Det är sånt här man borde göra varje lördag

Ett stenkast från vårt hus ligger en stor pulkbacke, nära Impivaaras simhall. Egentligen vet jag inte varför vi har dröjt med att gå dit, det blir bara inte av. Men idag var vi i alla fall där! Isaac och Milja var mest nöjda med pulkåkandet och skrattade hjärtligt åt den långa backen. Det var perfekt väder, nära noll grader och bara en svag vind. Bara solen saknades.
Där nere, långt nere till höger på den övre bilder, kan man faktiskt se Mika med alla tre ungarna.

– Du ville ju inte gå, kolla va roligt det vara i alla fall, sa jag glatt till W, när vi gick uppför backen. Han är så duktig, han drar pulkan upp och upp igen, orkar så länge.
– Ja, sa han, jag visste inte att det var såhär roligt här!
– Det är ofta så, det är samma sak med vuxna. Det är alltid svårast att komma sig iväg och speciellt när man inte vet hurudant något är.

Fast egentligen var det mest jag som åkte med dem. Pappsen fegade ur. ^_^ Isaac ville åka på rumpan, men kom med i pulkan några gånger. 

Isaac åt mest korv och kex, det tror jag han tyckte mest om. Han hade fortfarande ett par kex i handen, när vi åkte hem. Korv kan man köpa på plats och grilla själv. Nästa gång måste vi ta med ett stittunderlag och varm saft också. Vi hade förresten bytt ytterkläder på twinsen och det var synnerligen förvirrande, mest för oss själva! Det råkade bli så, att Isaac grät när han inte fick ha Miljas ytterbyxor vid påklädningen och då beslöt jag att inte bråka om saken. Milja var nöjd med overallen, men hon fyllde inte ut den lika mycket som Isaac. Lustigt, jag har ändå tyckt att de är ungefär lika stora.

Lekkvällen fortsatte inomhus och jag försöker hitta på annat än dataspel eller tv-tittande. Wili och jag byggde en lång tågbana, som gick genom Hemska Ormskogen och förbi Blåsiga Kusten.

Det var en smula trångt om saligheten och svårt att hålla våra räls på plats, när vi hade två tornadon på vägen också. En i taget går lite bättre. ^_^ En stund efter den här bilden hade ”blåsten” tagit alla räls och kastat runt dem. Men det är tydligen viktigt att förstöra också, har jag läst, det hör också till en lek.

William hjälpte pappa med armhävningarna och sen Milja. I rättvisans namn, som det är med tvillingar, ville Milja sedan att det skulle vara ”Isaaas tuij!” och så blev träningen lite längre och tyngre – och roligare!

Twinsen fick duschbada innan läggdags, William och jag stannade kvar och åt jellybeans och popcorn och såg på Melodifestivalen en stund. Vi satt där under täcket och smusslade och smaskade och kollade på brinnande pianon och roliga lampor. Och kläder. William tyckte att alla låtar var bra, han är så sött diplomatisk.

Och när jag ser på den här duschbilden av lillriisi-Isaac, inser jag hur mycket jag kommer att sakna vissa bitar av småbarnstiden. Att bada i ett handfat är bara för sött. Speciellt när man kommer på att man kan stänka runt vatten med korken och skrattar som en tok åt en sådan liten sak. Ibland är det lätt att underhålla småbarn.

(förresten, om ni undrar varför Isaacken är röd på armen, är det för att han haft lite atopiska utslag i armvecken i vinter. De syns alltid bättre när man duschar.)

Idag var alla glada, William var på superbra humör hela dagen också. Det är såna här dagar jag inser att man borde göra så mycket mer med barn, hela tiden hålla igång, helst vara ute mycket. Det blir bättre stämning. Jag är nog lite lat. Samtidigt växer man i sin mamma- eller papparoll. Man inser att man börjar klara av det här föräldralivet, att man klarar en större skara barn (visst är man en grupp när man är fler än tre?) och att man inser hur man växer lite ur stövelskaften. Man vågar vara stolt och stark, utan att för för stursk.