Nej
Varför är det så kaotiskt när fem ska äta samtidigt? Hur fasen ska det gå att leva med såhär många små, när både jag och Mika är i jobb och ingen har förberett maten när man kommer hem?
Måste ungarna sno alla ens saker, hur mycket ska man ge upp? Varför ville alla ha det rosa vaniljhjärtat jag tog hem från Arnold’s, fast det fanns andra alternativ? De lämnade ju ändå själva mormorshostan. Varför får jag inte ha min iPhone ifred? Varför bor jag inte kvar i det land där alla pratade mitt modersmål? Hur ska man pussla ihop det här livet så att man skulle orka med både lite träning och skola. VAR är det där rummet där man får vara ifred eller ha sin egen vrå? Varför är det så svårt att bara komma ut, med tre ungar och framför allt, hur hamnade jag här? *plötslig insikt*
Ja, jag är en trött Bitter-Bitte idag, med mer tics och allt. Jag säger som Milja: ”Nej, tycker om, nej, tycker om!”
Vilodag
Snöyran gav med sig sent omsidag idag och solen bröt fram. Det var en imponerande mängd snö som kommit ner, tack och lov är den pudrig och mysig, det var inte så svårt att få ut bilden. Men innan det här var ju det mesta smält! Vi var mest slappa. Man ska ju helga vilodagen. ^_^. Isaac ville inte alls sova på dagen, han bökade runt en timme innan han gav efter för sömnen. Pappa har blivit populär. Tidigare var det Team Mamma Bitti och pojkarna samt Mika och Miljan. Nu håller det på att lossas upp, vilket jag tycker är trevligt. Det säjs ju att det ofta är så att pojkar tyr sig till mammor, eller hur har ni upplevt det?
Egentligen skulle vi väl gå till Liikunnan Ihmemaa och på långlänk, men bitande minusgrader, ett kanske begynnande halsont (eller lättja) och en kväll med fammo&faffa vann. Isaac trivdes med faffa som kommentator till EM. Milja ville läsa tidning och se på hus. William byggde fängelser åt sina agentbilar och Finn McMissile. Faffas gamla firmatejp är åter i användning, det tycks William aldrig tröttna på! ”Ukkotejp” är vår nya mirakeltejp, med den kan man fixa alla skyltar och garage. Jag vet inte hur många meter tejp faffa har klippt genom åren!
Senkväll, skolarbete. Den är tomma skärmen morrar länge åt en. Det finns liksom tusen saker som är jättesuperroligare än tvättmedel för instrumenttvättmaskiner. Eller vad de kan tänkas heta på svenska. Och den här uppgiften kunde jag ju faktiskt ha börjat med tidigare.
Varför jag har dubbla tangentbord? Tycker inte om det själv, men några tangenter har lossnat på det övre och det är omöjligt att skriva nån längre, vettig text på det.
Slapphet i all ära, men tyst är det sällan hos oss:
Långlördag
Hej igen snöstorm! Det är inga små mängder som kommit ner. Vi trotsade ovädret en stund idag i alla fall, men långt gick vi inte.
Alltså på allvar, vad hände med våren? Jjag vet att man inte ska förvänta sig så mycket i mars, men ändå. Samtidigt är det alltid lite häftigt med snöstorm, så länge man slipper skotta. Och minusgrader, hurra för minusgrader då man slipper slaskiga, våta byxor.
Det förvånade mig att twinsen var ute så länge trots alls. De brukar bli jätteledsna så fort de får snö i ögonen (när det blåser). Kanske de glömde bort det för att de fick vara i den stora ruschkanan (på dagis får man nämligen inte det förrän man är tre och är i stora gruppen). Det farliga är isen under all snö. Idag ramlade en berusad, äldre man omkull alldeles intill oss, Mika och en annan hjälpte honom resa sig och komma hem, medan ungarna nyfiket följde efter. Igår ramlade en dam vid tågstationen. Jag gissar att vårdstationerna har många benbrott och frakturer att ta hand om den här helgen, för mer snö är på kommande.
