Om Tourette, impulskontroll och mediciner

Jag vet inte hur det känns att inte ha Tourette. Det har följt mig genom hela mitt liv, i alla fall de bitar jag minns. Vissa saker är ibland så självklara, att jag inte tänker på att förklara eller tala om dem för andra jag möter. Andra gånger blir ticsen mer levande, starka och irriterande, kanske främst för mig själv.

Som nu. Jag vill och vill och VILL sjunga, jag vet ju att jag till och med kan sjunga ganska högt, vilket också behövs, men jag är spänd som en fiolsträng och det säger sig självt att man inte kan sjunga med stöd, rätta gomseglet och fokusera på sången, när man håller undan tics. Allra mest irriterande är mina hummanden, eftersom det hörs så bra! I kombination med att hjärnan ställer om sig att inte ta ångest-/depressionsmedicinen, blir det lite klurigt. Jag är lika känsloomogen och flamsig som en tonåring. Jag hatar, är förbajskad över småsaker och jag älskar så att jag spricker mellan varven. Jag kände SÅ igen mig, när jag såg på The OCD-project på Kutonen häromdagen (Pakko-oireiset potilaat). En del av de saker patienterna upplever, känner jag igen, men jag vet inte om det är något som hör ihop med OCD eller om det bara är ett personlighetsdrag. I förra avsnittet sprang den ena tjejen iväg, ringde sin pojkvän och ville bara HEM, medan han övertalade henne att stanna. Och hon klagade på alla möjliga detaljer. Sådär är jag ofta och jag tycker inte om det! Alls!

Det värsta med dagens mediciner mot depressioner, ångest eller panikattacker, är att de kräver så lång tid innan de funkar, men även lång tid att bli av med. Jag förstår att folk går bärsärkagång eller hotar med att ta livet av sig, för har man inte upplevt de här känslorna förut, kommer de alla på en lång rad. Jag har ett slags pockande tryck, som om nån satt och sprätte små gummiband mot mitt huvud med jämna mellanrum. Det är som en liten störning, som man ville skaka av sig, som ett slags hjärtslag, men i huvudet. Jag vet att det går över, jag jobbar på det, man måste bara härda ut. Det ska gå!

Jag menar inte att det är något fel på att ta mediciner. Tvärtom är jag supertacksam över att de finns och att det är ett alternativ, om man behöver dem. Jag vet att de finns där, det räcker. Många använder dem under längre perioder och det ska man göra så länge det känns bra, utan att vara en sämre människa för det. Men i mitt fall kändes det inte bra längre. Och när jag la av, blev jag deppad! I mitt fall kände jag mig så avtrubbad, jag saknade mitt vanliga känsloregister (det vanliga, inte det gråtmilda), därför slutade jag för tillfället. Jag förstår att det handlar om att återgå till normala banor i hjärnan (haha, finns det såna i min! :D) och att det tar lite tid. Det går över, det håller på att släppa, men det är tungt att rida ut stormen. Dessutom har jag kvar en annan TS-medicin.

Varför skriver jag då ner allt det här? Tja, för att det känns bra, men också för att någon, kanske någon enda där ute, också har nytta av att veta att just du inte är ensam. Och att allt går, om man verkligen vill det. Allt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

Mitt återkommande mantra i stadens ljus. Dagens sol, videkissor och plusgrader, blev hastigt minus och en snålkall blåst på kvällen. Det är ju såom våren. Varför skulle den annars tveka?