Graciöst
Vi kunde knappast ha valt en bättre dag att åka över till svenska sidan med Viking Grace. Det är stekande hett, ungarna är på gott humör och vi är glada över ett par lediga dagar och vilande armar från att bära runt med twinsen. Hej hopp Stockholm, snart ses vi! Eller kanske är det så att vi tröttnade på svenskhatet och flydde landet? 😉
Nätet på båten fungerar gratis, men ifrån vad det borde vara. Vi kommer snart till Åland, vågorna från båten är mjuka och böljande på ett nästan spegelblankt hav med lite dis. Det är magiskt. Här kommer lite feelisbilder från ikväll.
Åbo – from a distance.
*
*
Maratonlöparen kollar på whiskey, men som tur bestämde han sig för att inte köpa den dyraste. 😉 Jag vill stanna uppe hela natten, men inser att vi har en lång dag framför oss imorron också. Och egentligen har vi ju bara sett på friidrott och softat i hytten, då man kan lika gärna sova.
Miija åsså!
När man är tjej i ett hushåll med tre killar, är det väldigt annorlunda än den primärfamilj jag kommer ifrån. Där var vi fyra tjejer och så pappa. Jag kan bara gissa mig till hur det är för Milja och uppleva. Hon är så girly-girl jämfört med killarna, det har jag sagt många gånger och det verkar fortsätta. Jag har ibland svårt att förstå hennes lekar och kommer säkert att ha det framöver också. Jag leker helst sånt som killar tycker om; med bilar, tåg, robotar och agenter. Men hur leker tjejer liksom? Själv levde jag sandlådsliv med småbilar och Transformers och öste lera ur diken. Visst kokade jag också mat, som ungarna just nu gör mycket tillsammans, men dock- och familjelekar är lite skrämmande, faktiskt.
När vi var på Viking Grace i vintras med familjen, stannade jag i bollhavet och där runt med kidsen. De lekte och rutschade fint, men så kom det en annan tjej i 3-4-årsåldern och ville leka mamma-pappa-barnlek med mig. Jag gick med på det en stund, tyckte det var lite charmigt. Sen blev det lite skrämmande, för jag visste inte vad jag skulle göra! ”Du ska ju väcka mig och komma och säga att jag ska borsta tänderna”, sa tjejen till mig på finska. 😀
Isaac beundrar sin storebror så otroligt mycket och just nu vägrar han ha på sig andra kläder än Williams. Det är gråt och yyyl när han måste ta av sig en ”stora tjöjan” – en likadan tröja som William har men kläderna måste ju tvättas! Stackars Isaac. 😉 Ibland försöker jag få honom att förstå att ”det här har varit Williams tröja”, så han inte drar iväg med brorsans klädförråd, och det funkar lite sådär. Ibland.
Eftersom det också är dingelidong-övertag i vår familj och det här med hängade grejer är väldigt skoj för killarna, vill ju Milja vara likadan. Så när Isaac skrattar vid pottan över ”kikkeliiii!” säger Milja:
– Miija har åsså kikkeli! medan jag flabbar lite och säger att mamma och Milja har snippa istället (eller vad tusan ska man kalla den?! Nåt måste man säga.)
När Isaac säger att han är stor pojke, säger Milja:
– Miija är åsså stor pojke!
Lilla tjejen, jag vet att det ändras, men det är säkert tufft att ha två bröder. Få se vem som håller reda på vem, när ni blir äldre.
Dagens väder:
26 plusgrader och ”helleraja” är spräckt. Värmebölja är ordet och jag njuuuter av den varma senkvällen. Inget är som sommarkvällar och skimrande moln med guldkanter.
Lekpappan
Är det nån annan som tycker att det här parkhänget är rena rama träningspasset ibland? Okej, det beror kanske på att vi har tre vilda ungar, som alltid ska klättra där det är högst och brantast, självklart. Det är ju mest spännande där. Eller så ska twinsen absolut ta sig upp där William just lärt sig komma upp själv, som vid branta träpanelen eller de dinglande trapporna.
Alldeles nära oss finns en lekplats som hör till en förskola, den är mäkta populär. Isaac är den som är minst våghalsig (än så länge) och nöjer sig ibland med att leka i sandlådan (det tycker jag är en passande lek) eller håller sig lite lägre.
Milja trivs bäst i gungorna eller med att klättra och rutscha.
Den här bubbelleken blev så rolig, att vi fick avbryta den. Vi turades om att blåsa, William sprang omkring som en tok och ”dödade” alla bubblor eller dumsnutar och Isaac hakade genast på: Dommsnuutrar, dommsnuutrar.
Sen blev twinsen lite irriterade över att bubblorna flög iväg, eftersom det blåste. De stod och sträckte sig efter dem och Isaac sa:
– Kom baaka bubbjorna!
Milja kontrade strax: – Kom baaka, blubblorna!
Det är bra när de börjar leka mer tillsammans, men det betyder också att de vilda lekarna eskalerar snabbare, när alla tar efter varann och springer runt som dårar.
Då är det tur att man har en pappa som själv gillar att träna och leka! 😀
Vi träffade också en kurdisk mamma och pappa med sin dotter, som var nio månader. Mamman pratade även norska och det var skoj att få prata svenska i dessa bygder!
Å virus å ungar, å hembryggd jordgubbssaft
Det känns som om det har varit regn och sol omvartannat de senaste dagarna. Det har lett till åtminstone tre saker:
1. Vi bor i en regnskog. Löv, blad och växter har blomstrat som galningar och täcker mycket av insynen till lägenheten.
2. Det är fuktigt, som i en regnskog. Bastuvärme, fast det bara är runt 20 grader. Bara och bara förresten.
3. Mika har inte lika svår pollenallergi som han brukar ha. Faktum är att han inte haft nån väsentlig allergi än i år och det brukar komma. Jag är glad för att det är bra!
I förrgår måste Isaac och William ha ätit pepparkakor som man blir ”iilaka”av. Eller så hade de fått nån allmän knäpp, eftersom de var i luven på varandra så fort man vände ryggen till. Milja är inte alltid sämre hon heller, utan ska ha precis just den leksaken som Isaac har – och står det minst två ungar och bölar.
Det var ett välkommet avbrott när vi hälsade på P&N med twinsen och det var tre stycken två-åringar som hade väldigt roligt tillsammans. Tack för visiten, vi ses väl snart igen?
Sen kanske det var bara så att Isaac höll på att bli sjuk, för han blev febrig på natten och jättesnorig. Jag hade precis satt blekmedel i Mikas hår (nu äntligen skulle det bli av, plus att jag skulle klippa honom. Som ni vet blev jag inte bra trebarnsmamma, utan plötsligt också frisör åt fyra. Det är såna här bonustjänster man får som morsa) och satt saxen i hans våta hår, när Isaac började gråta och noja. Suck för dessa sömnlösa nätter. Det är en sak när man är föräldraledig och ungarna fortfarande sover ett par gånger om dagen – en helt annan när man ska funka i samhället!
Hur som helst blev Mika klippt, men inte särskilt ljusare. Jag missade mig lite när jag skulle köpa blekmedel, den här tog inte på så bra, så det blev Fyra Nyanser av Rödbrunt istället, vilket egentligen inte heller var så dumt. Det går ju alltid att bleka mera, om man vill det.
De senaste två dagarna har jag haft nån matkokarknäpp. Det blev två vegetariska rätter i kylen, en veggolasagne och en pastasås med kikärter och Quorn, stekt potatis med ägg och gräslök samt fiskpinnar. Vi har fått köpa extra stora förpackningar av ungarnas favorit: broilerbullar, annars räcker det inte åt alla! Det var så trösterikt när killen i kassan nickade välmenande åt oss och sa att han har sex barn, varav två är tonåringar: de åt mer än han själv. Tack! Tack mannen i Citymarkets kassa, det kändes så lyxigt att ha bara tre!
Sen gjorde jag mina sedvanliga bananmuffins (och Wili sa att man fååår nog ta tre, fast han inte frågade när han tog den sista) med fullkornsmjöl, eftersom allt annat var slut – och det funkade toppenbra!
Förutom det fick jag för mig att koka saft. Jag såg ett recept på det i tidningen Leivotaan, men det var så krångligt. Vatten som skulle stå över natten och hej faderuttan, så jag tog Leilas recept istället.
Eftersom jag inte kan vara som alla andra och bara koka rabarbersaft (trots att jag aldrig i mitt liv gjort saft tidigare, inte ens i Saft-Maja), la jag till lite frysta havtorn och jordgubbar. Det är som jag skrev på Facebook, en släktsaft, eftersom havtornen kommer från Eine-mummi, jordgubbarna från musteri Pirjo och rabarbern från fammo Merja. Koka i femton minuter och sen – sila som en galning! Man ska egentligen inte röra runt, men jag tryckte saften ur bären och silade sen en extra gång genom en duk, innan jag kokade upp alltsammans med socker och citronsaft.
Tadaa! Va snygg den blev! Och god. (och tänk om man kunde färga garn med den här färgen, coolt!)
Isaac brukade förresten vara den som tog upp mest plats i sängen, i alla fall förut. Vi har en ny vinnare; Min lilla superdotter. Ikväll frågade jag henne om hon är pappas tjej, som hon brukat vara.
– Neee! svarade hon bestämt. Mammas fjicko!
Somrigt i maj
En sån här dag borde man nästan varit på stranden. Förutom att det var blåsigt, var det jätteskönt. Hur som helst fick William en lekstund med en kompis och jag passade på att städa och plocka ihop saker, medan twinsen sov.
Är det nån annan som har problem med leksaker som hör ihop? Eller rättare sagt, borde höra ihop. Med William hade jag koll, jag höll ihop pussel och bilar, släp och tillbehör, men nu är det störtomöjligt! Vårt vardagsrum är fullt av legobitar, Brio-tåg och -gubbar, små McD:s-grejer (i bitar självfallet), halvtrasiga bilar, lösa däck, hela Kylarköpings armade och en förbenat massa småpryttlar som jag inte är är säker på vart de här. Idag tog jag fram en stor kasse och bara kastade sånt som var löst eller trasigt. Åh, va skönt! Och sorterade legon, Duplo, bilbanebitar och papper. Och hittade små däck som fattats. William och Isaac älskar dessutom att tejpa fast små post-it-lappar och långa garner på sina verkstäder och på motionscykeln, eftersom det tydligen är agentfällor och skrotisbilarnas upptåg de iscensätter. Jag hatar tejp, förresten, men låter den leka ibland och så städar man undan med besked.
Längst in under tvbordet hittade jag även Raoul Caroule, som Isaac gråtit efter sedan igår. Isaac har nån slags fixation just nu, han måste absolut ha brorsans alla bilar, de slåss om samma saker mer än vanligt, men Isaac har svårast att ge med sig. Ikväll rev William bort dekalerna på en sämre Blixtenbil och Isaac blev helt ifrån sig om han inte fick ha JUST DEN bilen, jag fattar inte varför?! När de äntligen hade bytt (hundra gånger fram och tillbaka) skulle lillkillen sova och vrålade efter Finnn Mäkkmissaaajl tills jag inte orkade höra på det längre. Kanske vi borde göra om hela vår lägenhet till Kylarköping? Två skulle vara glada i alla fall. ^_^
Det var kanonfint ute och i en av sandlådorna nära oss, har de fyllt på sand. Sån där mjuk sandstrandssand, den var toppen!
Milja har kommit på att hon ska klättra uppför ribbstolen till den högsta rutschkanan. Jösses vad hon höll på! Och jag var lite rädd, den är ganska hög den där ställningen. Isaac blev arg för att han inte lyckades klättra upp. Han är inte lika snabb som syrran, som faktiskt är mest våghalsig av våra barn. Dessutom kan Isaac inte klättra, eftersom han bär på sina bilar hela tiden.
Okej, den lilla rutschisen dög också. Det var så sommarklart och soligt, att det nästan kändes som juni. Brudspirean står i full blom, häggen slår ut och himlen är blå, blå, sommarblå.
Guldägg, twins och banor
Det är mitt i natten och jag borde verkligen sova. Men hur sjutton sover man, när det nästan är fullmåne ute och den hänger i våra träd som en stor apelsin? Det doftar mjukt av fukt och svala gräsmattor, asfalt och hus. Sommar, nästan hav. Plötsligt är vår sommarkalender fylld av en massa roliga upplevelser, som jag inte hade vågat drömmar om. Blir de av, är en annan femma, men vi har i alla fall planerat!
Ljus är sommarnatten, månen lyser stor och trind, jag får inte med den på bild, men i alla fall stämningen runt husen. Åh, fina sommar, det här är den allra bästa tiden på året! Vädergubbarna har lovat runt 20 grader i veckan och jag kan inte önskat nåt mer – min favvotemperatur! Perfekt för en mig!
Jag var ute med Isaac och Milja en stund i den varma sommarkvällen (eller nåja, 16 grader är helt okej) och det är talko på gång på gården. Jag hade fullt upp att hålla ordning på två, som turades om att gunga på ”mopon” eller rutscha och gräva i sanden. Isaac och jag gjorde sandslott, men Milja hade inte tid för sånt larv.
”Var är mina bilar någonstans”, frågade Isaac vetgirigt och stort. Jag fattar fortfarande inte hur en tvååring kan få ihop långa femordsmeningar, som han gör. Han härmar det mesta man säger. Så ock ikväll när vi kom in och han lyssnade på William:
– Jag är så arg på dig, mamma! fast han egentligen inte var det.
– Jaha, är det så, svarade jag. Förresten är det pappas tur att läsa för dig ikväll.
– Mamma läsa mig! sa Isaac.
Men så blev det inte. Jag och Wili läste om bortglömda leksaktigrar på ett förskoletak, twinsen vill bara höra ”Katt kan på morgonen” eller dito i parken. Och så passade jag och Wili på att spela några Bobba Fett-banor på telefonen, tills jag sa att nu får det vara slut på Gyllene ägg-prat och Angry Birds. Åtminstone tills imorron.
Skogskyrkan
Bakom Honkapirtti i Runsala, ligger det en skogskyrka med bänkar av runda stockar. Det är lummigt och frodigt i skogen, en bredare traktorväg leder fram till några öppna klippor. Det påminner mig lite om Pörkenäs, förutom att vi inte är vid havet (men faktiskt inte så långt ifrån heller). Där hade vi vårfest med dagis idag. Det var ganska kallt idag förstås, bara runt 13 grader, men i alla fall uppehållsväder och ganska myggfritt.
Åbo svenska församling var med oss en stund i en kort andakt och några sånger. Av nån anledning var William arg och ledsen över sjungandet. Antingen ville han inte sjunga eller så är det pinsamt på något sätt (jag vet faktiskt inte) eller så var det tråkigt. Fast sen sjöng han glatt med när hela hans grupp uppträdde, det är inte lätt att fatta vad de där ungarna vill! I slutet sa Isaac, högt och tydligt mellan varje sång: ”Nuuuu bulla o saft!”, som han tydligen pratat om hela dagisdagen också.
Dagis bjöd på hembakade kanelbullar, jag vet inte hur många ungarna egentligen åt. Lite knasigt blev det ju med festen, eftersom vi hämtade barnen direkt från dagis och åkte till andakten/vårfesten, utan middag. Fast det ordnade sig när vi kom hem, då käkade alla gröt och mackor istället.
Ett litet tag satt alla stilla. Det kanske inte var så dumt att dra med sig picknickfilten i alla fall, fast jag tyckte den var så bökig att dra med sig.
Tack snälla för kommentarerna till det förra inlägget! Det går framåt. Inte är det här ju något nytt eller ovanligt, för mig och inte dör jag av det heller.
Skammen
Det bästa med att bli äldre är att man lär känna sig själv bättre och förhoppningsvis inte gör om alla sina dumheter. Som till exempel det där med jag skrev om i psykfallinlägget. Jag har känt mig konstig nu igen, antingen haft det där trycket över bröstet eller inte brytt mig om saker och ting. Och sen blev jag bara ledsen. Ingenting, absolut ingenting känns roligt just nu. Det är sommar och hur fint som helst, men som man säger i Kokkola: ”he nappar int naa”.
Det sägs att man kan välja om man är glad eller inte och jag har verkligen försökt! Jag vill vara glad över att ungarna ska vara hemma i sommar, precis som det ska vara och man ska vara upplagd för strandliv, hejvilda lekar och tjofaderittan. Det är ju som och varmt. Det enda jag känner är rädsla att vara hemma med alla tre. Och dessutom inte slippa den förbannade dagisavgiften.
Jag vill ju vara den där mamman som är glad, men jag är bara mamma tjat och depp. Mamma arg ganska ofta. Så innan det här blir värre igen, tog jag mod till mig och ringde till Tyks (den här gången, inte nån närhälsovård, som ändå hänvisar mig vidare) och till mina kontakter på neuropoli. Det var inte ens telefontid, jag skämdes för att jag ringde på fel tid, blev hänvisad till växeln, men fortsatte enträget och så fick jag prata med en sköterska som var jättesnäll. Jag kände gråten komma upp i halsen, för det tar emot, gud vad det tar emot att vara svag och be om hjälp! Jag försöker inte ens prata svenska med dem längre, jag klarar mig på finskan och det är jag så tacksam för. Tack och lov för att jag blivit äldre och vågat prata, hårt arbete ger resultat.
