En full helg
Oj vilken fullspäckad helg det har varit. Vi har firat en glad och pigg 80-åring, som det brukar heta. Jag kan skriva under på det, när det gäller Eine-mummi, alltså Mikas farmor (vi kallar henne mummi i alla fall, eftersom det passar bra bara och för att de andra barnbarn kallar henne så.) Trots att hon har celiaki, är allegisk mot mjölkprotein och en massa olika E-ämnen, är hon en sån där kanonmormor som bara går och går. Fixar mängder och mängder med mat, men på lördagen behövde hon inte göra det själv, eftersom en massa folk var bjudna till Werkahovi. Tack Eine för den fina festen och maten! Ungarna trivdes också, twinsen sprang fram och tillbaka i salen, men det gjorde ju inget. William ville mest sitta och äta godis och spela Angry Birds, den nya hårdvalutan. 🙂
Vi ser allvarliga ut, men sådär tråkigt var det verkligen inte. 😀
Milja bäddade åt alla bilar (när hon fick låna dem av bröderna) och medhavda gubbar i de stora servetterna. ”Sss, sss! Nu sova! sa hon och fnissade och satte handen för munnen.
Efteråt samlade vi ihop ungdomarna (eller nja, vi är väl lite i överkant för att räknas som ungdom) vi ut på pubrunda till några favoritställen. De bor inte i Åbo, så vi passade på att visa lite av det nattliv vi känner till och platser där alla får rum. Det var jätteroligt att få sätta sig ner och prata med alla, det är inte så ofta man är samlade såhär. Tack för det, allihop! Det blev en ganska lång kväll och den här dagen var lite trög, om man säger så. Vi fortsatte med matfesten hos Eine-mummi, ungarna var blyga när det var så mycket folk där, så de satt faktiskt stilla och var synnerligen väluppfostrade för det mesta. Det var tur det, för det var några som var trötta. 😀 Nu är jag glad att det inte blir så mycket YOLO-liv på ett tag, utan vardag och skola. Det behövs det också!
Vardagsfredag
Jag drabbades av extrem sommarlängtan idag när jag letade efter en bild. Jag fortsatte bläddra i förra sommarens bildkatalog och satt och fånlog framför datorn åt sommarminnen. Jag brukar tycka om vintern, men nu börjar det räcka.
Idag stod jag och stekte potatis, när tre vilda barn kom inrusande. Det är fredag = godisdag och de har pratat om det sedan i morse. Gissa om de var taggade att äta? Not! Speciellt inte Isaac. Han tog några tuggor men började sedan tjata och gråta efter godis. Fast han fattar en massa saker, förstår han inte ”ta en tugga till, SEN får du godis”! Det är säkert bra för ungarnas tänder att de har godisdag bara en dag i veckan, men det är inte bra för nerverna! Det blir sån hysteri när tre små slänger sig över godis och tuggar så det rinner saliv ur munnen (alltså på allvar, på Milja gör det det) och man har just fått undan maten i köket, jag försöker röja en yta där jag kan knåda min bröddeg och någon skriker efter saft, medan man springer av och an med muggar, torkar tappade matrester, ger godis, kokar kaffe och under den tiden har nån av de minsta hittat en penna eller ritar i en bok eller nåt liknande. Håhååååjajaaaa det här underbara småbarnslivet, säger jag bara! Hur har ni andra det vid matbordet? Har ni nån matro? Kommer det med åren, eller blir det ännu värre?
Sen kommer kvällslugnet. Förutom sådana där saker som att Isaac fick för sig att sitta i soffan och spotta ut saft och skratta. Men de leker faktiskt riktigt fint mellan varven. Angry Birds Star Wars är den nya grejen just nu för femåringen, medan twinsen bygger med klossar eller figurer.
Det värsta med att själv tycka om TV- och dataspel, är att ungarna ger upp! ”Mamma/Pappa, du ska spela!”. Men va tusan, jag ska väl inte spela åt dem? 😛 Det är knepigt det här med tålamod. Imorron ska vi fira mummis födelsedag och det ska bli superskönt att få serverad mat och inte behöva tänka på att nån behöver torka efteråt, eftersom vi är i en hyrd lokal.
Den där listan
För ett tag sedan fick jag en lista att svara på, av Maja. So, here goes. ^_^
1. Beskriv dig själv med en positiv och en negativ egenskap.
Bara en? Jag kan inte fatta mig kort. Okej då. Jag är väldigt impulsiv. Jag är väldigt impulsiv.
2. Om du inte bodde där du bor nu, var skulle du då vilja bo?
Antaligen i Stockholm. Å andra sidan skulle jag vilja bo i Österbotten, men resten av familjen, plus Mikas släkt, skulle tycka det var rätt tråkigt. Och jag skulle sakna skärgården jättemycket! Jag tänkte på det här idag, när jag hämtade ungarna på dagis. Deras hem är ju här, för dem blir Runsala, Reso, Åbo en vardag. De lär sig plats och går hundra gånger på samma gator. Mitt hem är så långt borta. Hur ska de nånsin förstå dem världen eller betydelsen av den dialekten?
3. Hurudan var du som tonåring, när du var 14-16 år?
Väldigt blyg, jag hade mycket tics och livet överlag var inget såndant jag vill ha tillbaka. Hela sjuan var en pärs av mobbning, att vara utstött, konstig och retad, fast det gick bra för mig i skolan sådär annars. Efter rippi-tiden vände livet och blev LIV. Jag lyssnade väldigt mycket på dansbandsmusik och fann stor tröst och uppskattning i de enkla, klara budskapen. Jag kunde alla Vikingarnas låtar utantill.
4. Vilken egenskap uppskattar du mest hos andra människor?
Att det är snygga? Nej, hahhaa! Att de är roliga och vågar ge ut av sig själva!
5. Vad ville du som liten bli när du blev vuxen?
Veterinär eller journalist.
Dagens Isaac:
– Läsa boook! Lilla boken, hmm-m! (med stigande röst på slutet!
– Försiktigt med de stora böckerna, de är pappas, de kan ramla på tårna!
– Isaac stajk!
– Kan du säga Terry Pratchett?
– Passschet!
Efter att han plockat ut de flesta böckerna ur hyllan, lekte han en lång, lång stund med ”bisstenbilens kompis” på hyllplanet.
W och jag hade en lång pratstund på kvällen, efter att vi läst Alfons och styrkesäcken. Han sa:
– Voi mamma, vad skulle jag göra utan dig, jag älskar dig så mycket!
– Åh lilla du, jag älskar dig också, fina du! Men jag säger dumma saker ibland, förlåt, jag ska inte säga sånt, det är dumt av mig.
– Äh mamma, det är okej, det gör ingenting.
– Voi kära du, du är faktiskt den bästa vän jag nånsin haft.
– Tack mamma.
Jag förtjänar inte mina barn.
Mat och orange
När ungarna kommer hem är det som att gå från noll till hundra på två sekunder. En sticker iväg med skorna på överallt i lägenheten, en annan gråter över nåt han eller hon inte får, eller för att kläderna inte kommer av tillräckligt snabbt. En tredje vill säga eller berätta nåt, men rösten drunknar i sorlet, medan man bajar och förmanar den ena eller andra.
Isaac är så söt. Igår kom han hem och var UTsvulten! Man skulle kunna tro att vi inte matar våra barn över huvud taget!
– Piskpinnaaaj, grät han, eftersom han måste vänta tio minuter på att de skulle bli klara. Mika och jag kom nämligen hem samtidigt och jag hade inte hunnit göra mat på förhand. Han stod vid ugnen och grät, för att han måste vänta. Sen, när de får mat, är de glada och nöjda. Milja och Isaac äter nästan ett paket fiskpinnar själva (!), det blev ett par pinnar över till mig. Fast det är jätteskönt, de får gärna äta mycket. Det är liksom bara att förbereda sig på att man får börja köpa hem stora förpackningar mat framöver plus att det säkert kommer att öka. I det fallet är Citymarket och Prisma faktiskt bra, de har så stora förpackningar av allt.
