I sakta lunk
Det går framåt i sommarlunkfart här. Ungarna och jag åt lunch kvart över två idag. Isaac är förkyld och blev febrig på eftermiddagen. Jaha, här kommer höstens snorsäsong. Jag har själv irriterat mig på att den här rethostan aldrig försvinner, men ändå varit glad att det inte blivit nån feber. Hoppas, hoppas det hålls så. Jag saknar att få springa, faktiskt. Jag kom ju igång ganska bra.
Det är ju så ljuvligt väder att man måste passa på att njuta av det. Tyvärr blir det inget strandhäng eller sånt, eftersom vi inte har bil nu på dagarna och det dessutom inte funkar så bra ihop med förkylning. Nåja, jag kan inte klaga på att det var dagis som kom med förkylningen, den bara började mitt i allt. Milja är friskast, det är tur att en av twinsen blir sjuka i taget för det är faktiskt lättare så.
Dagens sötis:
Isaac springer runt och ropar på mig: Mamma Äiti, Mamma Äiti! Gånger hundra ungefär. Han är jättebra på att härmas.
– Kan du säga fisk, frågar jag honom.
– Kaja, svarar han glatt.
– Fiiisssk.
– Kaja.
Vinnaren är…
Grattis Jenny, kommentar nummer tretton, det blev rymden och bakgrundsbrus som lottade fram dig. 😀 (läs med på random.org, om du inte redan känner till sidan.)
Förresten tycker jag att ni ska hälsa på hos Jenny, hon har en trevlig blogg. Snart är det dags för bebis, spännande!
Fem år
För fem år sedan, långt över midnatt, kom han. Det var som en giraff hade stigit in i rummet. Var kom han ifrån? Jag hade ju känt något växa och sparka i magen, men vem var det? Det var bara ett litet knyte, visserligen världens sötaste bebis och den mest proportionerliga på länge (om man får tro de på sjukhuset). Efter en sömnlös natt, 17 timmars förlossning med igångsättning och ballong och jag vet inte vad, kom han som var startskottet för att hela vår världsbild skulle ändras.
Plötsligt blev jag den som någon dag ska ersättas. Det blir mer konkret när man får ett barn. Någon ska ta över, någon ska bli bättre än du. Det tar en stunds tillvänjning, vill jag lova. Sen, när man kommit över den chocken och förstått att det inte är en bebis man får, utan en personbörjan. En person som kommer att spegla det man säger och gör och man har ansvar för. Man lär sig tänja på tålamodet, man lär sig härda ut saker man inte trodde, man lär sig se en fantastisk människa få en start och man önskar inget annat än väl.
Jo, det är tungt mellan varven. Sjukt tungt. Man räknar till tusen. Som i morse när tvillingarna inte ville äta. De tog liksom simtag i mattallrikarna och jag visste inte vad jag skulle hitta på, för att få dem att äta nåt. Sådana gånger känns bebistiden väldigt lång. De rullar runt i soffan, petar på tvn och luttrar med mjölken. Vildar till sig.
Sen är de bara så söta så man smälter. Jag fattar ingenting. Min hjärna har börjat greppa att jag är mamma åt en femåring, men att jag är trebarnsmor, tar några år till. Jag, som inte skulle ha barn alls. Mikas mommo, Eine-mummi, sa idag att hon skulle ha känt sig tom om hon inte hade fått barn. Hon hade tre killar och en tjej, precis som jag. Hon är vacker som en dag och pigg och tuff, hon är så cool. Hon gör så mycket mat att man storknar varje gång man äter där, men jag har äntligen börjat förstå varför hon är så glad att vi äter och blir nöjda. Samtidigt respekterar jag de som väljer att inte få barn. Vissa tycker att de har mycket syskonbarn, andra vill helt enkelt inte ha, andra kan inte få barn och deras liv är inte tomt för det. Vi har bara olika sorts liv.
Det blev ett bra kalas! W och jag hade gjort tårtan, som höll ihop och smakade gott, fast jag fick grädda den två gånger. Hurra! Tvillingarna hade väntat hela dagen på bullar och kakor och tog igen den mat de inte orkat eller velat äta under dagen.
Den största presenten var ett eget skrivbord. Fammo hade målat om ett alldeles perfekt skrivbord åt W. Han gick förbi det flera gånger innan han fattade att det där bordet var en present! Inuti lådorna var det blått, blått som havet. Faffa lovade fixa ett nytt lås/ny nyckel till lådan. Det blir bra, William behöver platser som inte tvillingarna kommer åt, när både han och de blir större.
Jag pussade William extra mycket ikväll. Lade mig intill honom i den smala och 160 cm korta sängen.