På tal om väder. Det här var ett superväder vi hade, för halvannan vecka sedan.
Twinsen var trötta idag. Jag också. Jag vaknade i kallsvett klockan halv två, av att jag inte visste var jag var. Mina drömmar var fyllda av rum som inte ledde någonstans och jag trodde på allvar att vårt sovrum inte angränsade till något annat. Det tog att tag att skaka av sig drömmen. Isaac sov i stora sängen och föll i golvet lite före klockan sex på morgonen. Han grät en massa, Milja sov en liten stund till (och jag fattar inte hur den ena kan sova när den andra gråter, men det händer ofta, om det inte är jättetidigt på morgonen, som nu). Sen märkte jag att Miljas rygg och säng var genomblöta, så det blev klädbyta, blöjbyte och godmorgon med Barnkanalen. Snark.
Jag har förresten trappat ner min panikattackmedicin till noll nu, för fem eller sex dagar sedan. Tyckte att det gick ganska smärtfritt när man tar det såhär långsamt och när jag inte känner samma panik längre. Igår slog det tillbaka, eller vad det nu var. Jag behöver inte medicinen, men jag vet att man kan få abstinenssymptom och jag tragglar mig genom dem. Med gråt, med trötthet, med uppgivenhet och med en viss apati. Men jag vet hur panik och ångest känns, så det är inte det som är felet.
Det blev en tung hemresa igår, jag lyckades inte boka en gratis sittplats åt W och tåget var fullt, han var rädd för de susande skarven mellan tåget och så vidare. Just där, där jag stod med tre kassar och ett gråtande barn, ville jag bara bort, långt bort. Och sen en fullproppad lekvagn med stojande barn. Jag började undra om vissa människor är mer lämpade för föräldraskap och i så fall är jag inte en av dem. Läste också i senaste numret av KaksPlus om Hannah Norrenas tankar om barn nummer två. Hon skrev att hon har unnat sig en Thailandresa (med singelmammor) per barn, för att hon fött barn och varit hem med dem. Alltså what? Hur har man råd med sånt? Å andra sidan har ju jag haft mina Österbottenresor, men det är kanske inte riktigt samma sak… Lugnt sagt. Nåja, var och en med sitt. Däremot håller jag med Hannah om att folk frågar och daltar en massa när man får sitt första barn, men när man får nummer två (eller två och tre) förväntas man kunna det här, må bra och sitta där med svaren. Att man placeras i en helt ny kategori. Det är så sant. Redan sånt som förlossningen med twinsen. Fastän rummet var fullt av folk, var det ingen som hejade på mig (kom igen nu, krysta! Andas nu, krysta två!) eller nåt, utan de stod bara tysta. Varför det?
Gourmandkatten
Ett hjärta är fullt av små rum. Vissa rum är större än andra, men inga rum kan nånsin raderas eller ersättas. Någon berättade för mig att det finns ett rum för alla människor i ens hjärta, fast de dör. Sorgen och längtan avtar, rummet minskar i omfång med tiden, men kan aldrig nånsin ersättas av någon annat rum. Så är det med mina hem också.
Jag har två hem. Eller tre egentligen. Det första är mitt hem i Åbo, familjens hem. Det andra är i Österbotten där mina rötter finns. Det tredje är Stockholm, där jag spenderat över åtta år av mitt vuxna liv. Då och då känner jag att jag inte hör hemma någonstans, att jag tappar tråden och inte håller koll på vem som flyttat vart och vilka affärer, hus eller byggnader och vägar som poppat upp de senaste åren. Åbo har jag ju inte växt upp i, jag känner inte till trakterna på samma sätt som en som bott eller studerat där. Men det är ändå mitt hem och jag älskar skärgården, staden och människorna.
Idag rattade jag runt i snöslaskoväder mellan Munsala, Pedersöre och Nykarleby. Det är en lite nostalgisk och fin känsla när man bara vet vägen, mitt i mörkret. Det är inte som när man fick uppdrag som väktare i Stockholm, att köra runt i de norra förorterna och leta efter bestämda platser när vi körde snöjour den där vintern det var så fruktansvärt mycket snö och alla var rädda för istappar. Då fanns ingen GPS i mobilen, allra minst i bilen och knappt ens en karta och jag satt där med ångesten över att inte hitta till nästa objekt.
Det är en fin känsla att susa fram genom mörka landskap och se gatlyktorna ringla sig längs småvägarna och känna sig trygg. Här har jag varit förut. Ja jisses, va mörkt det är ikväll, vänta, vart kom jag nu! Åh, det spelar ingen roll, jag vet vart vägen leder.
Idag var jag på ett riktigt stickcafé eller rättare sagt ”symöte” vid M-boden i Munsala.
Mikka har stora nystan i affären! Det brukar ju talas om att man klappar garn, men det här kunde man vyssja i famnen (fniss!). Det räcker till en hel tröja, om man så vill. Den uppmärksamme såg kanske också att hon var på fronten i dagens Hufvudstadsblad.
En sjal är avmaskad och klar, men inte blockad. Tack för hjälpen! Den hör har ställt till lite krångel på vägen, mest för att beskrivningen var lite tokigt gjord.
Färgterapi är skönt! Av nån anledning är det alltid svårt att sticka mycket och länge på ett symöte i verkligenheten, man vill ju sitta och prata!
Jag hälsad också på syrran på jobbet, samtidigt som jag hälsade på fammo. Det slog mig att jag nog inte sett syrran i jobbkläder så ofta, om ens nånsin förr? Och förresten var det min egen fammo, inte ungarnas fammo! Det är som jag sa till henne, när hon viftade ifrån sig om att ”ja, vi är ju bara här och kan inte annat” att ”jag har ju bara en fammo och det är du!” Var med på andakten också, det var lite trevligt. Nästa vecka fortsätter jag på samma tema, åldringsvård, men då är det vi i form av Åbo Damkör som ska sjunga på Gubbhemmet.
Vår katt har fått fnatt. Bambam tror att han är en kattunge igen och gav sig på ett dyrt nystan. Men det gjorde inget, jag var på nästsista varvet.
Och plötsligt hörde jag ett intensivt tuggande, en bit av garnet hade försvunnit och gått av! What the.. hahaha! Knaskatten, han är så söt! Han fick en egen bit av lyxgarnet (för självfallet ville han slicka på det dyra garnet med lite cashmir i, inte nåt vanligt sockgarn! Han är som med maten – gourmand) och sen märkte jag att han… åt upp hälften. Det påminde mig om en vän inom väktarbranschen. Vi höll på att skratta så vi kissade på oss den där kvällen hon berättade att hennes katt ätit upp en bit av trasmattan och sedan skulle sätta sig på kattlådan.
Hon hittade katten, intensivt och högt jamande på kattlådan, nåt stack ut ur rumpan. Det var självfallet mattremsor, som var lite tungsmälta! Hon fick lov att draaaaa ut trådarna ur den stackars kattrumpan, medan katten jamade: mjooooOOOOAaaaaJAAAooouum! i högan sky. Stackars katt och stackars våra magar! Men det lät bara så knäppt! 😀 😀
Kusinträff
Tack Prisma för att jag äntligen hittade Brio-figurer. Vi har hur mycket tåg som helst, men några figurer har jag inte sett där vi handlar och speciellt Milja älskar gubbarna. Hon bär hela tiden runt dem och petar in dem i små och stora bilar. Ett par småböcker med favoritbilarna fick också hänga med.
Men varför heter de här vagnarna inva-vagnar? De brukar ju finnas i orange och de är mycket bättre att ta, för att man faktiskt handlar mindre i dem. Tycker jag i alla fall.