Jag är också glad över att kidsen inte har så stora krav på maten. De är ju ingen lyxmat jag kan göra, utan vanlig husmanskost, typ. Igår frågade jag W ifall han ville ha köttfärslimpa till middag och han skrek glatt: ”JAAA!”. Man ska vara glad för dessa spartanska önskemål! Och kolla, jag börjar få lite fason på de där zucchini-halloumi-biffarna, som inte vill hållas ihop. Om man river zucchini på olika grovlekar och kramar ur vattnet, blir det bra. Två ägg och lite skorpsmulor och tjoff, blir den en biff!
Idag var en riktig mat- och städdag. Jag plockade bort de allra vintrigaste jackorna, kollade vilka storlekar jag har på mellansäsongens kläder och dräkter. Hurra, alla har kläder, regnkläder och skor. Det är möjligtvis den äldsta som saknar nåt plagg.
Milja tycker om att sitta och peta en på armen när hon äter. Men jag är inte särskilt förtjust över att hon vill ”måla” med maten. Idag sa jag ”nej, du får inte” och då vände hon genast ner munnen! Hon satt bara där och skakade smått på huvudet, med vääärldens ledsnaste min. Lilla tösabiten. Jag kramade henne och hon var liksom på vippen att börja gråta, darret på läppen fanns där och sen kom tårarna. För det är sååå orättvist när man inte får smeta ner sin mor med mat! Jag försökte att inte fnissa för mycket, för såna där gånger ser hon bara så hemskt envis och sötsur ut.
För egentligen är hon ju en glad filur!
Jag har världens vårkänslor, även om det är -15 grader ute och vi har hur mycket snö som helst! Visst är det märkligt vad det här dagsljuset kan göra. Bara vetskapen om att man är på väg mot våren, är glädjande nog. Det är fortfarande fint med snö och kalla nätter och om man kollar riktigt noga på den övre bilden, kan man till och med se Orions bälte ovanför infrusna restaurangbåtar.
Varje gång jag hittar fina ljussättningar blir det smällkallt och man står där och hackar tänder och blåser på fingrarna, men man måste bara ta ett par bilder ändå! Skönt med kyla, då känns det ännu mer motiverat att sticka fler sockor!
Bördan
Tack och LOV att den här måndagen är slut! Ibland blir det mer Måndag än andra måndagar. Jag krånglar med papper hos Arbetskraftsbyrån (jag höll på att skriva Arbetsförmedlingen igen, jag fattar inte varför jag blandar namnen). Skolan skulle skicka intyg, men skickade istället åt mig, varvid jag skickade fel, till en nationell e-postadress istället för Åbo-kontoret. Och inte kunde de vidarebefodra mailet heller, fast det är inom samma byrå, nehej! Det tog en vecka för dem att svara att det hade gått fel! Men suck, va svårt det ska vara! Och de har gjort om sina hemsidor, slagit ihop en massa telefonnummer, det är inte lätt att hitta rätt, fast jag verkligen vill. Alla tjänster ska vara så elektroniska och praktiska nuförtiden, det är sällan något namn på en person man ska kontakt och hur ska man då veta vem som tar emot vad eller vem man ska vända sig till?
I skolan är det småkaotiskt. Vi ska på praktik om två veckor, men platserna är inte klara. Några ska dessutom börja redan nästa vecka, men vi ska ändå vara i skolan en dag i veckan. Idag satt läraren och lottade om platserna, medan vissa ännu inte har fått nån info, inte om jobbtider eller nån plats alls. Jag hoppas och ber att jag inte är en av de tre i vår grupp som måste göra praktiken i Björneborg eller Raumo, för det är ganska långt dit. 😦 Vi ska ha minst en tent mitt i praktiken, tack och lov har jag tentat det ämnet förut (aseptik).
Jag stör mig lite på en av våra nyare lärare, som envisas med att prata en knepig finsk dialekt. Hon säger inte mä/sä/te utan myö/työ/tie och inte puhdas utan puhas och en massa ord och meningar, vars betydelse gör mig lite osäker. Det känns lite larvigt att hon ska envisas med en så stark dialekt när hon dessutom undervisar i instrumentvård och rengöring, där många begrepp är okända från förut. Andra instrument har klara namn, som en atula eller pihti, men hon tappar konsonanter här och där, så jag sitter och antecknar och kollar upp saker efteråt. Jag fattar inte heller varför man har så svårt att säga ord som börjar på B, P och G i finska. Crail blir graili och bioburden blir piopruden eller nåt ännu värre. Finskatalande KAN säga rätt, men de verkar inte vilja uttala rätt. Jag gillar dialekter, både i svenskan och finskan, de gör våra språk rikare, men det får väl finnas nån gräns.
Jag fick totalfnatt på William, när han envisas med att kasta snöbollar på andra, mindre barn på dagis. Och dessutom går han och knuffar dem enbart för att få uppmärksamhet. I rest my case. Ibland vill jag bara avsäga mig det här föräldraskapet, på allvar!
Nåja, allt är inte helt crappeti-bajsigt. Det ordnade sig, jag sjöng för tre spralliga ungar som även sjöng för mig. Till och med William, som tycker det är så larvigt med sånger, berättade att hans favoritsång på dagis är ”Apelsin, apelsin, kiwi-kiwi-kiwi-apelsin”. Sen sjöng han hela ”Kis kis, kippurahäntä” två gånger, som inte ens jag kan! Milja började applådera och Isaac hakade på. Jag kunde inte låta bli att börja fniss.
Mitt i den tragiska, tunga måndagen, låg vi där med sparkande ben. William sa och jag hörde att han log när han sa det:
– Mamma, det är som om vi har en liten kör här!
En salig helgblandning
Träningskläderna snurrar i tvättmaskinen, en massa rena kläder är strukna och undanvikta inför den kommande veckan, jag väntar på en liten garnleverans och ett Buzzador-kampanj med Decubal (min första egna!) – det är skoj med riktiga brev på posten! Helgens tema har varit löpning och sång, då vi först hade kördag och sedan var med i högmässa i Domkyrkan idag. Solen har skint (skinit?) varje dag den här veckan och det är underbart! Till och med den där kalla natten med 22 minusgrader blev bara fem på dagen. Hurra för sol och vårkänslor!
Helgens springsaldo blev lite över 17 km, allra bäst kändes det idag då vi sprang strax över 7 med löpskolan. Och bäst efteråt förstås. Jag har inte känt mig så jätteaktiv, fast det kanske verkat så i bloggen, då jag bara lyfter fram enstaka pass, men det känns annorlunda. Och det känns bra. Jag har inte lika ont i ryggen när jag står länge, jag orkar mer, även sjunga. För träning, vad det nu än är för träning, ökar ju lungkapaciteten, den måste ju vara bra när man sjunger. Jag orkade sjunga och hålla ut ett högt F, ingen förkylning på gång heller, det är toppen!
Jag fick prova Urtekrams handkräm via Lottas Buzzador-kampanj. Den supergillas! Den doftar mest glycerin eller möjligtvis lite björk, men jag tror inte björkar doftar så mycket. (birch=björk)
Mina egna byxor är alltid försvunna i tvättberget, vilket perfekt svepskäl att satsa på ännu ett par superstretch-jeans. De är de bästa byxor jag haft på länge! ”Wear them like a second skin” står det på lappen och det är precis det jag gör!
Det var glada tongångar i kyrkan idag. Förutom att det var roligt att sjunga i Domkyrkan, berörde det mig särskilt när de sa att kollekten uppbars till förmån för barnfamiljer i vårt land, såna som har handikappade barn eller barn med autism.
Twinsen och William stannade med fammo och faffa idag och fick bara ute på gården flera gånger. De ville såklart inte in! Det var inte särskilt kallt, Isaac är så nöjd över att få jobba med sitt snöarbete och pratade länga om ”lapi” och ”gääva!” när han kom in (lapio=spade). Milja vaggar och bäddar med sina dockor, men även hon uppskattar en god bilfilm när det bjuds.
Dagens praktiska tics:
”Det är bra att du har tics”, sa Mika när vi storhandlade. ”Det är så lätt att höra var du är!” 😀
Dagens Isaac-ord:
”Eii oo pakko”, som han säger om allt, till exempel när han inte vill äta. (=man måste inte)
Bokfejd och isiga vägar
När jag lägger alla tre ungar på samma gång, brukar vi läsa ett par sagor. Det går inte ens att försöka hoppa om den här proceduren, oavsett hur sent det än är. Milja vill höra nåt med Alfons och Isaac brukar stämma in, förutom när han får för sig att vara som storebror, sin idol och härma honom. Förut kunde man lägga dem så att de var ganska tysta, men nu har vi tre som pratar i kör, medan jag försöker läsa! Jag ligger mellan tvillingarna för att de inte ska putta, peta eller sparka på varandra och William ligger sedan intill nån av dem, så han är längst ut. Ibland är han missnöjd med att han ser för dåligt eller för att twinsen sparkar på honom och så svarar han såklart med samma sak.
– Vaa e deet? frågar Milja och pekar på bilder i boken. Jag svarar, hon frågar samma sak igen och så upprepas proceduren många gånger. Hon tycker också om att ha fötterna inuti boken. Och om det finns nån måne, ska den uppmärksammas, omtalas och berättas om noggrant. Isaac pekar också och förklarar, han har ett ännu större ordförråd än Milja, så han har mycket att säga! Samtidigt försöker jag faktiskt LÄSA berättelsen och William vill gärna lyssna.
Jag hittade en liten pyttebok: Martti ja kadonnut konepelti (Bärgarn och den borttappade motorhuven) vid vår lill-Cittari. En sån där Pixi-bok, ni vet, som är 10×10 cm och kostar under 2 euro. William råälskar den där boken. Nu ska den läsas varje kväll. Det skulle inte vara så svårt om det inte vore för att tre små huvudet vill se allt i boken samtidigt och texten är yttepyttig. Jag funderar på allvar att dra den genom kopiatorn och förstora den i färg, men det går ju åt ganska mycket färg, det är trots allt många sidor. Idag kom jag inte ens en mening i taget framåt, eftersom Milja och Isaac hade SÅ mycket att berätta om just den där boken!
På tal om knäppa saker. Dagens väder var soligt och fint, tills jag drog på mig löparbrallorna och tänker att det får vara slut på den här slappheten, att jag faktiskt vill springa lite igen. För att få extra inspiration tänkte jag på Maraton-Mias råd om att ta på sig ett nytt plagg, så jag tog Mikas halvmara-mössa, som legat undangömd bland rena kläder. När jag kommit mig iväg började det ÖSA ner stora hagel, sen blev det snöstorm så att man knappt kunde hålla ögonen öppna. Efter tio minuter kom solen fram och gassade på mig igen, jag drog av mig mössa och handskar och kisade mot vårsolen som stekte en ovan albino.
Och plötsligt såg det ut som om man var på en orörd bergstopp (bortsett från motorvägen då) och det kändes som om man inte alls kom framåt, eftersom allt var bara vitt, vitt längs omfartsvägen. Men framåt kom jag, i sakta mak, mina 10 kilometrar. De sista tre gick på ren vilja. Jag hade med mig ett vätskebälte med ett par flaskor, men jag kom inte överens med det så bra. Om ni ens har bälte, var har ni det? Ovanpå ytterjackan eller under? De glider ju upp i midjan! 
I helgen blir det vila av trötta ben. Vi har en extra övningdag med kören under helgen, ska sjunga i Domkyrkan på söndag (yes, äntligen, det var så länge sen!) och då får man träna på röst och stämband istället. Dagens is-med-snö-ovanpå-föret gav mig tunga ben, nåt jag inte upplevt tidigare, fast jag sprungit längre. Kanske dock inte lika backigt, eftersom det är ganska svårt att få ihop 10 km. Det är ett nytt ”problem” för mig, det här med längre distanser. Jag har inte vågat springa iväg så långt förut, speciellt inte utan löpskolan.