– Mamma, dina bröst är stora.
– Haha, ja, tycker du det är en bra sak?
– Nå jo, det är det.
– Det är luft i dem, därför är de så stora!
– Hahhahaaaa! Jag tokflabbar: Nej, det är det inte. Sen greppar jag hans arm lite lätt; Det är samma sak som under din hud, sån där gegga. Fast det kallas celler.
– Det är gegga där!
Sköna femåringar, de tokiga, de envisa, de som börjar samla på sig riktiga vuxenminnen, de underbara och de jobbiga, men älskade femåringarna.
Baka liten kaka
Från ilska tanter till glatt kakbak och matlagning med råge idag! De flesta bloggar och FB-statusar har en underton av lätt ångest och tillbaka-till-jobbet-orka-känsla. Vi fortsätter njuta av sommaren och 20 plusgrader. Gör det ni också, det är alltid skönt med sol, fast man sitter i skola eller på kontor, tycker jag. Själv har jag oroat mig lite för att vara ensam med tvillingarna nu, vilket innebär att jag får öva mig i sprintstarter och joggar lite oftare när vi är ute. Tack och lov trivs de i vagnen också, så vi har infört vår sedvanliga promenad igen och det går rätt bra. När man måste, orkar man mer och ger inte upp lika lätt. Vi ser på bilar och bussar och hundar, med nyfikna ögon och pekade fingrar. För visst var det fint att peka?
Förutom att få med vagnen så svetten lackar, har jag stått i köket i tre timmar idag. Jag förbereder ett visst litet kalas imorgon. Tårtan tog lite längre än vanligt, jag fick grädda om, men det blev i alla fall en fin en. Morgondagens lunch står förberedd i kylen; grisfilé i lergryta med rotsaker. Dagens husmorstips: Se recepthållaren. Idéen fick från nån bild på Pinterest.
Jag har glömt hur bra lergrytan är. I Sverige gjorde vi mycket fläskfilé med bearnasiesås, men såsen skippar jag numera, såvida vi inte har nån festligare måltid. Jag hade också glömt hur god smak potatis får, när man har den i grytan. Jag hade 600 gram grisfilé som jag gned in i lite kalvfond, strödde på salvia, mejram och lite dill samt örtsalt och svartpeppar. Mer behövs inte! In i ugnen för en timme. Saften från kötten och kryddorna stannar ju kvar och blir en liten sås. Nästa gång ska jag sätta med batat och lite fler rotsaker, nu hade jag inte mer hemma.
Är det möjligt att det är ännu fler björkfrön i år än tidigare? Och rönnbär? De är ju överallt!
Dagens pysseltips:
Något för hemmamammor och dagis? 🙂 Lätt och lite lagom petigt. Bilden har jag lånat från Koigus grupp, som lånat den från nån annan.
Dagens sötnos. Som kommer att älskar morgondagens kak- och bullskörd! Bubba och kaaka är ju det bästa som finns! ^^ Förutom de där arma Hopla-DVDerna som snurrar hela tiden hos oss.
Bubbelkriget
Jag blev så oerhört ledsen idag när vi skulle ut till bakgården. Tre äldre damer, en med rullator, satt utanför parken vid en bordsgrupp. De pratade högt om oss att vi var störande för att vi hade kommit till deras gård, fast vi inte ens bor där (jo, gården gränsar till vår hur också, men underhålls av husgruppen intill). Det står på parken att den är ”privat område för Tornområdet”. Vi har läst på lite. Det finns inget som kan stämplas som ”privat” när det inte är egnahemshus/villor.
Jo, jag fattar att de ville ha sin söndagsfrid, men vi bor ju alldeles intill, vi brukar träffa ett par bekanta på den där lekplatsen. Vi förstör inget, ungarna lekte snällt, men såklart är de inte tysta. Alla ska få plats, men det är svårt när man vill så olika saker.
Vi gick därifrån, jag blev så arg så jag grät när vi kom till den andra parken. Arg för att de där var så sura, för att jag kände mig så i vägen och för att det blev en liten sak av en stor. För att jag inte själv kunde behärska mig, gå fram och fråga vad vi gjorde för fel? De kan väl gå till sin pensionärsförening om de förväntar sig lugn och ro på en plats som är avsedd för lek, en plats som tillhör Åbo stad. Varför kan man skriva nåt i stil med ”Den här parken tillhör Tornhusen. Var vänlig, städa efter dig, och lämna den i fint skick.” Eller nåt liknande. Det kommer fler och fler Privat-skyltar här i området och jag tänker på barnboken Fyra hönor och en tupp (en personlig favorit), där den lilla, ensamma tuppen bara ville bestämma och till slut lade upp skyltar överallt. När hönorna äntligen vågade säga nåt, sa de: ”Vi vill dela rättvist” och då blev tuppen så förskräckt att han ramlade omkull och tappade talförmågan.
Jag förstår de där ungdomarna, som pallar äpplen här under sena sommarkvällar. Men seriöst, det är väl bland det bästa de kan göra! Alla som har eller har haft äppelträd vet hur mycket det blir över och så länge man inte förstör själva trädet är det väl okej?
Ibland blir jag bara så less, så less på alla dessa staket, skyltar och 40 år gamla beslut om vilka dagar man får damma mattor på en jäkla balkong, där ingen annan sitter ovan- eller nedanför. Och på tvättider, gamla människor som sitter och hökar på yngre, för att de inte har annat att göra. Okej, gör det då, men jag vill inte höra om det. Come on, visa lite kärlek, visa respekt. De yngre förväntas göra det, men det gäller väl alla åldrar och oss med.
Vi gick i alla fall till en annan park och fortsatte blåsa bubblor, bygga fantastiska sandslott. Milja ramlade på en klätterställning och slog i läppen så det blödde läskigt mycket. Isaac föll ner från rutschkanan så han grät och grät, men vi överlevde. Ungarna åt i alla fall min ugnsforell med dragon och örter med stor aptit.
Klibbigt
Det där halloumi-zucchinireceptet från Samarbete måste vara ett av sommarens mest delade. Jag har sett det på flera bloggar och slängde ihop min egen variant idag. Jag lade till ett extra ägg och hackade ner en halv burk ekologiska kikärtor, för att få en matigare konsistens på biffarna. Fast svårt att få det att hålla ihop, om man inte ser till att få bort så mycket vatten så möjligt från zucchinin.
Väldigt gott, men inte lika snygga som i tidningen.
Tvillingarna är överallt och ingenstans. Idag, när jag stekte biffar, försökte jag samtidigt hålla två vildingar borta från bordet. Isaac har lärt sig att klättra ända upp på bordet. Vi har skruvat loss ytterligare handtag på skåp, som inte tidigare har varit intressanta och tejpar, sätter gummiband eller spärrar på resten. Mitt garnskåp har fått vara ifred, men Milja joinar mig gärna när jag är där och petar.
Vill sticka mera, mera! Enkelt ska det vara. De gladfärgade har William själv valt ut garn till, så det blir hans.
Så var det maten. Den där maten som inte hålls på ungarna tallrikar. Det är ofantligt hur långt de lyckas sprida lite köttbullar och makaroner. Och hur intressant min egen mat är, när jag försöker sitta en stund ifred. Då ska de smaka, båda två.
Idag hade vi köpt en liten flaska läsk/limsa till William. Det händer inte så ofta, för att vi faktiskt inte dricker så mycket läsk. Vi förmanade honom flera gånger att inte skaka flaskan, inte skaka flaskan, inte skaka… och vad händer när han öppnar den? Japp, rätt gissat. Isaac blev blöt, William blev rädd och blöt, det var klibbigt på hans golv och i tamburen. Nej, nu blir det läskförbud i alla rum förutom köket! Okej, han är barn, men den här dagen har varit en extremt torkande dag, som avslutades med att jag själv hällde ut välling i stora sängen, så jag hamnade att byta lakan. Då räcker det för idag, imorron är det nya middagar och nya tag.
Fint väder
Lycka är när man hinner med många saker och när ungarna är glada. Och när man fått gå ut, men även är nöjd med att komma hem. Miljöombyte är det bästa!
Mika och jag hann med en utekväll igår. Vi hade tänkt att vi skulle hinna gå en gång i sommar till nån av restaurangbåtarna. Det gjorde vi. Åt dessutom en ytterst god lövbiff och hann på en liten pubrunda, innan det blev alltför sent.
Idag fick vi sovmorgon och gick sen runt med twinsen i Seikkis. Det är så skönt att vara i en inhägnad park med saker för små människor och där man kan låta ungarna gå runt, utan att vara rädd att de smiter. Fast Isaac försökte. Han klättrade lite på staketet. 😀
Jag vet inte vad som hände ikväll, men alla var glada. Harmoniska. De lekte snällt, kivades väldigt lite. Jag började undra om vi tog hem fel ungar från parken, men nog liknar de här våra.
Dagens William:
– Jaså, du släpper väder såhär på kvällskvisten, skojar jag till det lite, när vi läser saga.
– Jag släppte ett litet väder, säger han och ser lycklig ut. Ett väldigt stinkigt litet väder.
Mitt i veckan
Idag har vi nog sagt ”nej” eller ”ajabaja” tusen gången. Plockat ner ungarna från stolar, tagit bort gafflar, skedar och tandborstar ur deras händer. Det här med att inte dela samma bestick, att inte slicka på samma saker, är hundra gånger svårare när man har fler än ett barn. Vi ger oftast inte mat från våra egna bestick, men det är ju helt hopplöst att hinna med, när man har två ettåringar.
Likaledes har den här potträningen blivit lidande. Lite av min/vår lathet. Isaac vet vad det är frågan om, men när jag sätter Milja där, skakar hon bara på huvudet och vill bort. Lilla tjejen, hon är så söt och SÅ envis. Vem kan hon ha fått det av?
Idag skulle jag ta en kopp kaffe och smygäta Dops på balkongen och kanske sticka några maskor om jag hann, men Isaac ropade på mig och någon ramlade. Jisses, hur mycket hinner de göra på 30 sekunder? Sen letade både twinsen efter mig (det började i sovrummet, det kanske säger nåt om mig) och var så lycksaliga när de hittade mig. Så stod de där som små ljus, två mycket nyfikna ljus med stora leenden och inspekteranade ögon, med fullt fokus på min kaffekopp. Åh, en dryck. Något man får sätta i munnen, kan de vara gott?
Vi har haft som regel att gå ut på kvällarna med alla tre, för att överleva till läggdags eller för att grannarna ska överleva och så gjorde vi även ikväll. Det var 18 grader och soligt, skönt. Lite blommor hann jag fota också, som vanligt.
Dagens boktips:
* Lycke o Lage-serien. Just nu läser vi ”Ibland är det bra när det är vått”. Inte allför långa böcker, med lite tankar runt rädslor, känslor och olika tillstånd.
* Leni är ett sockerhjärta. Leni har bestämt sig för att inte vara barn längre. Hon vill vara vuxen, för vuxna får göra allt roligt. Sen blir det dags att städa, tvätta och ta ut sopor och då är hon inte lika säker längre. En skön kontrast till boken ”Leni är en bebis” med hög igenkänningsfaktor. Jag som precis hade tjatat på William om att han måste börja städa sitt rum när han blir fem.
Framåt
Jag var lite fundersam över det här nya systemet med att dagis gör hembesök innan inskolningen börjar. Inte för ungarnas skull, utan för att jag tänker för mycket på hur det ser ut här hemma med tre vilda ungar.
Det visade sig att det inte var några problem. En av dagisvuxna hade en son med tvillingar i ettårsåldern och hon visste precis hur det brukar se ut. Det var riktigt trevligt att få tid att sitta ner och prata om barnen och rutiner som man hade glömt med ettåringar. W började i en grupp med syskon och olika åldrar, det var lite rörigt, men twinsen ska börja i en grupp där alla är mellan ett och två. Superbra, tycker jag, samtidigt som man undrar hur två vuxna ska hinna med åtta barn, när man själv har fullt sjå.
Nåja, det är en månad kvar tills de börjar.
Det går långsamt framåt här på alla håll. Bloggen, löpning och livet. Långsamt mot vardagsrutiner. Det är faktiskt bra och ganska skönt. Ikväll var jag ute och joggade i ett stilla sommarregn, medan solen lyste upp molnen. Det går inte heller så snabbt, men det går framåt. Och jag kan ju faktiskt springa utan avbrott.
Tvillingarna når nya höjder. De är överallt, samtidigt. De älskar rutschkanan och kan hålla på där en timme. Milja vill inte sluta gunga när vi är ute. De klättrar på soffan och vrider på och av lampor. Det är svårare när man är ensam med dem, men tack och lov behöver jag inte vara det just nu.
Isaac Lillspringaren vill helst sticka iväg på upptäcksfärder så långt han kan, men ibland trivs han faktiskt i rutschbanan han också. Och han är supersnabb på att klättra upp till datorbordet, så fort vi kommer innanför dörren.
Ikväll när jag la twinsen, somnade Milja först. Då fick jag lite tid med bara Isaac. Han har börjat prata mer och mer. Han älskar att ropa Ninni, Ninni! för att det finns en tjej på gården som heter så. Han försöker härma ord som bollen, isi (titi) och kram.
Han tog tag i mitt huvud och höll fast mig en liten stund och sa ”kaaam!”. Sen skrattade han och slickade på min näsa. Och gjorde om alltsammans fyra, fem gånger. Charmtroll, då man kan inte vara arg eller sur, fast man varit det på dagen. =)
