Skip to content

Skammen

22 maj, 2013

Det bästa med att bli äldre är att man lär känna sig själv bättre och förhoppningsvis inte gör om alla sina dumheter. Som till exempel det där med jag skrev om i psykfallinlägget. Jag har känt mig konstig nu igen, antingen haft det där trycket över bröstet eller inte brytt mig om saker och ting. Och sen blev jag bara ledsen. Ingenting, absolut ingenting känns roligt just nu. Det är sommar och hur fint som helst, men som man säger i Kokkola: ”he nappar int naa”.

Det sägs att man kan välja om man är glad eller inte och jag har verkligen försökt! Jag vill vara glad över att ungarna ska vara hemma i sommar, precis som det ska vara och man ska vara upplagd för strandliv, hejvilda lekar och tjofaderittan. Det är ju som och varmt. Det enda jag känner är rädsla att vara hemma med alla tre. Och dessutom inte slippa den förbannade dagisavgiften.

Jag vill ju vara den där mamman som är glad, men jag är bara mamma tjat och depp. Mamma arg ganska ofta. Så innan det här blir värre igen, tog jag mod till mig och ringde till Tyks (den här gången, inte nån närhälsovård, som ändå hänvisar mig vidare) och till mina kontakter på neuropoli. Det var inte ens telefontid, jag skämdes för att jag ringde på fel tid, blev hänvisad till växeln, men fortsatte enträget och så fick jag prata med en sköterska som var jättesnäll. Jag kände gråten komma upp i halsen, för det tar emot, gud vad det tar emot att vara svag och be om hjälp! Jag försöker inte ens prata svenska med dem längre, jag klarar mig på finskan och det är jag så tacksam för. Tack och lov för att jag blivit äldre och vågat prata, hårt arbete ger resultat.

Nåja, nu har jag skämts färdigt, fått tillbaka de där arma Cipralexen, som jag redan var utan. Jag vet att det inte bör eller ska vara skamligt att äta medicin mot depression eller panikattacker och jag tycker inte det är det heller. Inte när andra gör det. Men när det gäller mig själv! Jag vill inte bli av med mitt känsloregister igen. Å andra sidan kanske jag är det redan eller just nu. Det är svårt att sluta med den där medicinen också, det ”kostar när man trollar med sinnet”, som Petter sa.

En liten sten har i alla fall fallit av mitt hjärta, men det kommer lite tårar då och då. För att man borde vara så duktig. För att alla händelser och bilder och maratonlopp och duktiga mammor med bakverk applåderas och gillas, men ingen egentligen vet hur de där mammorna eller papporna mår. Kanske de mår bra? Eller kanske de också gråter bakom stängda dörrar för att man ska vara så ensam, så stark, hitta på så roliga och många lekar åt sina barn, som förut lekte lika bra, fast utomhus och själv! Ja jäkla moderna pedagogik, säger jag bara. Och dumma könsneutrala roller! Min dotter älskar klänningar, katter och fjärilar och rosa och gult och det kommer hon att få fortsätta göra, jag tänker inte klä henne i enbart neutrala eller pojkkläder bara för det (men säkert det också, hon får ju ärva en del)!

Så ja, jag har en del kvar att lära mig själv om skam, att det inte är skamligt att känna sig svag eller erkänna den. Det bara är inte. (<-notering till mig själv)

PS. Det är inte så ”uselt” som jag kanske får det att låta, jag släpper ut känslorna innan det blir för mycket. Var inte orolig mamma. Å andra sidan längtar jag fruktansvärt efter att själv få vara dotter och syster nu ett tag. DS.

youraisemeup

Josh Groban – You Raise Me Up

Annonser
8 kommentarer leave one →
  1. 22 maj, 2013 03:11

    Tack! Du berör. Vågar säga det som känns också i mitt inre. Sätter ord på skammen som inte ska behöva finnas, men finns ändå. Sätter ord på det svåra med att begära hjälp. Och lättnaden när man vågat. Och att vi har hårdare krav på oss själva än på andra många gånger. Till sist en försäkran om att allt inte är så uselt som det låter. Det bara pyser lite. Säkerhetsventil. Tack än en gång. Du ger mig styrka!