Närheten
Lycka är att kunna sätta sig i bilen och vara vid Ikea på fem minuter! Jag skulle bara ha en sladd, ett lakan och en metallstång, men det blev lite förkläde, ett par tallrikar och barnbestick också. Dessutom tycker jag faktiskt Ikea har tråkiga barnlakan just nu – vill se en förändring, kom med nåt nytt, inte bleka pastellfärger!
Så småningom blir det dags att flytta twinsen till större sängar, men än funkar spjälsängarna, speciellt då vi har gavlar som går att ta bort på ena sidan, så att de kan ligga i den som en vanlig säng, ett tag till, fast utan den ena själsidan alltså. Ingen av dem har klättrar ur sina sängar än, men jag ser att de båda skulle kunna göra det, om de verkligen ville.
Om jag skulle vara barn, skulle jag vilja den här sängen som är superhög, bred (svårbäddad) och som har ett skrivbord eller plats för soffa undertill. Det är ju så mysigt! Jag föreslog åt fammo, som var mitt sällskap för dagen, att jag skaffar ett sådant och bäddar in mig i en pysselvrå undertill. ^_^
Men det blir nog någon sån här säng för vår del. Träsängen som står närmast kostar 159 om jag inte missminner mig, men då kommer ju kostnaden för madrasserna till. Den kändes däremot lite ranglig, kanske för att de inte skruvat ihop den tillräckligt hårt eller så var den en sån modell. Metallstommen som fammo håller i, kändes bättre. Och den svarta intill var också fin! Är det nån som har köpt våningssäng från Ikea, erfarenheter? Plus eller minus?
Förutom sängar och barnsaker, kollade vi på kök och inredning förstås. Och roliga bord! Jag gillar saker som man kan fälla ihop eller som inte tar så mycket plats, även om det inte är något vi ska satsa på nu. Den där lampan som hänger över matbordet var ju skoj också, men den spred ju inte så hemskt mycket ljus.
Det har kommit in nya lådor i retrofärger, med förstärkta lock. De var roliga! Finns bland annat i en storlek som passar för sortering av tidningar.
De här Promenad-tallrikarna var snygga. Inte för våldsamt retromönstrade, men ändå med den där samma touch:en. Vi gillar!
Och muggar är aldrig fel! Fast de här köpte jag inte, de hade lite klumpiga handtag, på samma sätt som Iittalas Ego-serie. Jag gillar koppar man kan hänga upp, eller som inte har handtag alls.
Men snyggskålen är jag störtkär i! Inte den översta i glas, utan den vita, Skyn, som är lite sned. Både fammo och jag köpte ett par, för att se hur vi trivs med dem, men jag vet redan att jag vill ha fler. Merja, vad tyckte du? De var inte jättesvåra att placera i diskmaskinen heller. De är individuellt förpackade, vilket genast ger en känsla av lyx, men så är de inte heller de allra billigaste. 6,99 kostar en serveringsskål. Den rosa serien heter Godta. Jag tycker inte så mycket om den rosa, men kom på i efterhand att det kanske inte vore heldumt med denna i turkost.
Det var strålande solsken och snön smälte i rasande takt, det är halt och sladdrigt ute, men soligt, soligt, roligt på ställen med stora fönster!
Och VAR är Ikeas köttbullar?! Jag letade och letade, tills jag hittade skyltar som talade om att alla köttbullar är borttagna tills vidare ”som en försiktighetsåtgärd”. Wtf? Ikea utan köttbullar är som McD’s utan BigMac! Och jag som inte skulle äta så onyttigt idag. Äh, sak samma, det var en god broiler-Wallenbergare jag fick också!
Hemma blommar mina tulpaner för fulla muggar, jag har inte tagit dem ur plasten, för då skulle de ligga över hela köksbordet! 😀 Det stod dessutom i nåt tips att man gärna ska låta tulpaner stå minst ett dygn i sin förpackning, just för att få dem att hållas upprätt. Hemma hos oss har vi lite för varmt för att tulpaner ska trivas speciellt länge, men vissa gånger blommar de fint ändå.
