Som det ska vara, en sommarlördag
Sommarlördagar ska innehålla barn, stoj och tjohej, en liten öl, grönska, koltrastdrill och solsken. Och lövrassel och grillkorv. Precis som den här kvällen har gjort. Efter några regniga dygn kom solen fram och gav oss 18 grader med lite svala vindar. Förmiddagen var vi inne och blev lite galna, men springandet tog vi igen på eftermiddgen.
Och kanske lite vila mellan varven också.
Grillkorv, majs, potatis, sallad och morötter. Tack fammo! 😀 (majs är inte bajs! Mamma är biitis Sliitis, mamma pammaaa! Ungarna har rim-dille)
Men blir det några äpplen alls i år? Det talas bara om skadedjur hit och dit, på rosor, träd och buskar. Det blir plattfall för frukten i höst. Eller?
Jag har också sett massor av ”spökträd” här i Åbo, alltså träd som är inlindade av spinnmal eller frostfjäril, jag vet inte vilket ord som är korrekt. I år är det ännu fler än de brukar vara.
Larver eller inte, solen skiner, ungarna sover efter en dag med full fart -magarna är mätta och det är femton grader ute. Åh, jag vill inte lägga mig!
Dagens hurra!
Isaac har varit torra heeela dagen idag! Inte den första och förhoppningsvis inte den sista! (Jag satte på honom nattblöjan ändå, det är kanske dumt av mig. Tänk om han faktiskt kan? Eller tänk om hela vår säng blir en simbassäng?)
Fredagsflamset
Det är lite glesare mellan mina inlägg nu på sommaren. Det är ju sommar. Ibland tycker jag vi gör precis samma saker, dag ut och dag in. Jag är mamma Mat&Lek och så är det Angry Birds-pyssel och så är vi ganska panka. Det begränsar en del. Jag har i alla fall en liten möjlighet att få extra sommarjobb (hoppas hoppas, håll tummarna!) eftersom de har brist på instrumentvårdare på ett ställe i stan. Det skulle vara så viktigt att få in den där foten på ett ställe – som jag dessutom tror jag skulle tycka om.
William och jag pysslar med Angry Birds. Det blir fler och fler pixelfåglar och grisar. Nu börjar jag få in den rätta knycken på hur länge man ska stryka de där plastplupparna också, det var inte så självklart i början. Twinsen är också helt galna och vill springa iväg med de kära figurerna, speciellt Isaac. Tyvärr betyder det också att han vill göra samma som W:
– Hääj kommer BOMB-fåågejn! varpå han kraschar nåt i huvudet på Milja eller den som finns närmast.
Det är förresten väldigt svårt att underhålla en nästan-sexåring. En tvååring vill ju bara att man ska vara med, men ett större barn – vad vill dom? Shit, va svårt det är med kids egentligen. Man lär sig nya saker hela tiden, verkar det som.
Det här är liksom ett säkert kort – det här kan jag. Tåg och lego, vagnar och djur. Till den här leken brukar också höra att man får sära på twinsen när Milja sätter en bil mitt på spåret.
– Tut, tuuuut, Miija! säger Isaac, men systern reagerar inte.
– TUUUUT! [vrååål]
– Milja…, Milja, ta bort bilen.
Varpå man själv tar bort bilen eller hela tjejen eller försöker bygga en tillräckligt lång bana, så de kan leka på olika sidor, vilket självklart inte funkar. De är båda jättesuperenvisa och skriker allt vad de orkar när nåt går emot dem. Så konstigt! 😀
Ibland lägger de sig på soffan och bäddar ner varann, leker tittut och bara fnissar. Hur kan man vara så liten och söt och liksom så färdig som människa, men ändå under en meter lång?
Jag fortsätter med min socksamling. De blir fler och fler. Fast ibland försvinner de med rasande fart. Jag stickar inte alltid två likadana sockor efter varandra, det är lite tråkigt. Då är det bra att byta. Jag tycker själv om de här sockorna med mycket färg och tunt garn, de ryms så bra i skorna!
Ikväll blir det antagligen fortsättning på det här Eget Bröd&Baba ganouj och lite film. Igår var det Ketonen&Myllyrinne, som jag först på senare år har lärt mig flabba åt.
