Arrrrgh
Ja hej och hå. Här kommer alla tårarna på en och samma gång. Idag är det väl främst jag som haft en itkupotkuraivari, tappat smöret och sålt humöret. Solen skiner och jag är sur för att det är så ljust. Jag är trött, fast jag sovit någorlunda och Wili och jag bråkar. Jag sitter i bilen och skriker rakt ut, gråter bort maskaran, torkar och åker och tvättar bilen. Ska det vara såhär resten av livet? Ska man känna sig såhär instängd, så fruktansvärt fast? Jag måste bara få skriva av mig det här, så jag kan gå vidare. Milja och Isaac har blivit så väldigt mammiga, Isaac som redan var det. Det skrämmer mig, för att man är så väldigt behövd.
William reagerar också på det här, såklart. Han vill ha tillbaka sin del och det förstår jag. Har han dessutom ärvt mitt temperament, är det inte lätt. Men han är ju liten och kan inte förstå sina känslor på samma sätt. Men ska jag vara ärlig, kan jag inte förstå mig själv alla gånger heller. Det känns som om man vill krypa ur kroppen och inte vet vart man ska ta vägen. Därför får ni lite vassa istappsbilder och konstiga grodliknande isdjur idag.
Men imorron ska det bli en bättre dag, det har jag bestämt. Wili och jag ska åka norrut ett par dagar. Jag vet inte om det är bättre eller sämre, eftersom han är så väldigt klängig och mammig. Det ska vara nån rim och reson med det också. Till exempel står jag och diskar och ber honom gå på förhand till sitt rum för att starta upp en tågbana eller nåt liknande, men han säger att ”han inte vågar” gå till sitt rum (tre, fyra meter) utan hellre står och väntar på mig, medan jag torkar, tvättar, fixar undan. Suuuuck, tålamooood!
Jag har också dåligt samvete över att jag inte kan ta med alla mina barn, men det går inte. Jo, man kan resa med tre, men jag kan inte ta med tre barnstolar på tåget. Dessutom ska min mamma snart få en ny knäled och hon kan inte springa efter ett par tvååringar på samma sätt som andra kanske kan. Och jag vill träffa mina syrror, men det är inte lätt att para ihop fem barn, där en av dem är autistisk och kräver mycket mer uppmärksamhet. Så det rann bara över idag, när jag läste alla ”myyysstatusar” om resor i Thailand, folk som var arga på att det är barn på gym för att det stör dem när det inte ens är EGNA barn. För facks sake, get a life! Sorry nu om jag trampar nån på tårna, men idag är jag arg och det går över, jag måste bara få det här ur mig! Jag vill bara hälsa på min familj i samma land eller hålla på med löpskolan och träning och det är fullt sjå med såna halvenkla saker! 😦 Jo, jag vet, livet är orättvist, men vissa dagar känns det mer än annars. Det är ju ingens fel att jag fått barn och absolut inte deras fel heller. ❤
Som sagt, nya tag imorron, skola och ett arbete jag inte lämnat in än, har ju senkvällen på mig och hej faderuttan jag vill bara dra ett täcke över huvudet och vakna i april!
Bittes blogg 
Jaaadu. Jag vaknade också med röven först idag. Liknande dag. Gjort mig ovän med barnen och vill bara vara ifred. Är två timmar för mycket begärt?? Det måste vara fel på datumet eller galaxen. Imorgon är det som sagt en ny dag. Kramar!
❤ ❤ ❤
Alltså fattar du hur skönt det är att läsa det här? Fast det känns urtråkigt att du har haft en jobbig dag, förstås. Men att läsa det är en sådan lättnad också. Det är ju just så där hemskt och jobbigt som det känns at vara mamma ibland, och man vill bara trycka på Cancel och få sitt liv tillbaka.
Tur att det inte finns någon Cancelknapp! Och tur att det alltid kommer en ny dag efter alla crappyga dagar, dåliga dagar tar också slut. Hoppas du får många riktigt bra dagar den här veckan, kram fina du!
Amen! Och tack. Ja, det är inte lätt, men det ska det ju inte vara heller. Eller?
Vet inte om du är känslig för fullmånen, men det var fullmåne 25.2. Nå, hur som helst, nya dagar kommer…hoppas du får pusta ut i något skede!
Jag tror inte på att fullmånen kan orsaka nåt sånt, snarare hormoner. Men vem vet, jag kan ju inte bevisa motsatsen heller. ^_^
Åh,kände så igen mig i det där med bilen! Senast i förrgår kväll körde jag runt kl 11 på kvällen och fulgrät så rutorna skallrade, kände mig som världens sämsta mamma som inte orkar så bra som jag skulle vilja, maktlösheten med lilla tjejen som kommit in i nån supermammig men samtidigt supertrotsig period igen samtidigt som stora killen bokstavligen slåss om uppmärksamhet.. hå hå! Och när jag tjutit färdigt åkte jag hem till mina föräldrar som bor i samma stad (kidsens pappa var ju såklart hemma med dem under tiden, det var ju inte så att jag lämnade dem vind för våg). Tänk, att som 36-årig tvåbarnsmor sitta där i deras vardagsrum halv 12 på natten med sina stormiga känslor och ingen tycker det är nåt konstigt med det, utan de ger bara sitt 100 procentiga stöd. De som själva satt 4 barn till världen förstod ju och kunde berätta diverse anekdoter om barnuppfostran och få mig att skratta åt eländet, få lite distans. För det är ju det som e så svårt när man är mitt uppe i hela karusellen med alla känslostormar hit och dit, inte minst ens egna – det där kan jag också tänka som du skrev, att man inte förstår sig på sig själv alla gånger heller. Tycker aldrig att jag börjar känna mig ”vuxen”, fastän man står där med hus och ungar och allt ansvar.. Ändå känner man sig som en trotsig unge själv ibland =)
Nå min point med denna maratonkommentar e väl igen en gång att vi är många i samma båt, det ÄR jobbigt i småbarnsland och ibland är det bara så jäkla skönt att få dela med sig, så går det fortare över. Som du ju redan konstaterat=) Tack för dina inlägg, som alltid får de mig att reflektera över tillvaron=)
Supertack för din långa kommentar! Och tack för att du kommenterar om och om igen, det är värdefullt!