Solskenet

Dagens superplus!

– Kanongod lunch vid Tintå med Heidi. Tack för initiativet och pratstunden! Vi ÄR bra. 😀
De hade vindolmar i buffén också, yum!

– Att det fortfarande är vinter (och sooool!) så man kan fynda tröjor man vet passar (för att man har en likadan, fast grön) för 9,95 och en scarf för samma pris (Gina Tricot).

– KappAhls barnjeans. Idag fick jag -25 procent, fast jag inte hunnit få deras reklam-SMS. Schysst! William sliter hål på knäna på alla sina jeans. Jag pratade med tjejen i kassan och hon berättade att hennes son, som verkar vara i samma ålder, tar fart och åker kana på golvet. Det hade han själv berättat. Jag misstänker att jag har en som gör likadant, för alla jeans, oavsett tjocklek, börjar bli superslitna på knäna – och det är innebyxor!

– Vårkänslor med solsken, takdropp, folk som skottar snö av taken och en bar korsning mitt i stan (fast den är kanske uppvärmd).

– Boots, vårsäsong! Fast jag sneglade bara på dem vid DinSko. Fina.

Dagens njaaa:

– Mina gnäggande host-tics eller hur man nu ska förklara dem bäst (fejkharklingar). De stör mig för att de stör andra. På banken idag vände en äldre herreman sig om, jag satt i bänkraden bakom och väntade på min tur. Visst får man fråga och undra, men jag gillar inte när folk vänder sig och verkligen tittar ut en. Jag förstår också att det låter konstigt, jag skulle tycka detsamma, så jag kan inte beskylla nån.

På platser där jag stannar en stund (vid frissan, i löpskolan) brukar jag förklara för ledarna eller personen som jag är med längre, att jag har tics och att jag inte får några konstiga anfall, så att de inte behöver vara rädda eller undra. Det brukar också kännas bra och avslappnande för min egen del. Men jag orkar ju inte gå med nån lapp runt halsen, jag berättar inte åt alla i hela löpgruppen, så de får väl undra då varför jag gnäggar när jag travar. 😛

Dagens pratglada barn:

– lekte faktiskt fint tillsammans! William gjorde ”värsta krocken” på tågbanan, Isaac var fullt upptagen med att låta Luigi-bilen och Guido-bilen . Han uttalar till och med namnen på dem rätt, jag fattar inte hur han minns allt, men det är väl hans viktiga värld nu. Milja upprepade ”vem e de-dä?” och pekade på olika föremål i böcker. ”Buuus-onge” sa hon sen och kastade sig framstupa i soffan. ”Isaac hoppa”, sa Isaac och åkte eft

Håh håå. De får hoppa, men de skulle gärna få sluta rita på väggar och i böcker. Tur att det här inte är nån fin garderob.

Ikväll somnade twinsen när jag sjöng Serenadi för dem. Det drog ut på tiden, så jag var glad när de äntligen somnade, men hjälp var de är söta!(jag kan bara sopran 2, inte melodin, men de klagar ju inte, som tur är)

//mut nurmikon kukkasissa, soi tuulonen lauluaan.
Soi lemmestä suvisen ehtoon ja kaihosta kesäisen yön,
Kunis kuiskaten kuolee lehtoon,
mä kun aittasi ovehen lyön.