Dagens Isaac:
Lek med litet duschdraperi, det var vansinnigt roligt! (av nån anledning tänker jag på nån av Evas bilder, när jag ser den här, det är samma min som Sindre eller Marius haft! :D)
Finskan och barns språk
Jag har jobbat och jobbat med mina inlämningsuppgifter till skolan. Nästan sex sidor text, jag knapprar långsamt och läser meningar på nätet och i anteckningar från skolan. När man inte hör och använder orden varje dag, glömmer man bort enkla ord som luiske (remsa, flärp). Jag tvekar inför val av ord som uudestaan eller uudelleen (igen, på nytt) och tittar på vad jag har skrivit: uudesstan. Men va tusan, det ser ju ut som estniska! 😀
Såna här meningar skulle jag t.ex. inte kunna författa alldeles själv, men jag vet precis vad den betyder och jag kan ändra lite i liknande texter, när grunden redan finns:
” Pakattavat välineet tulee koota samalla periaatteilla kuin kertakäyttöiset materiaaleihin pakattavat tuotteet. ”
eller det här:
” Pakkauksia ei koskaan saa taittaa, kaksoispaukkaukset laitetaan sisäkkäin samoin päin niin, että tuote näkyy ja höyryn kulku molempien pussien sisään varmistuu.”
Det är inte svårt, det låter ju så lätt när man ser meningen, men jag får bara inte till det, med alla ändelser och omskrivningar. Det här är ypperliga exempel på att man måste leva och andas ett språk, för att hålla det levande. Det gäller ens modersmål, men främst sådana språk man inte pratar eller skriver så ofta. Man kan plugga dem i åratal i skolan, men allt faller i glömska, redan när det är sommarlov och jag inte träffat klassen på några veckor, märker jag.
Jag har lyxen att få jobba ensam idag, det är i alla fall bra. Fast det är ju som med måndagstenter, det är ytterst svårt att fokusera på långa inlämningsuppgifter om sommaren. När man väl kommit igång, går det ändå lite bättre, fast man sitter och stirrar på de där gardinerna man borde byta. Eller hmm, tvätta ett fönster kanske?
Barn och språk är ännu mer intressant än mina skolarbeten. Isaac har vid två och tre månaders ålder talat om/låtit oss förstå att han fattar att det finns fler än ett språk. Om nån sjunger eller pratar finska säger han:
– De pratar fiinnska! eller Det ää på finnska!
Kanske det har kommit från att vi väljer språk på DVDerna eller så är det bara så att han kan tala om att han vet skillnaden.
I senaste numret av Språktidningen läste jag om hur barn får sitt modersmål. Det är omgivningen som dominerar. När barnet säger di eller ti, tolkar föräldrarna det på olika sätt. En pappa som talar svenska tolkar det som där eller titta, medan en brittisk förälder tolkar det som ”daddy”. Och båda är förstås väldigt stolta över sitt barns utveckling. Genom att härma och lyssna samt associera, får vi en språkmelodi, som ligger till grund för hur vi förhåller oss till andra språk i framtiden.
I samma tidning pratades det om att barn (eller vuxna) som lär sig två språk, får lättare att lära flera språk också och är, hör och häpna, smartare och friskare (!). Barn lär sig glida mellan språken och märker inte alltid att de byter språk; kodväxling, som det heter så fint. Jag tycker det är så coolt. Milja t.ex., blandar ihop finska och svenska. När hon ska ha en kudde ber hon om en ”koono” (uttalas som ko, fast med långt o), alltså en blandning mellan finskan tyyny och svenskas kudde.
Nu måste jag återgå till mina skrivelser på vårt andra officiellt språk i landet, innan kaosungarna väller in i huset.
Dagens roliga:
Jag sökte och sökte (på Google) efter en term jag antecknat i skolan. KimCard, skulle det heta. Finns inte ens på Google. Sen fattade jag. KimGUARD heter produkten. Håh, dialekter och finska. 😉
Segla med två gånger två
Vi är hemma efter ett par dagar till sjöss med hela familjen, fammo och faffa. Det har blivit vår flytande sommarstuga, vi är glada att vi får vara med och att det finns många armar som håller och bär, matar och fixar. Det går ganska bra att vara ute med alla ungar, åtminstone ett par nätter. Ingen fick nån mega-panik-skrikattack, även om ungarna hade lite tråkigt på hemvägen.
Igår åkte vi för motor till Nagu, som ligger lite mer än två timmar bort för motor (eller var det nästan tre?). Vi åkte så att twinsen somnade – och de sov så gott i två timmar, till ljudet av den monotont brummande motorn. Så länge man inte vrider rodret för mycket, vischar eller revar, så låter det inte för mycket.
Några modiga badade! Det är redan 18° i vattnet, vilket är min gräns för att simma. Fast jag fegade ur lite grann, plus att jag faktiskt inte hittade min baddräkt eller bikini när jag skulle packa åt alla.
Det var masttätt när vi kom fram igår på eftermiddagen – nästan lika fullt som det brukar vara på midsommar, fast inte lika högljutt.
”Vill plaska!” sa Milja och fick följa med längst bak i båten och sitta och plaska med fötterna. Isaac vill göra samma saker som Milja, men det här ville han inte. ”Poppar lite”, sa Milja. Det är lustigt hur kallt och varmt ibland kan kännas lite likadant.
Små sjöbusar! Ingen ville sova, alla ville bara leka på stranden eller vid sandlådan. Nagu är en barnvänlig hamn. De har en fin bastu och trevliga duschutrymmen, det finns en sandstrand och lekplatser med sandsaker att låna. Och så klättras det runt i båten, såklart.
Isaac ramlade under klaffbordet ett par gånger, eftersom han skulle vara så ”stor pojke” och inte sitta i stolarna vi hade med. Fast hans skrubbsår kom inte från detta, utan från en ivrig lastbilslek på dagis.
”Gunga!” sa Milja när hon först kom in i båten. Faffa fixade en sittplats åt dem redan ifjol genom att skruvat fast gungorna under sittdynorna. Även om twinsen klarar att sitta vanligt, blir det lättare ibland när de sitter lite mer stilla.
Idag seglade vi fjädervall, eller virsikirja (psalmbok) eftersom det var medvind och sidvind. Det var bra väder, inte för soligt och hett, vi kom upp i sju knop som bäst och inte för mycket slagsida för de små.
De här två bilderna beskriver vår resa mest. Rörigt ibland, twinsen ”målar” med vatten och William får tråkigt och klättrar runt eller ”spränger” med sina Angry Birds på allt och alla. Även om jag tror jag fått nån friskluftschock, har vi väldigt roligt tillsammans!
Måste man åka hem?
En sak ska vi göra klart för oss: Det skulle inte gå att segla så bra det gör med två två-åringar, om det inte vore för fammo och faffa! Vi mår så bra och har det trevligt. Lite gung-gung har jag i öronen, jag har fått ratta Dacapo, ungarna har lekt och lekt, jag har bastat och njutit och bara funnits. Klockan nio spelades ett tapto på trumpet och drogs tillvaka till min tidigare scoutliv, så jag rullade flaggan med vördnad och mindes.
Vimsmamman
Nu ska jag skriva ett lite elakt inlägg. Jag läser (vissa pretto-)bloggar, som jag inte borde läsa. Om folk med ett barn, som njuter så av bebistiden och att pynja och fixa och springa efter sina barn. Pyssla och greja och baka. Det gör jag också, då jag har lust. I dessa, vissa bloggar, finns det inte mycket plats för gråt, spill, tork eller gnäll. För det mesta tycker jag det är roligt och inspirerande att läsa om vad andra skriver att de har gjort sina barn, men ibland slår det slint och jag blir bara arg och upprörd över saker som egentligen inte är så stora, men just DÅ, när man själv svettas med tre små, känns stora.
