Jag har ju inte PMS varje dag

Hejsan bloggen! Jag har varit frånvarande i två dagar och det känns som en evighet! Tydligen är jag mer beroende av min blogg än jag ibland vill erkänna. Idag kom en dam emot mig på Prisma och sa att hon brukar läsa min blogg. Jag tackar och tar emot! Och gud va roligt när folk kommer fram och säger det, fast man inte känner varann. Så går jag där i affären med mina tics, men inget är som förut. Jag känner mig som en Idol-deltagare som röstades ut i första omgången, men som några enstaka i alla fall möjligen har hört om lite då och då och det känns skoj! Jag har ganska högljudda tics just nu, men så tänker jag också att det i en mindre stad finns möjlighet att fler trots allt känner till det och att de faktiskt förstå att jag är okej ändå. Här går jag och tar lite tics. Och det känns faktiskt helt okej!

Tja, förutom att jag får en knäpp sådär humörsmässigt ibland i alla fall, men det är en annan sak. Tror jag. ^_^

Wili och jag tog sena kvällståget till de norra vidderna på rapalandet igår. Det var glada miner. Vilken skillnad det är att resa med honom, än för några år sedan. Det är som natt och dag, kan jag trösta andra föräldrar som springer efter sina treåringar eller sliter bort dem från korridorer eller gråtande från lekrum. Det BLIR bättre. Jag var helt sjukt trött efter en skoldag från 8-15.30, där vi dessutom börjar med en massa nya instrument och namn på dem. Mitt största jobb just nu, ligger inte i att känna igen instrumenten, utan att kunna förklara hur de ser ut och vad som utmärker dem på, på finska. Att en yta är räfflad, att två hakar går i kors, att leder är dolda, ihåliga, att saxar är guldpläterade, osv osv är att ta fram adjektiv som man inte vanligtvis använder. Men det är synnerligen intressant!

Ja, som sagt, tågresa med två byten (strul med Pendolino, men det gick ändå bra, det var VRs fel) gjorde att man inte kan slappna av innan man kommit till det sista bytet. Eller gått av. Jag somnade i alla fall i början av resan, William bläddrade i en Blixten-målarbok med text och vi läste den där lilla boken minst åtta gånger. När jag vaknade, efter att ha slumrat i kanske en kvart, frågade jag W var vi var.

– I Loimaa, sa han bara lugnt. Superkillen.

Kusinerna trivdes bra ihop och blev inte osams! Eller rättare sagt, W knuffades inte, det var jättebra.

Naturens eget konstverk. ❤

W och jag var ute en liten stund i det finfina vädret idag.

Garn och godis, kan det bli bättre? Tja, en öl också och lite Star Trek, men det är som Mika sa: inte samma sak utan dej!

William och jag gillar katter! Han att mata dem, jag att gosa med dem.

Det enda molnet på den klara himlen är att W är så otroligt fäst vid mig just nu och jag vet inte riktigt hur och vad jag ska göra. Man kan inte knuffa undan honom, men när han klänger på en som i ett träd, blir man sur till slut och morrar att det räcker.