Kusinerna hade skoj ikväll. De spelade en massa Angry Birds, lekte med lego och bilar. Och sjöng extremt roliga sånger om pruttar! De städade dessutom upp alla sina pryttlar när de lekt klart, inte illa! Däremot kändes det lite vemodigt att de inte hinner leka mer den här gången, precis när stämningen har lättat och de blivit bekväma med varann. Ibland önskar jag att jag bodde så mycket närmare att man kunde åka och hälsa på för bara en kväll. 😦
Det är väl så med familjen, att det är det värsta och det bästa man har. Ibland slåss vi så stickona pyrar och ändå skrattar vi och gråter tillsammans.
Mistä on pienet pojat tehty
mistä on pienet pojat tehty?
Angry Birdsisitä, legopalikoista, pienten autojen pörräämisestä
Niistä on pienet pojat tehty !
Jag har ju inte PMS varje dag
Hejsan bloggen! Jag har varit frånvarande i två dagar och det känns som en evighet! Tydligen är jag mer beroende av min blogg än jag ibland vill erkänna. Idag kom en dam emot mig på Prisma och sa att hon brukar läsa min blogg. Jag tackar och tar emot! Och gud va roligt när folk kommer fram och säger det, fast man inte känner varann. Så går jag där i affären med mina tics, men inget är som förut. Jag känner mig som en Idol-deltagare som röstades ut i första omgången, men som några enstaka i alla fall möjligen har hört om lite då och då och det känns skoj! Jag har ganska högljudda tics just nu, men så tänker jag också att det i en mindre stad finns möjlighet att fler trots allt känner till det och att de faktiskt förstå att jag är okej ändå. Här går jag och tar lite tics. Och det känns faktiskt helt okej!
Tja, förutom att jag får en knäpp sådär humörsmässigt ibland i alla fall, men det är en annan sak. Tror jag. ^_^
Wili och jag tog sena kvällståget till de norra vidderna på rapalandet igår. Det var glada miner. Vilken skillnad det är att resa med honom, än för några år sedan. Det är som natt och dag, kan jag trösta andra föräldrar som springer efter sina treåringar eller sliter bort dem från korridorer eller gråtande från lekrum. Det BLIR bättre. Jag var helt sjukt trött efter en skoldag från 8-15.30, där vi dessutom börjar med en massa nya instrument och namn på dem. Mitt största jobb just nu, ligger inte i att känna igen instrumenten, utan att kunna förklara hur de ser ut och vad som utmärker dem på, på finska. Att en yta är räfflad, att två hakar går i kors, att leder är dolda, ihåliga, att saxar är guldpläterade, osv osv är att ta fram adjektiv som man inte vanligtvis använder. Men det är synnerligen intressant!
Ja, som sagt, tågresa med två byten (strul med Pendolino, men det gick ändå bra, det var VRs fel) gjorde att man inte kan slappna av innan man kommit till det sista bytet. Eller gått av. Jag somnade i alla fall i början av resan, William bläddrade i en Blixten-målarbok med text och vi läste den där lilla boken minst åtta gånger. När jag vaknade, efter att ha slumrat i kanske en kvart, frågade jag W var vi var.
– I Loimaa, sa han bara lugnt. Superkillen.
Kusinerna trivdes bra ihop och blev inte osams! Eller rättare sagt, W knuffades inte, det var jättebra.
Naturens eget konstverk. ❤
W och jag var ute en liten stund i det finfina vädret idag.
Garn och godis, kan det bli bättre? Tja, en öl också och lite Star Trek, men det är som Mika sa: inte samma sak utan dej!
William och jag gillar katter! Han att mata dem, jag att gosa med dem.
Det enda molnet på den klara himlen är att W är så otroligt fäst vid mig just nu och jag vet inte riktigt hur och vad jag ska göra. Man kan inte knuffa undan honom, men när han klänger på en som i ett träd, blir man sur till slut och morrar att det räcker.
Arrrrgh
Ja hej och hå. Här kommer alla tårarna på en och samma gång. Idag är det väl främst jag som haft en itkupotkuraivari, tappat smöret och sålt humöret. Solen skiner och jag är sur för att det är så ljust. Jag är trött, fast jag sovit någorlunda och Wili och jag bråkar. Jag sitter i bilen och skriker rakt ut, gråter bort maskaran, torkar och åker och tvättar bilen. Ska det vara såhär resten av livet? Ska man känna sig såhär instängd, så fruktansvärt fast? Jag måste bara få skriva av mig det här, så jag kan gå vidare. Milja och Isaac har blivit så väldigt mammiga, Isaac som redan var det. Det skrämmer mig, för att man är så väldigt behövd.
William reagerar också på det här, såklart. Han vill ha tillbaka sin del och det förstår jag. Har han dessutom ärvt mitt temperament, är det inte lätt. Men han är ju liten och kan inte förstå sina känslor på samma sätt. Men ska jag vara ärlig, kan jag inte förstå mig själv alla gånger heller. Det känns som om man vill krypa ur kroppen och inte vet vart man ska ta vägen. Därför får ni lite vassa istappsbilder och konstiga grodliknande isdjur idag.
Men imorron ska det bli en bättre dag, det har jag bestämt. Wili och jag ska åka norrut ett par dagar. Jag vet inte om det är bättre eller sämre, eftersom han är så väldigt klängig och mammig. Det ska vara nån rim och reson med det också. Till exempel står jag och diskar och ber honom gå på förhand till sitt rum för att starta upp en tågbana eller nåt liknande, men han säger att ”han inte vågar” gå till sitt rum (tre, fyra meter) utan hellre står och väntar på mig, medan jag torkar, tvättar, fixar undan. Suuuuck, tålamooood!
Jag har också dåligt samvete över att jag inte kan ta med alla mina barn, men det går inte. Jo, man kan resa med tre, men jag kan inte ta med tre barnstolar på tåget. Dessutom ska min mamma snart få en ny knäled och hon kan inte springa efter ett par tvååringar på samma sätt som andra kanske kan. Och jag vill träffa mina syrror, men det är inte lätt att para ihop fem barn, där en av dem är autistisk och kräver mycket mer uppmärksamhet. Så det rann bara över idag, när jag läste alla ”myyysstatusar” om resor i Thailand, folk som var arga på att det är barn på gym för att det stör dem när det inte ens är EGNA barn. För facks sake, get a life! Sorry nu om jag trampar nån på tårna, men idag är jag arg och det går över, jag måste bara få det här ur mig! Jag vill bara hälsa på min familj i samma land eller hålla på med löpskolan och träning och det är fullt sjå med såna halvenkla saker! 😦 Jo, jag vet, livet är orättvist, men vissa dagar känns det mer än annars. Det är ju ingens fel att jag fått barn och absolut inte deras fel heller. ❤
Som sagt, nya tag imorron, skola och ett arbete jag inte lämnat in än, har ju senkvällen på mig och hej faderuttan jag vill bara dra ett täcke över huvudet och vakna i april!
Det är sånt här man borde göra varje lördag
Ett stenkast från vårt hus ligger en stor pulkbacke, nära Impivaaras simhall. Egentligen vet jag inte varför vi har dröjt med att gå dit, det blir bara inte av. Men idag var vi i alla fall där! Isaac och Milja var mest nöjda med pulkåkandet och skrattade hjärtligt åt den långa backen. Det var perfekt väder, nära noll grader och bara en svag vind. Bara solen saknades.
Där nere, långt nere till höger på den övre bilder, kan man faktiskt se Mika med alla tre ungarna.
– Du ville ju inte gå, kolla va roligt det vara i alla fall, sa jag glatt till W, när vi gick uppför backen. Han är så duktig, han drar pulkan upp och upp igen, orkar så länge.
– Ja, sa han, jag visste inte att det var såhär roligt här!
– Det är ofta så, det är samma sak med vuxna. Det är alltid svårast att komma sig iväg och speciellt när man inte vet hurudant något är.