  2. Erica permalink
    22 maj, 2013 04:16

    Vet du Bitte.Det är helt säkert många andra som är ledsna,stressade,arga,har leidon osv. Ja helt säkert de flesta! Men de vill bara inte visa den för andra.Kan erkänna att jag ibland är helt sluuut innan jag slutar jobbet och får nånslags början på panikattack nästan ( iaf tror jag att det kan vara en sån) Jag får liksom tyngre att andas och känner paniken komma smygande för att det är så tungt.Men hittills har jag klarat det gm att försöka andas lugnt och tänka positivt osv.Men det här är absolut stressrelaterat och jag väntar på sommar och semester och lugnare dagar.

    • 22 maj, 2013 08:47

      Det här är inget nytt för mig, tyvärr och det är inte bara att ”ha lite leidon” eller ”lite stress”. Jag vill bara inte bli avskärmad från allt och alla i två månader igen.
      Sköt om dig.

  3. 22 maj, 2013 04:48

    Tack för din text. Du sätter ord på mångas känslor. Och vet du :det är en styrka att visa sin mjuka, inte alltid så perfekta sida! Stor kram!

  4. 22 maj, 2013 11:12

    Hej Bitte! Jag läser din fantastiska blogg dagligen, men kommenterar inte ofta, hinner liksom inte med!
    Du berör minsann med dina ord och dina modiga inlägg! Jag tror att du har helt rätt när det kommer till alla föräldrar. Det är alldeles för pedagogiskt det här samhället vi lever i. Allting skall vara så rätt och perfekt, man skall hitta på lekar åt barnen och allt skall vara så harmoniskt och fint i hemmet. Men vad 17 säger jag bara?! Barn leker hur som helst, vare sig de har föräldrar som hittar på lekar eller inte.
    Och det här med könsneutralt har ju gått alldeles för långt hemma i Norden. Båda mina flickor tycker om rosa, spetsar etc. Samtidigt som de ser sina föräldrar dela uppgifterna i hemmet. Jag klipper gräset, maken kokar mat etc.
    Ingen är perfekt och jag tror det minsann gråts både här och där bakom stängda dörrar. Själv gråter jag gärna en skvätt när det behövs. Det är ju befriande att få ut känslorna!!
    Lycka till med medicineringen. Vad tur att det finns bra mediciner i dagens läge. Depression och panikattacker är ju en sjukdom, inte en svaghet. Och kom ihåg: om du inte sköter om dig själv först, hur skall du då orka sköta om dina härliga ( men krävande!) barn?! Lycka till ,och kram! 🙂

  5. Gina permalink
    23 maj, 2013 01:05

    Starkt, Bitte!
    Massor med kärlek kommer på sångens vingar över havet 🙂

  6. 23 maj, 2013 07:18

    Hej på dig fina modiga som skriver som det är. Nu är det dags att du får avlastning. Finns det någon som kan komma och göra lunch eller ta hand om barnen medan du tar en promenad/sover litet etc.? Ibland kan man också få hjälp av kommunen, det är kan vara guld värt att veta att det kommer en person som gör lunch (eller det som mest behövs) varje dag. När jag var liten och min mamma var sjuk fick familjen hjälp just på det sättet.

  7. Heidi permalink
    26 maj, 2013 01:30

    Alltså tack Bitte, tack än en gång för att du skriver så ärligt och så bra! Det är så obegripligt ibland det här med att måsta vara duktig förälder utåt.. men du skriver om det, sätter ord på det och gör att det känns som en del av livet, att man inte alltid är glad och käck och stark. Det känns som ett stort stöd och en stor tröst att läsa dem! Tack, fina du!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: