Beach 2012
Sandälskaren och stenätaren. Jag vet inte hur mycket vatten Isaac lyckades dricka, men i alla fall drack han en massa saft efteråt, så jag oroar mig inte för saltet.
Jisses. Visst var det årets varmaste dag hittills med sina 28 plusgrader, men jag trodde inte havet var såhär sövande – för alla! Tvillingarna hade måttligt roligt; vattnet var svalt och stenarna sticks under foten. William hade riktigt skoj, medan twinsen skulle nog ha nöjt sig med en lekpark och kakor på filten. Jag har ännu inte simmat i år. Fast den här gången berodde det på att jag inte riktigt hann. William var ledsen för att jag inte hann vara mer med honom. Det där med Iform-För-Beach-2012 för vi glömma, men vi har i alla fall varit till stranden en gång i år. 🙂 Och så var jag inte den enda vitingen som speglade solen på stranden. Orka sola när man bara bränner sig.
Fast en liten del önskade att ungarna skulle ha lekt för sig själv vid stranden en liiiten stund, så att jag hade hunnit inviga vår nya filt med en sudoku och bara glo på folk.
En fin fredag
Vilken varm och skön dag det har varit! Vi packade in hela familjen i bilen och hälsade på M&L på andra sidan stan. Det var skoj, och varmt!
Ungarna var glada, solvarma och hade väldigt bra aptit när vi kom hem. Milja och Isaac var ute en sväng med pappsen på kvällen också och de har verkligen somnat på tio minuter de senaste dagarna. Det är så skönt med sommar och finväder! 24 grader tror jag temperaturen stod på, men ännu mer i solen.
Mango-guava… mmm…
Dagens husmorstips:
Har du en basilikaplanta som ser ut såhär? Vill du kunna spara bladen längre? Plocka av dem, torka dem på ett fat, på hushållspapper. Sätt i en burk och tadaa, du har kryddor för långt framöver, utan att behöva slänga bort allt man inte hunnit använda. Fammo Merja lärde mig detta. 😀
Jag måste bara fortsätta prata om den här löpningen. Det är så häftigt när det funkar! Och det är så häftigt att över 50 personer sporrar, gillar och hejar på en via FB. Idag lunkade jag och mina nya vän Runkeeper ut i senkvällen igen. Det var fortfarande 20 grader ute, solen höll på att gå ner och backarna var lika höga som förra gången, men övervinnliga.
Jag satsar inte på nåt storlopp. Jag vill springa lite för att testa på, för att röra på mig. Så länge det känns skoj. Jodå, samma sträcka joggade jag även ikväll, 2,6 km. Och så la Mika till lite kettlebell och pushups åt mig efteråt.
Det har aldrig funkat att springa intervaller. Typ spring en minut, gå två eller fyra eller vad som helst. Nej, lunka långsamt är mitt sätt. Det spelar ingen roll om det går lika fort eller långsamt som att gå med stora steg, så länge man lunkar framåt. Så att man kan prata. Och tunga uppförsbackar får man gå lite i. Var snäll mot dig själv.
Mina största personliga hot har varit
– stolthet (jag måste vara så bra! Helst bäst genast!)
– tålamodsbrist (nu springer jag fort så det här är över)
– tics (jag får knasiga tics ibland när jag springer, måste grimasera eller sprätta med foten eller nåt annat, hahha.)
Idag blev jag omjoggad av två stora killar med snabba kliv. Då tänkte jag på haren och sköldpaddan. Jag segar mig fram. Man vet ju dessutom inte hur långt eller kort de har sprungit. Så när den ena killen stod och frustade och stretchade vid banans slut, joggade jag om honom och fortsatte mitt sakta jogg ända till dörren hem. För att det kändes bra. För att jag inte tävlar med nån annan än mig själv och för att jag inte behöver vara nån superatlet.
Mika och jag tränade thaiboxning ihop förut och då avslutade vi alltid passen med lite fys. Det gör jag nu också. Lite kettlebell och lite armhävningar. Gör gott för själ och kropp och knopp.
Barn och sockerberoende
I blogg efter blogg läser jag om att ungar som äter för mycket godis (eller socker överlag) blir överaktiva. Jag tror inte riktigt på det, men har inte haft något att referera till.