Voilá! Så har vi ljus i vårt kökshus! Ett litet steg för Strömsö-mänskligheten, men ett stort steg för en småbarnsfamilj, där allt inte händer så snabbt! PS! Om du köper lampor ur serien Inreda, se för guds skull till att du köper en sladd så att du kan sätta i kontakten i väggen också! Den sladden ingår inte i grundpaketet (mummel, mummel… Ikea-prylar…). ^_^
På senkvällen stack jag iväg till stan en snabbis för att tanka och träffa en snygg 17-åring, som är i stan med sina klasskompisar, på studiebesök. Isaac fick låna storebrors plats och var SÅ stolt över garagebommar, kvitton, att få trycka på alla hissknappar. Fast blyg för tjejerna. När jag kramade Jennie sa Isaac: Neee, nee, Massdabilen! För det var ju det som var mest intressant, inte mammors och syrrors klädbestyr. Fast innan vi gick, pussade han lite på Jennie i alla fall.
Om Tourette, impulskontroll och mediciner
Jag vet inte hur det känns att inte ha Tourette. Det har följt mig genom hela mitt liv, i alla fall de bitar jag minns. Vissa saker är ibland så självklara, att jag inte tänker på att förklara eller tala om dem för andra jag möter. Andra gånger blir ticsen mer levande, starka och irriterande, kanske främst för mig själv.
Som nu. Jag vill och vill och VILL sjunga, jag vet ju att jag till och med kan sjunga ganska högt, vilket också behövs, men jag är spänd som en fiolsträng och det säger sig självt att man inte kan sjunga med stöd, rätta gomseglet och fokusera på sången, när man håller undan tics. Allra mest irriterande är mina hummanden, eftersom det hörs så bra! I kombination med att hjärnan ställer om sig att inte ta ångest-/depressionsmedicinen, blir det lite klurigt. Jag är lika känsloomogen och flamsig som en tonåring. Jag hatar, är förbajskad över småsaker och jag älskar så att jag spricker mellan varven. Jag kände SÅ igen mig, när jag såg på The OCD-project på Kutonen häromdagen (Pakko-oireiset potilaat). En del av de saker patienterna upplever, känner jag igen, men jag vet inte om det är något som hör ihop med OCD eller om det bara är ett personlighetsdrag. I förra avsnittet sprang den ena tjejen iväg, ringde sin pojkvän och ville bara HEM, medan han övertalade henne att stanna. Och hon klagade på alla möjliga detaljer. Sådär är jag ofta och jag tycker inte om det! Alls!
Det värsta med dagens mediciner mot depressioner, ångest eller panikattacker, är att de kräver så lång tid innan de funkar, men även lång tid att bli av med. Jag förstår att folk går bärsärkagång eller hotar med att ta livet av sig, för har man inte upplevt de här känslorna förut, kommer de alla på en lång rad. Jag har ett slags pockande tryck, som om nån satt och sprätte små gummiband mot mitt huvud med jämna mellanrum. Det är som en liten störning, som man ville skaka av sig, som ett slags hjärtslag, men i huvudet. Jag vet att det går över, jag jobbar på det, man måste bara härda ut. Det ska gå!
Jag menar inte att det är något fel på att ta mediciner. Tvärtom är jag supertacksam över att de finns och att det är ett alternativ, om man behöver dem. Jag vet att de finns där, det räcker. Många använder dem under längre perioder och det ska man göra så länge det känns bra, utan att vara en sämre människa för det. Men i mitt fall kändes det inte bra längre. Och när jag la av, blev jag deppad! I mitt fall kände jag mig så avtrubbad, jag saknade mitt vanliga känsloregister (det vanliga, inte det gråtmilda), därför slutade jag för tillfället. Jag förstår att det handlar om att återgå till normala banor i hjärnan (haha, finns det såna i min! :D) och att det tar lite tid. Det går över, det håller på att släppa, men det är tungt att rida ut stormen. Dessutom har jag kvar en annan TS-medicin.
Varför skriver jag då ner allt det här? Tja, för att det känns bra, men också för att någon, kanske någon enda där ute, också har nytta av att veta att just du inte är ensam. Och att allt går, om man verkligen vill det. Allt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.
Mitt återkommande mantra i stadens ljus. Dagens sol, videkissor och plusgrader, blev hastigt minus och en snålkall blåst på kvällen. Det är ju såom våren. Varför skulle den annars tveka?
Och hundar och ungar och hembryggt äppelvin. Förutom att vi inte dricker vin så ofta. Eller har nån hund.
Oavsett om det gäller ett jobb, en livsituation, ett förhållande eller en vardag med barn, kommer man till nåt läge ibland, då man känner att man måste sadla om. Eller kanske det handlar om att man inte ens kan få barn och måste fatta svåra beslut vid knepiga vägskäl. Då brukar man också komma fram till nya självinsikter, man vill kanske förnya sig eller hitta tillbaka till något gammalt – man måste – för att komma vidare. Ett gammalt ordspråk lyder: Ibland måste man stanna upp helt, för att kunna gå vidare.
Jag vet inte vad det där stanna upp helt betyder för mig, eftersom stanna och stilla är ord som jag tycker har funnits i mitt liv de senaste åren. Ändå är det inte alls sant. Det är bara jag som upplever det så. Det är kanske jag som stått stilla, medan en massa annat har hänt. Och inte kan man ju säga att det har varit händelselösa år precis. Jobbmässigt, ja, men det har ju hänt så mycket. Nu börjar jag längta ut mer och mer. Länge har man accepterat mammasunket, trist hår som man snabbt satt upp, halvdana kläder och så vidare. Ju äldre ungarna blir, desto mer vill man ha av den där självförverkligen, som alla pratar om. Av den egna tiden. Det spelar inget roll om man har ett eller två eller tre barn, den där dagen kommer någon gång, då man själv vill kunna ta lite mer plats igen. Eller är jag bara har fått en pre-40-årskris? Jag kanske bara är förvirrad, småbarnstrött och understimulerad med bilderböcker och tågbanor, även om det inte är nåt fel i sig. Jag klickar ibland bort händelser med snygga resebilder eller superunderbara statusar på FB, för att jag inte vill se dem just då.
Det råkade ramla in en hel del finbilder på mina peeps i kameran ikväll. William har hittat min gamla kamera (eller nåja, gammal och gammal, vi skaffade den när han föddes, men den är ingen systemkamera, så han kan använda den med lätthet) och vi fotade ikapp. Twinsen busade med pappa och ville att han skulle göra ungefär hundra situps med dem i famnen.
Milja vill ständigt klä av Alfons hans byxor. Det är lite oroväckande inför den här tjejens framtid! 😉
”Mii-taavi, mii-taavi”, sa tösabiten när hon kom bärande på en av sina hundra favoritböcker.
Isaac tycker det är roligast att skruva, leka med garage, sitta och se på film. Den nya favoriten är Alipatti (Rosa Pantern). Fast man gör och visar ungarna exakt samma saker, är det ändå vissa intressen som redan kan skönjas. De har samma princip på dagis: att alla ska få leka med det de vill, oavsett tjejer eller killar. Men det är helt klart att Milja hellre leker med dockor och figurer, än med bilar, även om om frågar efter Blixten-bilen ibland också.
Ja, skruva var det. Den lille skurken klättrar upp på köksbänken eller smiter från sidan och hämtar riktiga skruvmejslar – för de är såklart allra bäst. Och bläckpennar. Ja, varför ska man rita med tråkiga färgpennor och kritor, när det finns bläck!?
Har ni sett den gröna bussen i Bolibompa? Den är en nationell händelse, varje kväll den dyker upp. ”Kolla, nu kommer den!! GRÖNA BUSSEN!” vrålar William. Jag har ingen aning om vad det är som är så speciellt med just den bussen, kanske bara det att den dyker upp en gång per dygn, just klockan halv åtta, under några sekunder. Varje kväll.
Bittes blogg 
