Gourmandkatten

Ett hjärta är fullt av små rum. Vissa rum är större än andra, men inga rum kan nånsin raderas eller ersättas. Någon berättade för mig att det finns ett rum för alla människor i ens hjärta, fast de dör. Sorgen och längtan avtar, rummet minskar i omfång med tiden, men kan aldrig nånsin ersättas av någon annat rum. Så är det med mina hem också.

Jag har två hem. Eller tre egentligen. Det första är mitt hem i Åbo, familjens hem. Det andra är i Österbotten där mina rötter finns. Det tredje är Stockholm, där jag spenderat över åtta år av mitt vuxna liv. Då och då känner jag att jag inte hör hemma någonstans, att jag tappar tråden och inte håller koll på vem som flyttat vart och vilka affärer, hus eller byggnader och vägar som poppat upp de senaste åren. Åbo har jag ju inte växt upp i, jag känner inte till trakterna på samma sätt som en som bott eller studerat där. Men det är ändå mitt hem och jag älskar skärgården, staden och människorna.

Idag rattade jag runt i snöslaskoväder mellan Munsala, Pedersöre och Nykarleby. Det är en lite nostalgisk och fin känsla när man bara vet vägen, mitt i mörkret. Det är inte som när man fick uppdrag som väktare i Stockholm, att köra runt i de norra förorterna och leta efter bestämda platser när vi körde snöjour den där vintern det var så fruktansvärt mycket snö och alla var rädda för istappar. Då fanns ingen GPS i mobilen, allra minst i bilen och knappt ens en karta och jag satt där med ångesten över att inte hitta till nästa objekt.

Det är en fin känsla att susa fram genom mörka landskap och se gatlyktorna ringla sig längs småvägarna och känna sig trygg. Här har jag varit förut. Ja jisses, va mörkt det är ikväll, vänta, vart kom jag nu! Åh, det spelar ingen roll, jag vet vart vägen leder.

Idag var jag på ett riktigt stickcafé eller rättare sagt ”symöte” vid M-boden i Munsala.

Mikka har stora nystan i affären! Det brukar ju talas om att man klappar garn, men det här kunde man vyssja i famnen (fniss!). Det räcker till en hel tröja, om man så vill. Den uppmärksamme såg kanske också att hon var på fronten i dagens Hufvudstadsblad.

En sjal är avmaskad och klar, men inte blockad. Tack för hjälpen! Den hör har ställt till lite krångel på vägen, mest för att beskrivningen var lite tokigt gjord.

Färgterapi är skönt! Av nån anledning är det alltid svårt att sticka mycket och länge på ett symöte i verkligenheten, man vill ju sitta och prata!

Jag hälsad också på syrran på jobbet, samtidigt som jag hälsade på fammo. Det slog mig att jag nog inte sett syrran i jobbkläder så ofta, om ens nånsin förr? Och förresten var det min egen fammo, inte ungarnas fammo! Det är som jag sa till henne, när hon viftade ifrån sig om att ”ja, vi är ju bara här och kan inte annat” att ”jag har ju bara en fammo och det är du!” Var med på andakten också, det var lite trevligt. Nästa vecka fortsätter jag på samma tema, åldringsvård, men då är det vi i form av Åbo Damkör som ska sjunga på Gubbhemmet.

Vår katt har fått fnatt. Bambam tror att han är en kattunge igen och gav sig på ett dyrt nystan. Men det gjorde inget, jag var på nästsista varvet.

Och plötsligt hörde jag ett intensivt tuggande, en bit av garnet hade försvunnit och gått av! What the.. hahaha! Knaskatten, han är så söt! Han fick en egen bit av lyxgarnet (för självfallet ville han slicka på det dyra garnet med lite cashmir i, inte nåt vanligt sockgarn! Han är som med maten – gourmand) och sen märkte jag att han… åt upp hälften. Det påminde mig om en vän inom väktarbranschen. Vi höll på att skratta så vi kissade på oss den där kvällen hon berättade att hennes katt ätit upp en bit av trasmattan och sedan skulle sätta sig på kattlådan.

Hon hittade katten, intensivt och högt jamande på kattlådan, nåt stack ut ur rumpan. Det var självfallet mattremsor, som var lite tungsmälta! Hon fick lov att draaaaa ut trådarna ur den stackars kattrumpan, medan katten jamade: mjooooOOOOAaaaaJAAAooouum! i högan sky. Stackars katt och stackars våra magar! Men det lät bara så knäppt! 😀 😀