Regn och regn, men lite blåbär och bröd också

Det är inga problem att underhålla William när man är bara med honom. Men vad tusan ska man göra när han säger att han inte alls vill leka själv i sitt rum? Att han hela tiden vill ha en vuxen med sig, för han ”vågar inte leka annars”. Hjälp, har vi skapat ett monster eller en osäker son eller är han bara så?

Det är i alla fall inte riktigt hållbart, speciellt efter tvillingarna haft tokfnatt i två dagar nu. Jag vet inte vad som är fel, men de är otroligt klängiga och det är någon som gråter hela tiden. Alternativt gråter alla tre över en och samma leksak eller så har William tråkigt och tar ut det på sina syskon. Stor suck. Det blev inte bättre av att regnet har ÖST ner de senaste dagarna. Jag som trodde att jag snart kunde börja minska på den där panikattackmedicinen. Nej bevars, jag tackade min skapare att jag hade den idag, för annars hade jag fått ett nytt anfall, eller vad man kallar det. Det är svårt att trösta många, att räcka till.

William och jag var i alla fall ute i skogen på kvällen. Vi fick en ordentligt skur regn över oss, men hittade lite bär i alla fall och plötsligt klarnade det upp och solen kom fram. Vi stod där, genomvåta, klampande runt på stora stenblock och för varje ställe vi kom till, berättade William att det här hade varit hans bakgård eller hans hem när han var 46 eller 34.  Han är jätteduktig på att gå i skogen, upp och nedför berg och stammar. Vår skörd var något mager skörd, men det räcker till en paj i alla fall.

En tågbana var en av dagens höjdpunkter. William körde passagerare till Turku stad och till båten och hämtade olja och motorer, sen skulle jag bestämma vart alla åkte och hur länge de stannade.

Mika, min klippa, hade bakat eget pitabröd och gjort egen ekologisk falafel och turkisk yoghurt med vitlök. Åh, varmt bröd och en Sol, just när solen lyser med sin frånvara, det är som balsam för själen.