Skip to content

Hemåt

24 juli, 2012

Åh hemma! Det är så skönt att åka iväg och skönt att komma hem. Precis som det ska vara.

Vi noterar 1012 km totalt på vår färdmätare och jag sträcker gärna på mig efter att ha suttit hopkurad i baksätet. Axlarna är lite spända efter att jag sträckt mig efter allt som Isaac och Milja kastat runt i bilen, men jag är ändå stolt över våra barn. De är så duktiga att åka bil. Visst blev det gråt från tvillingarna, visst tjatade William, men ingen förlorade förståndet eller blev helt rabiat (haha!) och det är vi nöjda med. Isaac sov i två omgångar på hemvägen och det är sjukt mycket lättare att bara underhålla en ettåring.

Nu återstår uppackningen, det är alltid så tråkigt. Ungarna var så glada att återse sina leksaker. Twinsen och William har redan hunnit busa och skrika, grannarna vet helt säkert att vi är hemma igen! Det bästa är ändå miljöombytet och variationen.

Dagens William:

Mamma! Titta, vi har en nyyan peed! skrek han, när han såg vår gamla motionscykel. Tänk vad man kan glömma på några dar. Och killen som är så nyländsk eller åboitisk i sitt uttal, har redan skiftat till en del dialektord. Barn snappar upp snabbt, det är bara att konstatera och nicka igenkännande.

 

Vi pausade vid Tomaten i Närpes och käkade lite buffé. Det blev fullt med grejer, våtservetter och tallrikar på bordet. Ingen av ungarna åt speciellt bra eller mycket, vilket inte är nåt konstigt nu. Min mamma sa annorlunda, men jag är väl kanske orolig, eftersom Milja helst vill leva på ärtor, grynost, lite korv eller tomater. I Närpes sprang jag också på en bekant från Facebook som jag inte träffat förut, det var skoj!

 

Dagens mest skrämmande situation var tre lastbilar som körde i konvoj. De såg likadana ut och körde höga behållare med sopor, bland annat trasiga bilar. Ett av däcken, det inre vid pilen, var helt trasigt och det flög gummibitar över oss. Det yttre däcket bågnade av trycket och vi ville om fort! (Mika körde, jag fotade)

Wohoo, hemmahuset!

 

En återblick, en minnesbild. En väldigt tidig soluppgång i Österbotten, som nästan aldrig blir mörkt om sommaren. Älskade rapaland.

Inatt ska jag njuta av min egen säng. Och mina sovande barn. Och lite garn.

 

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: