Skip to content

Fem år

14 augusti, 2012

För fem år sedan, långt över midnatt, kom han. Det var som en giraff hade stigit in i rummet. Var kom han ifrån? Jag hade ju känt något växa och sparka i magen, men vem var det? Det var bara ett litet knyte, visserligen världens sötaste bebis och den mest proportionerliga på länge (om man får tro de på sjukhuset). Efter en sömnlös natt, 17 timmars förlossning med igångsättning och ballong och jag vet inte vad, kom han som var startskottet för att hela vår världsbild skulle ändras.

Plötsligt blev jag den som någon dag ska ersättas. Det blir mer konkret när man får ett barn. Någon ska ta över, någon ska bli bättre än du. Det tar en stunds tillvänjning, vill jag lova. Sen, när man kommit över den chocken och förstått att det inte är en bebis man får, utan en personbörjan. En person som kommer att spegla det man säger och gör och man har ansvar för. Man lär sig tänja på tålamodet, man lär sig härda ut saker man inte trodde, man lär sig se en fantastisk människa få en start och man önskar inget annat än väl.

Jo, det är tungt mellan varven. Sjukt tungt. Man räknar till tusen. Som i morse när tvillingarna inte ville äta. De tog liksom simtag i mattallrikarna och jag visste inte vad jag skulle hitta på, för att få dem att äta nåt. Sådana gånger känns bebistiden väldigt lång. De rullar runt i soffan, petar på tvn och luttrar med mjölken. Vildar till sig.

Sen är de bara så söta så man smälter. Jag fattar ingenting. Min hjärna har börjat greppa att jag är mamma åt en femåring, men att jag är trebarnsmor, tar några år till. Jag, som inte skulle ha barn alls. Mikas mommo, Eine-mummi, sa idag att hon skulle ha känt sig tom om hon inte hade fått barn. Hon hade tre killar och en tjej, precis som jag. Hon är vacker som en dag och pigg och tuff, hon är så cool. Hon gör så mycket mat att man storknar varje gång man äter där, men jag har äntligen börjat förstå varför hon är så glad att vi äter och blir nöjda. Samtidigt respekterar jag de som väljer att inte få barn. Vissa tycker att de har mycket syskonbarn, andra vill helt enkelt inte ha, andra kan inte få barn och deras liv är inte tomt för det. Vi har bara olika sorts liv.

Det blev ett bra kalas! W och jag hade gjort tårtan, som höll ihop och smakade gott, fast jag fick grädda den två gånger. Hurra! Tvillingarna hade väntat hela dagen på bullar och kakor och tog igen den mat de inte orkat eller velat äta under dagen.

Den största presenten var ett eget skrivbord. Fammo hade målat om ett alldeles perfekt skrivbord åt W. Han gick förbi det flera gånger innan han fattade att det där bordet var en present! Inuti lådorna var det blått, blått som havet. Faffa lovade fixa ett nytt lås/ny nyckel till lådan. Det blir bra, William behöver platser som inte tvillingarna kommer åt, när både han och de blir större.

Jag pussade William extra mycket ikväll. Lade mig intill honom i den smala och 160 cm korta sängen.
Mamma, dina bröst är stora.
– Haha, ja, tycker du det är en bra sak?
– Nå jo, det är det.
– Det är luft i dem, därför är de så stora!
– Hahhahaaaa! Jag tokflabbar: Nej, det är det inte. Sen greppar jag hans arm lite lätt; Det är samma sak som under din hud, sån där gegga. Fast det kallas celler.
Det är gegga där!

Sköna femåringar, de tokiga, de envisa, de som börjar samla på sig riktiga vuxenminnen, de underbara och de jobbiga, men älskade femåringarna.

Annonser
8 kommentarer leave one →
  1. Barbro permalink
    15 augusti, 2012 08:47

    Ett stort GRATTIS till 5 åringen!
    Samtidigt slog de mig att jag följt ert liv i 5 år,eller lite längre för du väntade Willjam då jag började.
    Du är en strålande tre barns mor som är rik på upplevelser.

    • 15 augusti, 2012 09:45

      Tack. Oj, tänk att du har orkat med mig hela tiden. Det har ändrats ganska mycket, både till innehåll och utseende i bloggen. Tiden går fort när man följer med andras barn, brukar jag tycka.

  2. 15 augusti, 2012 05:40

    Grattis William! Vilket fint skrivbord och vilken toppen present!

    • 15 augusti, 2012 09:44

      Tack! Javisst var det. Jag visste om det, men inte W. 🙂

  3. JessicaB permalink
    16 augusti, 2012 11:31

    GRATTIS William i efterskott! ”Vildar till sig” vilket härligt uttryck! Det gör våra också hela tiden 🙂 Jag har nog undrat hur de får tiden att gå…

    • 16 augusti, 2012 12:55

      Tusen tack! Hur har ni det där oppe? Hoppas allt är bra med huset.
      Ja, de vilda barnen, vissa dagar räknar man många gånger till tio!

  4. JessicaB permalink
    16 augusti, 2012 02:39

    Jo tack, allt är nog bra med oss, det är ovant att bo i hus och ha så mycket att pyssla med hela tiden. Men vi stortrivs. Jag brukar räkna till hundra 🙂

    • 16 augusti, 2012 10:19

      Härligt! Du vänjer dig nog snart och då tycker du att du behöver ännu mer utrymme. Sköt om er, kramisar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: