofta) utan gräver och gör kakor. Idag var sanden alldeles perfekt för kakbak!
Och sommaren är vacker, snurrig, sandig och bara allmänt skön, även i en betongförort! 😀
Jag tänker på små barnfötter, hur få steg de ännu har tagit, hur stora mina är jämfört med deras och hur söta små tår kan vara.
Det här blev en bättre före- och efterbild av gårdagens klippning. Som Yvonne sa på FB, brukar det vara svårt att få barn att sitta stilla. Jo, det var det även för mig, men duktiga William satt kvar fast han fick hår i munnen och var rädd att jag skulle klippa honom i örat. Sånt gör inte mammor. Han blir duktigare varje gång (men visst blev det totaldammsugning av balkong och mamma efteråt. :D) . Jag är ändå glad att han vill att just jag ska klippa honom.
Vi har hunnit med så mycket, även om vi har barnfritt ikväll och får en sovmorgon på köpet. Jösses, hur gör man? Allt vill jag göra, nu när jag kan! Spela musik, tv-spel, sitta vid datorn, peta navelludd, skaffa femtio tatueringar, festa järnet… okej, kanske inte, men det blir i alla fall tv-spel och peta navelludd, hurra, hurra, det är så skönt med pauser!
Semesterfnatt
Man kunde kanske ha valt en mindre fuktig dag att tvätta sex maskiner kläder på. Å andra sidan ska man använda energin när man får den. Däremellan springer jag med dammsugaren, jag klippte Williams hår och bakade bananmuffins. Det måste vara nåt hormonfel som gör att man får städsprätt och tvättfnatt.
När man en gång börjar, tömmer man hela tvättkorgen och det är över 40 grader och fuktigt som fadäsen i tvättstugan, för att torktumlaren går för fullt. Mika springer efter muttrar till Bauhaus, är ute med twinsen, fixar vagnen som var trasig (igen?! den här gången på själva huven) och handlar sköljmedel åt mig.
Alla älskade i alla fall mina 15-minuters-bananmuffins. De är så perfekta att göra när man har två prickiga bananer man vill bli av med.
Receptet tog jag härifrån men jag satte kardemumma istället för kanel, det är godare! Rör eller vispa inte för krafigt, utan följ receptet, så får du fluffiga och goda muffins! De här får inte hellre sådana där svarta trådar i sig, som bananmuffins ofta har, utan är helt släta.
Såna här vardagspresenter blir man glad av! Men jag får nog vänta till en annan dag, för att hinna med bilen.
Hur kommer det sig att man blir frisör åt fyra, tvätterska, kock och städerska åt ett halvt fotbollslag när man får barn? Varför ingår inte det i nån föräldraförberedelsekurs, istället för att man orerar sig svettig om förlossningar, som ändå bara är en liten del av det här med att ha barn? Borde man inför en ny kurs åt de som får barn nummer två eller tre, så man inte blir chockad eller så man bara lär sig nya saker?
Fyraåringar
Det är så svårt att minnas något man har lovat för fem minuter sedan, när man är fyra år. Snart fem. Det är så lätt att glömma bort att man lovade att inte knuffas, att inte gå före de små barnen. Det är så väldans roligt att springa runt som en tok och rutscha, hoppa och studsa, leka och klättra! Ja tänk om man kunde minnas hur man själv var, hur mycket galet man hittade på när man var liten, hur föräldrarna slet sitt hår, för ens egen skull.
William är ett energiknippe som heter duga, men jag glömmer ofta att skriva om de bra sakerna han gör. Det beror också på dagsformen och vem man frågar, Mika eller mig.
Ikväll läste jag tre långa böcker för William och kliade honom sedvanligt på ryggen. Sen kramade jag honom och gjorde pruttljud vid nacken, medan jag rabblade roliga, gamla ramsor:
Morgonfisen, lätt som brisen,
men kvällsprutten – sur och rutten!
Och vad han skrattade! Han skrattade så han kiknade, på ett så innerligt hjärtligt sätt. Han var tydligen så trött att han även skrattade åt rim som ”rill plus rill är lika med sill!”
Idag tömde han pottor, förde bort gamla blöjor, rutschade med sin bror, gav bort sina leksaker åt twinsen, delade med sig av både plats och tid. Han är en jätteduktig storebror, han försöker verkligen. Och han är ju trots allt bara fyra. Jag försöker berömma honom för allt det där också, inte bara vara Mamma Tjat. Jag brukar säga att jag inte vill tjata, utan att mammor oftast tjatar om saker som är farliga, för att skydda honom. Hur mycket av det han sedan minns eller begriper, det vet jag inte.
Efter en dag av mulet och regn, bänkade vi oss vid Rax, hela familjen. Vi fick en del blickar av folk, som antingen tyckte det var coolt eller dumdristigt med tvillingar i en restaurang. Det gick jättebra. Milja öste i sig grynost, tomatbitar och ärtor, medan Isaac gillade korv och köttbullar mest.
En lekstund hann vi också med. Tills storebror blev lite för ivrig och tiden rann ifrån oss.
Milja älskade sina nya skor, för de hade ju en katt och blommor på. Hon pep, nej, skveeek (skväk-kvittrar-skriker) så gällt hon kan, så man tror att öronen ska domna. Den där tjejen har lika mycket ljud som Labolina i spöket Labanböckerna!
Isaac var glad och busig!
Innan vi åkte drog Milja på sig Williams mössa och tyckte att alla andra var så sega. Speciellt mamma som aldrig hittar sina skor, sin tröja eller byxor när vi precis ska gå! 😀
När man inte är ute på sjön, får man drömma hemma
Hissgardin med ejderfjädrar, från Jotex.fi
Bordsduk, kompassros (åh, bordsduk, det var länge sedan!) Hemtex.
Bordstablett och underbara Gripsholms påslakanset från Hemtex.
Det är så mycket jag skulle vilja göra om här hemma, men det får vänta ett tag. Just nu känns det inte riktigt som om det går.