Missförstå mig rätt, jag tycker inte man ska rada upp alla sina gnällgrejer om precis alla sår, skavanker, nedkissade kläder och smetiga matbord eller skrikande barn. Det finns plats för både ock, menar jag. Jag vet också att alla är individer, alla hantarer t.ex. morgontrötthet på olika sätt. För mig är det sjukt jobbigt att stiga upp halv sex och underhålla några småbarn, så man vet att det fortsätter i 14 timmar framöver. Ibland tror jag att jag hade varit en lite bättre flerbarnsmamma om jag hade varit morgonpigg. Det skulle underlätta så otroligt mycket, men nu är det inte så.
Det är också lättare att ha ett jobb att återgå till, att få lämpa över barnet till ett dagis, precis som vi också gör, och fortfarande ha kvar sin vuxenkrets, sina rutiner, sina luncher med bekanta och så vidare. I denna tid är det så NO-NO att ha sitt eller sina barn på dagis och göra egna saker. Det struntar jag fullkomligt i! Jag satsar på att överleva, men stör mig på de som inte fattar att uppskatta vad de har. Det gäller jobb, dagis, resor, finvin, kvällslir, temadagar, hobbier och resor, speciellt då man har ”bara” ett barn, sorry nu bara.
Ett tag tänkte jag att det inte är så mycket lättare med ett barn. Jo, för det mesta är det faktiskt det,även om det är ett krävande barn. Den ena föräldern kan vara hemma med barnet, det är mycket lättare att gå ifrån några timmar. Idag var och är Mika borta hela dagen och kvällen med jobbet, varpå jag fick hjälp av härliga fammo och faffa. Ungarna fick leka ute på gården, William och jag klättrade upp en lekställning i parken där nära och sprätte iväg Angry Birds på närbelägna träkatter (”bara ingen är i vägen! Inte i ansiktet på nån, inte för nära en person!”) och det var en rolig lek! Det var också roligt att göra sånt här med bara William, så att han också känner sig viktigt.
Jag tänkte att det inte är några problem att lägga alla tre ensam, det brukar inte vara det. Och egentligen var det inte så fasligt svårt, förutom att Milja hann hälla ut en flaska med såpbubblor på parketten, William skulle ha bröd och O’boy, Milja var där och petade ner ett yoghurtlock i hans dricka (HUR hinner hon?) medan jag borstade tänderna på Isaac, som just nu inte alls lyssnar på mig, utan springer sin väg och flabbar (åh, den här härliga 2-och-lite-till-års-åldern). Och vi läser sagor, trängs alla fyra i sängen och Isaac ropar efter vatten, vatten och Finn-Finni, Finni!! men jag tänker Neee-hepp, jag ger inte med mig ikväll! Jag springer inte upp mer, jag ligger på mina 20 centimetrar mellan tvillingarna och tycker det räcker för idag.
Vem var mest envis? Jag räknade att Isaac sa ”Finn, finn” ungefär 20 gånger på en halv minut, med jämna mellanrum. Det var kanske mitt fel att inte ge honom den arma bilen, men jag tänker inte lära honom att han får som han vill hela tiden – det går inte. Efter lite mer än en timme gick jag ut ur rummet – och vad händer? Jo, han somnar efter två minuter.
Dagens bästa var att Isaac har varit TORR hela dagen! Inte ett kiss i nån byxa och han är trots allt bara två år och tre månader. Wohoo! Jag vet att man inte ska ta ut glädjen i förskott, men det är i alla fall en dag och den kanske kommer igen? 😀 Det ledde också till att Milja ville vara likadan – också ha bara småbyxor. Hah, win-win!
När man har ett barn, hinner man duscha, pyssla, lära och springa efter det på ett helt annat sätt, än med tre. Eller fem. Eller sju. Jag fattar inte hur de gör det, de som har många barn. Hur man lär sig leva så, ge upp alla sina möbler, datorer och prylar, allt sitt eget i stort sett. Hur gör man, hur lär man sig? Att gå till stranden med alla tre själv, är just nu helt otänkbart. Milja och Isaac bara springer iväg dit de vill. Det finns inget annat svar än att anpassa sig och låta tiden göra sitt, men ibland kastar jag en avundsjuk blick på de som springer efter ett litet och har ett stort, självgående barn. Eller ett barn. Fattar ni hur bra det är?
Nu ska jag packa åt fyra (eller fem, gissar att Mika kommer att vara trött imorgon) inför en båtresa. DÅ är vi i alla fall flera vuxna och då går det bra. Tjohej!
Killen som växte upp med en hand
Jag vet inte riktigt hur Isaac bär sig åt, för att kunna göra allt han vill, när han ständigt bär på småbilar. På dagis har han vant sig av med bilarna, men hemma har vi låtit honom ha dem. Det skadar inte, nån dag kommer han att släppa dem och gå vidare. Ibland är det klurigt, när han ska klättra uppför en trappa eller lekställning. Han funderar länge hur han ska göra för att få med sina en eller flera fordon. Ibland har han lagt dem i fickan, men det är ju inte lika roligt!
Milja lilla Solroslilja nöjer sig med att klättra, klättra och klättra och gunga. Hon är mer våghalsig än sina bröder. Är det här nån tjejgrej? Eller kanske hon bara är en sån typ. Hon är också den som är mest manipulativ, om man nu kan säga så om barn. Isaac stortjuter för att vi sätter på honom fel tröja eller för att han inte får ha STORA skeden vid matbordet, det är liksom raka rör. Men Milja, hon hittar på att ”Isaac såss, mamma såss” eller att nån annan slagit henne, för att få uppmärksamhet. ”Kvinnfolk!” sa Mika.
Vi pysslar på med det vanliga. Jag fundera vad i hela friden jag ska ha tvättlinan när vi börjar inreda twinsens rum. Ni som bor i lägenhet, var hänger ni era våta kläder? Våra får inte riktigt plats i toaletten, där är redan ganska fullt och trångt.
Jag letar inspiration att göra våra långa skoluppgifter, krånglar med Arbetskraftsbyrån, men lyckas ändå fixa det jag ska. Ungarna är ganska glada, men högljudda. Jag tycker om sommaren, men en del av mig längtar verkligen till augusti, med mer uppstrukturerat liv, deadlines (ja!) och fortfarande varma kvällar. Eller så saknar jag bara inspiration och träffar för lite folk. All play and no work, makes Biitis a dull girl. Jag måste vara en mästare på att inte få tummen ur, hur kan det vara så svårt?
Dagens filmtips:
Efter bröllopet (Efter brylluppet) – En dansk film med bland annat Mads Mikkelsen och Rolf Lassgård. En film med mycket känslor, drama och relationer, vänskap och hat. Om makt och pengar blandat med snurriga släktskap och lögner. Mads spelar en hjälparbetare som behöver pengar till skolor och sjukvård i Indien. Den stenrike Jörgen (Rolf) sitter på pengar, men är han egentligen intresserad av att finansiera någonting annat än sin alkohol?
Ni som har Netflix kan se filmen genast. 😉
När man hittar rätt underhållning
Det tar ett par dagar att vänja sig vid att vara med nån av ungarna hela tiden igen. Williams sommarlov från dagis började lite tidigare (eftersom han har annat avtal och således får vara gratis borta två månader från dagis, men faktum är att det kostar 40 euro per månad, så det borde ha varit tvärtom). Hur som helst trivs han med att vara hemma såklart. Jag, å andra sidan, har haft små-angst över vad jag ska hitta på med honom på dagarna. Han surade som en galning första dagen vi gick ut bara på gården, eftersom jag inte satt i sandlådan med honom eller lekte med honom hela tiden. Han behöver också invänjning.
Idag satt vi och pysslade länge, klippte ut Angry Birds-figurer och ritade samt tog sedan en runda till stan och köpte kallingar till twinsen. Vi har börjat potträning (utan blöja på dagen) på allvar. Det var dagis som föreslog det och vi hade tänkt samma sak, när det är sommar och allt. Och nu köpte vi småbyxor för 36 euro – nu får de verkligen ta och lära sig!
Jag kommer säkert att ångra det här smipillet. Vi köpte 10.000 pärlor i en hink. Tänkte att det blir ett bra pyssel och att vi kan fortsätta på det här arga fågeltemat, som verkar vara omåttligt populärt (Mamma, jag vill ha ett helt RUM fullt me anngri böörds!). Man kanske kan pilla ihop lite fåglar också.