Fast egentligen var det mest jag som åkte med dem. Pappsen fegade ur. ^_^ Isaac ville åka på rumpan, men kom med i pulkan några gånger. 
Isaac åt mest korv och kex, det tror jag han tyckte mest om. Han hade fortfarande ett par kex i handen, när vi åkte hem. Korv kan man köpa på plats och grilla själv. Nästa gång måste vi ta med ett stittunderlag och varm saft också. Vi hade förresten bytt ytterkläder på twinsen och det var synnerligen förvirrande, mest för oss själva! Det råkade bli så, att Isaac grät när han inte fick ha Miljas ytterbyxor vid påklädningen och då beslöt jag att inte bråka om saken. Milja var nöjd med overallen, men hon fyllde inte ut den lika mycket som Isaac. Lustigt, jag har ändå tyckt att de är ungefär lika stora.
Lekkvällen fortsatte inomhus och jag försöker hitta på annat än dataspel eller tv-tittande. Wili och jag byggde en lång tågbana, som gick genom Hemska Ormskogen och förbi Blåsiga Kusten.
Det var en smula trångt om saligheten och svårt att hålla våra räls på plats, när vi hade två tornadon på vägen också. En i taget går lite bättre. ^_^ En stund efter den här bilden hade ”blåsten” tagit alla räls och kastat runt dem. Men det är tydligen viktigt att förstöra också, har jag läst, det hör också till en lek.
William hjälpte pappa med armhävningarna och sen Milja. I rättvisans namn, som det är med tvillingar, ville Milja sedan att det skulle vara ”Isaaas tuij!” och så blev träningen lite längre och tyngre – och roligare!
Twinsen fick duschbada innan läggdags, William och jag stannade kvar och åt jellybeans och popcorn och såg på Melodifestivalen en stund. Vi satt där under täcket och smusslade och smaskade och kollade på brinnande pianon och roliga lampor. Och kläder. William tyckte att alla låtar var bra, han är så sött diplomatisk.
Och när jag ser på den här duschbilden av lillriisi-Isaac, inser jag hur mycket jag kommer att sakna vissa bitar av småbarnstiden. Att bada i ett handfat är bara för sött. Speciellt när man kommer på att man kan stänka runt vatten med korken och skrattar som en tok åt en sådan liten sak. Ibland är det lätt att underhålla småbarn.
(förresten, om ni undrar varför Isaacken är röd på armen, är det för att han haft lite atopiska utslag i armvecken i vinter. De syns alltid bättre när man duschar.)
Idag var alla glada, William var på superbra humör hela dagen också. Det är såna här dagar jag inser att man borde göra så mycket mer med barn, hela tiden hålla igång, helst vara ute mycket. Det blir bättre stämning. Jag är nog lite lat. Samtidigt växer man i sin mamma- eller papparoll. Man inser att man börjar klara av det här föräldralivet, att man klarar en större skara barn (visst är man en grupp när man är fler än tre?) och att man inser hur man växer lite ur stövelskaften. Man vågar vara stolt och stark, utan att för för stursk.
Paus
Det är lätt att vara glad och tacksam över sina barn, när man
1. får äta i lugn och ro
2. får sova ut
3. får en paus från dem så man hinner uppskatta dem och
4. hinner städa upp ordentligt
Mika och jag hade ”fredagsmys” på egen hand ute på stan. Med vegetariska fajitas och jag med en lite lyxigare burgare med cole slaw. Och de hade världens godaste dipsås med rostad vitlök och nån paprika-grejs (eller sånt) i majonnäsen. Åh hjälp så gott! Vi skulle ta ett par öl efteråt, men det var faktiskt allt vi orkade! Vi var lite för mätta för nåt ölande, så det blev en tidig hemmakväll med Star Trek Next Gen och Constantine-film.