Ikväll blev jag så vansinnigt glad när jag såg det bevisas i ett jättebra avsnitt av Supernanny. 60 barn delades in i två grupper, där den ena fick mat med mycket socker och den andra lite. Sen fick ungarna leka i en stor hoppborg tillsammans och sätta sig ner och se på en föreställning med trolleri. Föräldrarna skulle sedan gissa i vilken grupp barnet hade varit. Mer än hälften gissade helt fel! Kontentan av detta var att man visst ska äta socker med måtta, men att man inte behöver vara livrädd för att ge lite godis som belöning eller ha godisdagar.
För vår del har vi övergett lightsafter och ger istället Mehukatti eller nån annan med lite socker. Godisdagen håller vi en gång i veckan, men nu under sommaren har vi slarvat lite med avsikt, barn måste också få ha semester. Vi äter inga stora mängder kex eller kakor, ”bulla” som man säger i Österbotten. Vi blandar ljus och mörkt bröd och ungarna äter av båda.
Många gånger handlar det om att få sin vilja igenom. Andra gånger är barn studsbollar för att dom är just barn. Ett av barnen i dagens program var sex år och vägrade äta annat än bröd och smör. Det visade sig att hans mamma gav med sig, när han grät och tjatade eller låtsades få ont i magen. Ett annat barn, 3,5 år, var nappberoende och ryckte loss sitt hår, istället för att leva ut trotset. Och den mamman ville inte att hennes bebis skulle bli stor, så hon gav nappflaska och napp ibland.
Jag känner igen det här! William vägrade ju ge bort vällingflaskan och vägrade sluta bajsa i blöja! Sen beslöt vi bara att det var slut. Det var slitsamt, men det gick!
Här kommer ett par bilder från idag, som inte har med socker att göra alls. Isaac är med sin fina gudmor och William är på sitt ”työmaa” och gräver gropar, gör gupp och gränder. Och förklarar stolt vad han har gjort! Isaac är lycklig när han får åka på en gammal cykel – det är ju en tut-tut! Vi gungar ute sent i den ljumma julikvällen, med bara ben.
Vatten och skoj har varit dagens ledord. Solen sken ett bra tag, innan regnet kom och gick, lika överraskande som värmen.
Bebblorna hade roligt i baljan. Fast det är fortfarande svårt att få dem att sluta dricka ur de där arma kopparna!
William hoppade inte i, utan öste över mellan olika kärl istället.
Fammos och faffas vindruvor artar sig.
… och sommaren står i blom! Jag måste faktiskt erkänna att jag diggar det här konstiga vädret. Kanske är jag den enda, men jag trivs inte i 30+, så jag tycker det här 20+ är så superbra som det kan bli!
Dagens bästa! Vilken känsla!
Jag tog mod till mig och vågade mig ut i skogen. Senast orkade jag bara jobba 700 meter och så kom väggen emot. Nu lydder jag de råd jag hade fått, att jobba så lugnt jag kan, så man kan prata ungefär och det drog ned hastigheten rejält. Däremot ledde det till att jag inte var kräkfärdig efter en kilometer, utan kom runt hela banan. Okej, jag gick två gånger i ett par branta uppförbackar (det är 33 meter i höjdskillnad på hela banan i skogen) för att Mika tipsade mig om det, för att spara vaderna när man är ovan.
Sen kettlebellade vi lite på balkongen. Jag vill träna, men det är svårt att hinna med. Jag vill må bra och det här är kanske ett sätt att få bukt med eventuell ångest eller rastlöshet jag känner ibland. Stickandet lägger jag inte åt sidan, det är så terapeutiskt som få saker är, men jag vill också att min rygg och kroppen ska må bra och inte bara sommarslappa.
Hemåt
Åh hemma! Det är så skönt att åka iväg och skönt att komma hem. Precis som det ska vara.
Vi noterar 1012 km totalt på vår färdmätare och jag sträcker gärna på mig efter att ha suttit hopkurad i baksätet. Axlarna är lite spända efter att jag sträckt mig efter allt som Isaac och Milja kastat runt i bilen, men jag är ändå stolt över våra barn. De är så duktiga att åka bil. Visst blev det gråt från tvillingarna, visst tjatade William, men ingen förlorade förståndet eller blev helt rabiat (haha!) och det är vi nöjda med. Isaac sov i två omgångar på hemvägen och det är sjukt mycket lättare att bara underhålla en ettåring.
