Fyraåringar

Det är så svårt att minnas något man har lovat för fem minuter sedan, när man är fyra år. Snart fem. Det är så lätt att glömma bort att man lovade att inte knuffas, att inte gå före de små barnen. Det är så väldans roligt att springa runt som en tok och rutscha, hoppa och studsa, leka och klättra! Ja tänk om man kunde minnas hur man själv var, hur mycket galet man hittade på när man var liten, hur föräldrarna slet sitt hår, för ens egen skull.

William är ett energiknippe som heter duga, men jag glömmer ofta att skriva om de bra sakerna han gör. Det beror också på dagsformen och vem man frågar, Mika eller mig.

Ikväll läste jag tre långa böcker för William och kliade honom sedvanligt på ryggen. Sen kramade jag honom och gjorde pruttljud vid nacken, medan jag rabblade roliga, gamla ramsor:

Morgonfisen, lätt som brisen, 
men kvällsprutten – sur och rutten!

Och vad han skrattade! Han skrattade så han kiknade, på ett så innerligt hjärtligt sätt. Han var tydligen så trött att han även skrattade åt rim som ”rill plus rill är lika med sill!”

Idag tömde han pottor, förde bort gamla blöjor, rutschade med sin bror, gav bort sina leksaker åt twinsen, delade med sig av både plats och tid. Han är en jätteduktig storebror, han försöker verkligen. Och han är ju trots allt bara fyra. Jag försöker berömma honom för allt det där också, inte bara vara Mamma Tjat. Jag brukar säga att jag inte vill tjata, utan att mammor oftast tjatar om saker som är farliga, för att skydda honom. Hur mycket av det han sedan minns eller begriper, det vet jag inte.

Efter en dag av mulet och regn, bänkade vi oss vid Rax, hela familjen. Vi fick en del blickar av folk, som antingen tyckte det var coolt eller dumdristigt med tvillingar i en restaurang. Det gick jättebra. Milja öste i sig grynost, tomatbitar och ärtor, medan Isaac gillade korv och köttbullar mest.

En lekstund hann vi också med. Tills storebror blev lite för ivrig och tiden rann ifrån oss.

Milja älskade sina nya skor, för de hade ju en katt och blommor på. Hon pep, nej, skveeek (skväk-kvittrar-skriker) så gällt hon kan, så man tror att öronen ska domna. Den där tjejen har lika mycket ljud som Labolina i spöket Labanböckerna!

Isaac var glad och busig!

Innan vi åkte drog Milja på sig Williams mössa och tyckte att alla andra var så sega. Speciellt mamma som aldrig hittar sina skor, sin tröja eller byxor när vi precis ska gå! 😀