Nu är vi snart fulltaliga i familjen igen. Och fast det är skönt med pauser, känns det väldigt konstigt när barnen är borta! Mika och jag nynnar på Sås&Kopp-låtar och lyssnar på grannen ovanför. Jösses, det hörs ju så bra, speciellt via rören i köket! Hur låter det en våning neråt när vi alla är hemma? Och hur ska man få barn att vara lite tystare?
Dagens stickfavorit:
Sockor, förstås, men med KnitPros nya Carbonz-stickor. De är lätta, men håller maskorna så bra. Mikka har dem i sin affär och så finns de lite här och där i andra också. Bästa strumpstickorna jag har testat i alla fall. Problemet är numera att nöja sig med andra. 🙂
PS. Garnet på bilden är Austerman Step.
Solskenet
Dagens superplus!
– Kanongod lunch vid Tintå med Heidi. Tack för initiativet och pratstunden! Vi ÄR bra. 😀
De hade vindolmar i buffén också, yum!
– Att det fortfarande är vinter (och sooool!) så man kan fynda tröjor man vet passar (för att man har en likadan, fast grön) för 9,95 och en scarf för samma pris (Gina Tricot).
– KappAhls barnjeans. Idag fick jag -25 procent, fast jag inte hunnit få deras reklam-SMS. Schysst! William sliter hål på knäna på alla sina jeans. Jag pratade med tjejen i kassan och hon berättade att hennes son, som verkar vara i samma ålder, tar fart och åker kana på golvet. Det hade han själv berättat. Jag misstänker att jag har en som gör likadant, för alla jeans, oavsett tjocklek, börjar bli superslitna på knäna – och det är innebyxor!
– Vårkänslor med solsken, takdropp, folk som skottar snö av taken och en bar korsning mitt i stan (fast den är kanske uppvärmd).
– Boots, vårsäsong! Fast jag sneglade bara på dem vid DinSko. Fina.
Dagens njaaa:
– Mina gnäggande host-tics eller hur man nu ska förklara dem bäst (fejkharklingar). De stör mig för att de stör andra. På banken idag vände en äldre herreman sig om, jag satt i bänkraden bakom och väntade på min tur. Visst får man fråga och undra, men jag gillar inte när folk vänder sig och verkligen tittar ut en. Jag förstår också att det låter konstigt, jag skulle tycka detsamma, så jag kan inte beskylla nån.
På platser där jag stannar en stund (vid frissan, i löpskolan) brukar jag förklara för ledarna eller personen som jag är med längre, att jag har tics och att jag inte får några konstiga anfall, så att de inte behöver vara rädda eller undra. Det brukar också kännas bra och avslappnande för min egen del. Men jag orkar ju inte gå med nån lapp runt halsen, jag berättar inte åt alla i hela löpgruppen, så de får väl undra då varför jag gnäggar när jag travar. 😛
Dagens pratglada barn:
– lekte faktiskt fint tillsammans! William gjorde ”värsta krocken” på tågbanan, Isaac var fullt upptagen med att låta Luigi-bilen och Guido-bilen . Han uttalar till och med namnen på dem rätt, jag fattar inte hur han minns allt, men det är väl hans viktiga värld nu. Milja upprepade ”vem e de-dä?” och pekade på olika föremål i böcker. ”Buuus-onge” sa hon sen och kastade sig framstupa i soffan. ”Isaac hoppa”, sa Isaac och åkte eft
Håh håå. De får hoppa, men de skulle gärna få sluta rita på väggar och i böcker. Tur att det här inte är nån fin garderob.
Ikväll somnade twinsen när jag sjöng Serenadi för dem. Det drog ut på tiden, så jag var glad när de äntligen somnade, men hjälp var de är söta!(jag kan bara sopran 2, inte melodin, men de klagar ju inte, som tur är)
//mut nurmikon kukkasissa, soi tuulonen lauluaan.
Soi lemmestä suvisen ehtoon ja kaihosta kesäisen yön,
Kunis kuiskaten kuolee lehtoon,
mä kun aittasi ovehen lyön.
Bittes blogg 