Nu återstår uppackningen, det är alltid så tråkigt. Ungarna var så glada att återse sina leksaker. Twinsen och William har redan hunnit busa och skrika, grannarna vet helt säkert att vi är hemma igen! Det bästa är ändå miljöombytet och variationen.
Dagens William:
– Mamma! Titta, vi har en nyyan peed! skrek han, när han såg vår gamla motionscykel. Tänk vad man kan glömma på några dar. Och killen som är så nyländsk eller åboitisk i sitt uttal, har redan skiftat till en del dialektord. Barn snappar upp snabbt, det är bara att konstatera och nicka igenkännande.
Vi pausade vid Tomaten i Närpes och käkade lite buffé. Det blev fullt med grejer, våtservetter och tallrikar på bordet. Ingen av ungarna åt speciellt bra eller mycket, vilket inte är nåt konstigt nu. Min mamma sa annorlunda, men jag är väl kanske orolig, eftersom Milja helst vill leva på ärtor, grynost, lite korv eller tomater. I Närpes sprang jag också på en bekant från Facebook som jag inte träffat förut, det var skoj!
Dagens mest skrämmande situation var tre lastbilar som körde i konvoj. De såg likadana ut och körde höga behållare med sopor, bland annat trasiga bilar. Ett av däcken, det inre vid pilen, var helt trasigt och det flög gummibitar över oss. Det yttre däcket bågnade av trycket och vi ville om fort! (Mika körde, jag fotade)
Wohoo, hemmahuset!
En återblick, en minnesbild. En väldigt tidig soluppgång i Österbotten, som nästan aldrig blir mörkt om sommaren. Älskade rapaland.
Inatt ska jag njuta av min egen säng. Och mina sovande barn. Och lite garn.
When people stop being polite
Egentligen skulle jag vilja skriva långa haranger om hur svårt det är att leva under samma tak som sin mamma och pappa i flera dagar. Jag vill vara här, men samtidigt har var och en sitt eget liv, egna rutiner. Om hur William totalrebellar mot mig. Jag bar ut honom på trappan och ändå säger han lite senare att han ”tycker om mig superjättemycket”. Han har blivit mer fäst vid mig och tio gånger mer mammig under de här dagarna. Twinsen tycker fortfarande att mommo och moffa är lite skrämmande ibland och det känns så tråkigt. Jag skulle vilja ha den där teleporten, så att jag kunde komma hit för en kväll eller över en natt, men det går inte. Jag vet ju det.
Fast man ska ju minnas ljusglimtarna och då väljer jag att göra det i dagens bilder.
Dagens fynd kommer från Wautsis Outlet. Jeans för 10 respektive 20 euro. Linne för 10. Yay! Fast jag hann inte prova det ena paret jeans med tre barn med, så syrran fick dem.
William och jag åt en ”Gaturally” på torget och Mika hämtade tofu och ris.
William blev utlovad ”nån liten grej” från stan. Vad väljer han? Jo, en fyrakilos kettlebell. Han vill träna som pappa.
Lite lekpark i byn hann vi också med. Jag förvånas över folk som orkar skräpa ner och kasta glas eller skräp överallt. Vad är det som är så coolt eller häftigt med det, speciellt i lekpark som är avsedd för barn?
Mer förberedd denna gång, fast Milja blev ändå genomblöt.
Gå i grus var lite nytt och skrämmande.
Japansk pion.
Isaac älskade mommos jordgubbar och William hängde på. ”Kaka!” sa Isaac och slukade bit efter bit.
Medan Milja sov med pappa, passade Isaac på att urforska en annan del av världen och få en ny kompis.
William och jag hade vansinnigt roligt med en helikopter. Så kul att den hamnade på både tak och i träd.
Ikväll har jag gått igenom gamla papper och foton med mamma. Jag letade egentligen efter en bild på mig, där jag sitter i prickig klänning, när jag är ett år. Den hittade jag inte. Istället hittade vi denna, som är tagen av L-syrran när hon var mellan två och tre år. Visst liknar hon Milja?
En julidag
Det finns få saker som slår tystnaden, när fem vilda barn har somnat. Vi har haft roligt och tungt på samma gång idag. Jag var så trött på dan att jag stupade i säng och Mika fick vara med twinsen.
Monstertruckar har varit superpopulära idag. Fast sen, när William somnade, satt Casper och jag och spelade Angry Birds Space. Det är så roligt att ha nån som är så intresserad av sånt jag också gillar – spel! Fast jag stickade mellan varven också. Dagens faktum: En sexåring är mycket bättre än jag på att spela Angry Birds. Det är bra det, precis som det ska vara!
