Bokfejd och isiga vägar

När jag lägger alla tre ungar på samma gång, brukar vi läsa ett par sagor. Det går inte ens att försöka hoppa om den här proceduren, oavsett hur sent det än är. Milja vill höra nåt med Alfons och Isaac brukar stämma in, förutom när han får för sig att vara som storebror, sin idol och härma honom. Förut kunde man lägga dem så att de var ganska tysta, men nu har vi tre som pratar i kör, medan jag försöker läsa! Jag ligger mellan tvillingarna för att de inte ska putta, peta eller sparka på varandra och William ligger sedan intill nån av dem, så han är längst ut. Ibland är han missnöjd med att han ser för dåligt eller för att twinsen sparkar på honom och så svarar han såklart med samma sak.

– Vaa e deet? frågar Milja och pekar på bilder i boken. Jag svarar, hon frågar samma sak igen och så upprepas proceduren många gånger. Hon tycker också om att ha fötterna inuti boken. Och om det finns nån måne, ska den uppmärksammas, omtalas och berättas om noggrant. Isaac pekar också och förklarar, han har ett ännu större ordförråd än Milja, så han har mycket att säga! Samtidigt försöker jag faktiskt LÄSA berättelsen och William vill gärna lyssna.

Jag hittade en liten pyttebok: Martti ja kadonnut konepelti (Bärgarn och den borttappade motorhuven) vid vår lill-Cittari. En sån där Pixi-bok, ni vet, som är 10×10 cm och kostar under 2 euro. William råälskar den där boken. Nu ska den läsas varje kväll. Det skulle inte vara så svårt om det inte vore för att tre små huvudet vill se allt i boken samtidigt och texten är yttepyttig. Jag funderar på allvar att dra den genom kopiatorn och förstora den i färg, men det går ju åt ganska mycket färg, det är trots allt många sidor. Idag kom jag inte ens en mening i taget framåt, eftersom Milja och Isaac hade SÅ mycket att berätta om just den där boken!

På tal om knäppa saker. Dagens väder var soligt och fint, tills jag drog på mig löparbrallorna och tänker att det får vara slut på den här slappheten, att jag faktiskt vill springa lite igen. För att få extra inspiration tänkte jag på Maraton-Mias råd om att ta på sig ett nytt plagg, så jag tog Mikas halvmara-mössa, som legat undangömd bland rena kläder. När jag kommit mig iväg började det ÖSA ner stora hagel, sen blev det snöstorm så att man knappt kunde hålla ögonen öppna. Efter tio minuter kom solen fram och gassade på mig igen, jag drog av mig mössa och handskar och kisade mot vårsolen som stekte en ovan albino.

Och plötsligt såg det ut som om man var på en orörd bergstopp (bortsett från motorvägen då) och det kändes som om man inte alls kom framåt, eftersom allt var bara vitt, vitt längs omfartsvägen. Men framåt kom jag, i sakta mak, mina 10 kilometrar. De sista tre gick på ren vilja. Jag hade med mig ett vätskebälte med ett par flaskor, men jag kom inte överens med det så bra. Om ni ens har bälte, var har ni det? Ovanpå ytterjackan eller under? De glider ju upp i midjan!

I helgen blir det vila av trötta ben. Vi har en extra övningdag med kören under helgen, ska sjunga i Domkyrkan på söndag (yes, äntligen, det var så länge sen!) och då får man träna på röst och stämband istället. Dagens is-med-snö-ovanpå-föret gav mig tunga ben, nåt jag inte upplevt tidigare, fast jag sprungit längre. Kanske dock inte lika backigt, eftersom det är ganska svårt att få ihop 10 km. Det är ett nytt ”problem” för mig, det här med längre distanser. Jag har inte vågat springa iväg så långt förut, speciellt inte utan löpskolan.