En fin fredag

Vilken varm och skön dag det har varit! Vi packade in hela familjen i bilen och hälsade på M&L på andra sidan stan. Det var skoj, och varmt!

Ungarna var glada, solvarma och hade väldigt bra aptit när vi kom hem. Milja och Isaac var ute en sväng med pappsen på kvällen också och de har verkligen somnat på tio minuter de senaste dagarna. Det är så skönt med sommar och finväder! 24 grader tror jag temperaturen stod på, men ännu mer i solen.

Mango-guava… mmm…
Dagens husmorstips:

Har du en basilikaplanta som ser ut såhär? Vill du kunna spara bladen längre? Plocka av dem, torka dem på ett fat, på hushållspapper. Sätt i en burk och tadaa, du har kryddor för långt framöver, utan att behöva slänga bort allt man inte hunnit använda. Fammo Merja lärde mig detta. 😀

Jag måste bara fortsätta prata om den här löpningen. Det är så häftigt när det funkar! Och det är så häftigt att över 50 personer sporrar, gillar och hejar på en via FB. Idag lunkade jag och mina nya vän Runkeeper ut i senkvällen igen. Det var fortfarande 20 grader ute, solen höll på att gå ner och backarna var lika höga som förra gången, men övervinnliga.

Jag satsar inte på nåt storlopp. Jag vill springa lite för att testa på, för att röra på mig. Så länge det känns skoj. Jodå, samma sträcka joggade jag även ikväll, 2,6 km. Och så la Mika till lite kettlebell och pushups åt mig efteråt.

Det har aldrig funkat att springa intervaller. Typ spring en minut, gå två eller fyra eller vad som helst. Nej, lunka långsamt är mitt sätt. Det spelar ingen roll om det går lika fort eller långsamt som att gå med stora steg, så länge man lunkar framåt. Så att man kan prata. Och tunga uppförsbackar får man gå lite i. Var snäll mot dig själv.

Mina största personliga hot har varit 
– stolthet (jag måste vara så bra! Helst bäst genast!)
– tålamodsbrist (nu springer jag fort så det här är över)
– tics (jag får knasiga tics ibland när jag springer, måste grimasera eller sprätta med foten eller nåt annat, hahha.)

Idag blev jag omjoggad av två stora killar med snabba kliv. Då tänkte jag på haren och sköldpaddan. Jag segar mig fram. Man vet ju dessutom inte hur långt eller kort de har sprungit. Så när den ena killen stod och frustade och stretchade vid banans slut, joggade jag om honom och fortsatte mitt sakta jogg ända till dörren hem. För att det kändes bra. För att jag inte tävlar med nån annan än mig själv och för att jag inte behöver vara nån superatlet.

Mika och jag tränade thaiboxning ihop förut och då avslutade vi alltid passen med lite fys. Det gör jag nu också. Lite kettlebell och lite armhävningar. Gör gott för själ och kropp och knopp.