Idag kom jag också på hur roligt det är att cykla. Jag peedade två kilometer i ren glädje och för att det var så fint väder och för att det påminde mig om motorcykeltiden då vinden ven i håret. Fast riktigt lika fort, gick det inte. 🙂
Lycka är systrar! ♥ Jag vet inte vad jag skulle göra utan mina systrar, de är mig så nära och kära, fast vi inte ses tillräckligt ofta.
Det var så kallt på dagen, men så slutade det blåsa och solen gassade på oss hela kvällen. Alla trivdes ute!
Katten Bambam satt och tronade på en av bilarna på ett väldigt kattaktigt sätt.
Det märks att William har varit på landet några dagar när han pratar om datorn såhär:
– Mamma, det är ingen virta till den här, kan du lägg på lektris?
Det är roligt, tungt, ansträngande, krävande men också givande när man är såhär många under samma tak, när det alltid är nån som vilar eller sover, folk äter på olika tider och man måste vara tyst. När man är liten, glömmer man sånt så lätt. Men duktiga barn har jag och syrran, annat kan inte sägas. Fast om jag kan kalla det semester, det vågar jag inte erkänna. 🙂
Nattsudd
Saker jag funderar på:
* Får man facebooka i kyrkan? (fast det har jag aldrig gjort)
* Får man sitta med benen i kors på offentliga platser utan att det ser ohyfsat ut, alltså i halvlotus?
* Varför kan inte nätter vara längre så man får stanna i den här ensamheten, i lugnet lite längre? Jag älskar alla mina barn, men det är så skönt att få vara för sig själv ibland. Någon gång ska jag ”reclaim the bedroom”, lösa sudoku, ställa ett glas vatten vid sängen utan en tanke på att nån välter det, eller gå till sängs med lampan tänd.
Fullt ös, tvillingdrös
Det är full fart när åtta personer bor under samma tak. Fem av dem är min egen familj (tänk. Lilla jag, med stora familjen, det känns fortfarande lite mysko ibland! :D). Tvillingarna fick se katten idag, till sin stora förtjusning. KAAA!! KAAA! skrek-kvittrade Milja och ville klappa den. Både Isaac och Milja hann ta ett par nävar torrfoder innan jag alls hann med och kattstackarn höll ut en liten stund, medna Milja radade bitarna på hans rygg. Sen stack han iväg och fick äta sin mat ute istället.
Vi åkte in till stan och käkade vegetariska vårrullar i Skolparken. William tyckte det var tråkigt när jag hela tiden fastnade med munnen och träffade folk. Tack alla som kom fram och hälsade på oss och sa att de kände igen mig eller barnen! Sånt är roligt!
Egentligen såg vi inte så mycket av nåt Jakobs dagar eller deltog i nåt event, istället gick vi till lekplatsen och lät William springa av sig och twinsen gunga, klättra och leka. Det gillade alla! Förutom tröttmamman som inte hann dricka sitt kaffe och var lite spak, men annars var vi på bra humör.
Och som han sprang, den store gossen!
På kvällen fick jag ett litet avbrott från tre väääldigt mammiga barn (det är många nya de har träffat på en gång, så det var mest mamma som dög, men det är väldigt svårt att trösta tre snuttiga samtidigt!) och åkte in till stan med mamma för att delta i allsången i kyrkan. Jag fick höra Christel sjunga också, tack! Du kändes som om ett ljus i mörkret som strålade och lyste med din sång. Det bästa var också när en tjej på andakten sa att bön kan vara många saker: sång, en tanke, en stilla stund eller till och med en sticksöm. 😀
Under tiden fick William leksällskap av kusinen Casper och det var skoj! Trots att mammor och pappor leker, kommer de ändå inte på såna saker som barn gör tillsammans.
Milja är fortfarande lite rädd för moffa, men Isaac är cool. Som vanligt. Han grät lite i början, men han är helt enkelt det där barnet som tycker ”okej då, chill” till det mesta.
… men mommo går bra, tycker Milja. J-syrran sa att hon precis har lärt sig se skillnad på tvillingarna. Så konstigt, jag som tycker att de är så lika, men ändå olika. Jag medger däremot att jag blandar på dem när jag blandar deras kläder och tittar snabbt.