Nåja, nu har jag skämts färdigt, fått tillbaka de där arma Cipralexen, som jag redan var utan. Jag vet att det inte bör eller ska vara skamligt att äta medicin mot depression eller panikattacker och jag tycker inte det är det heller. Inte när andra gör det. Men när det gäller mig själv! Jag vill inte bli av med mitt känsloregister igen. Å andra sidan kanske jag är det redan eller just nu. Det är svårt att sluta med den där medicinen också, det ”kostar när man trollar med sinnet”, som Petter sa.
En liten sten har i alla fall fallit av mitt hjärta, men det kommer lite tårar då och då. För att man borde vara så duktig. För att alla händelser och bilder och maratonlopp och duktiga mammor med bakverk applåderas och gillas, men ingen egentligen vet hur de där mammorna eller papporna mår. Kanske de mår bra? Eller kanske de också gråter bakom stängda dörrar för att man ska vara så ensam, så stark, hitta på så roliga och många lekar åt sina barn, som förut lekte lika bra, fast utomhus och själv! Ja jäkla moderna pedagogik, säger jag bara. Och dumma könsneutrala roller! Min dotter älskar klänningar, katter och fjärilar och rosa och gult och det kommer hon att få fortsätta göra, jag tänker inte klä henne i enbart neutrala eller pojkkläder bara för det (men säkert det också, hon får ju ärva en del)!
Så ja, jag har en del kvar att lära mig själv om skam, att det inte är skamligt att känna sig svag eller erkänna den. Det bara är inte. (<-notering till mig själv)
PS. Det är inte så ”uselt” som jag kanske får det att låta, jag släpper ut känslorna innan det blir för mycket. Var inte orolig mamma. Å andra sidan längtar jag fruktansvärt efter att själv få vara dotter och syster nu ett tag. DS.
Krafs och göm
Åh va skönt att inte ha tent imorgon och istället kunna stå och stryka tråkiga kläder med vetskapen om att man kan slappna av lite grann. Det har varit en lång och intressant dag, som innefattat flera nya tandläkarinstrument, att vässa dem samt känna igen dem. Svårt, men roligt. Vi har suttit i ett klassrumt med två tandläkarstolar hela dagen (övningssal) och jag försöker komma underfund med vad exakt det är som gör/ger den där tandläkarlukten, men jag har inte kommit fram till nåt! Jag kan i alla fall meddela att det uppstod en hel del välbekanta ljud idag när vi slipade instrumenten (för hand). Det lät precis som när man kratsar tandsten på riktigt. ”Va bra”, sa K, vår lärare, ”nu kommer det riktigt ordenligt ljud från er, man hör att ni gör rätt”, sa hon. Hrrrr.
Alltså huh huh, det är så petigt med dessa tandläkarinstrument och att se skillnad på dem. En har rundad udd, en annan bara en vass sida och de ska slipas på den rätta!
Twinsen leker kurragömmalekar, ofta tillsammans. ”Var är Isaac? Var är Milja?” är en av de absoluta favoritlekarna, speciellt för tjejen. Idag gömde jag en virkad Findus under kudden och fick göra det elva gånger till, för Milja tyckte det var så roligt. Fast hon visste att han var där hela tiden. Findus tappade ett öga och jag funderar på att virka en ny, rosa katt.
Isaac har förresten bytt pronomen. Förut frågade jag honom ”Vems är de här söta fötterna”, varpå han svarade ”Isaac!”, men nu säger han ”mej!”.
Och brudspirean slog ut, alldeles idag eller igår. Det känns extra somrigt!
Svettig söndag
Det har varit en lång, men trevlig söndag. Ja, bortsett från den där arma hockeymatchen som vi just och just förlorade. Nåja, jag är inte den som sörjer jättelänge över sånt.
Mamma, smaka soppa!
Ungarna har fått vara ute och blöta ner sig. Vi har gungat och rutschat i parken och det är fuktigt och konstigt varmt ute, fast mätaren bara visade 21 grader. Tentläsandet får duga nu, klockan närmar sig midnatt och jag bloggar från mobilen för att jag inte orkar fumla med bilder på datorn.
Den kommande veckan är vi i alla fall lite mindre panka, jag ska på skolningsdag, förutom själva skolan, vi har vårfest med dagis och en massa skoj på gång.
Bittes blogg 