Allra roligast var det ändå när vi hittade några slemmiga silikonfåglar på rea vid BR och en liten, medföljande slangbella. Man kunde inte skjuta med den, men W radade upp klossar, pinnar, fågar, gömde grisar och lekte så glatt med dem att jag fick gå till Sale alldeles ensam (och han var alltså ensam hemma – för första gången!) ett litet tag. Jag var nervös att han skulle skrika efter mig som en galning. När jag kom in med mitt mjöl och smör, stack William ut huvudet genom lilltoadörren och sa glatt: ”Angry Birdsen badar, vill du se?” Aaaah, frihet, pusta ut. Tack Tid, för att du går framåt – det här är episkt stort!
Jag tycker också det är superbra med den här Angry Birds-hysterin för att:
1. Det är kreativt
2. Det föder nyfikenhet och man lär sig problemlösning
3. För en kille som inte riktigt gillar att rita och är lite osäker på det, är det lätt att snappa upp och apa efter
4. Det finns så många produkter överallt, lätt att få tag i och inte superdyrt!
Och dagen, som började med regn och moln, sprack upp till en vacker, varmvänlig kväll. Vi hade en försäljare på besök, för eventuell inmontering av gliddörr till twinsens kommande rum och William pratade i ett, i ett om sina Angry Birds! Haha, tur att det var en ung kille, han hade själv barn. Och han var också den första person som sade till mig att det inte hörs att jag är svenskspråkig när jag pratade finska. Halleluja, han måste nog bara ha varit snäll/det ingick i säljtricket eller ha hört dåligt. Tack för självförtroende-boosten i alla fall! Han påpekade att det harmade honom att han inte själv kan svenska och då kände man sig bra, på nåt sätt, för att man försöker själv, trots att jag blir arg på mig för att jag inte kan få fram nyanserna i språket. Återkommer till detta intressanta tema i ett eget inlägg. Nu mera sköna kvällsbilder!
Milja, fartdåren, ska ha ”stora farten” varje gång. Och helst ska man ta tag i gungen i farten och stanna upp, hålla och sen släppa. Kanske jag har en åkarkompis till alla vilda karuseller på nöjesfälten i framtiden? Om man själv vågar, då åldern smyger sig på (fast jag vet att min egen pappa alltid vågat åka med oss kids, det är bra!)
– Milja laga fart!
Ser ni det här klätterhuset? Det är samma som på bilden ovanför. William lyckades tappa/slänga sina älskade fåglar under det, två gånger. Det är ett smalt, mörkt område. Där stod man med rumpan i vädret och krafsade bland spindlar, gamla löv och vem-vet-vad, men ut kom de arma fåglarna!
Sen stekte vi våfflor och ungarna gapade som hungriga gökar vid köksbordet, medan jag sprang mellan våffeljärnet, kylskåpet samt delade ut våffelbitar åt ungarna. Varför gav jag inte mer i taget, frågar jag mig själv. Isaac klättrade runt på en stol med dyna och jag manade på honom flera gånger att ”sitta stilla och sätta sig”, tills han sa:
– Mamma, jag sitter i lugn och ro!
Då kan man inte låta bli att flabba. Sen, när alla sover, kan man andas ut och hjärtslagen lugnat ner sig lite efter en springig kväll.
Stockholm maraton ’13
Det började som ett stilla sommarregn. Solen hade skinit hela förmiddan och det var 17 grader varmt i stan. Rätt perfekt för löpning när det är lite mulet.
Vissa bilar i stan påminde om att det faktiskt är en studentfesthelg också.
Det var mycket folk i stan, en massiv feststämning och många glada miner trots att regnet tilltog. Det här är vid Skeppsbron/Slussen.
Såna här tillställningar påminner mig att det är bra att ta med ungarna (inte de allra minsta kanske) för att uppleva att det är roligt att springa.
The Mika! Här vid 30 km.
Stretchdags för vissa, andra promenerade en bit.
Åskådarna kunde få kaffe av kaffekon. 🙂 Ännu ett exempel på ett bra organiserat lopp.
Så kom den där lila regnkappan fram i år igen. Regnet tilltog och det formligen vräkte ner en ganska lång stund.
Tunnelbanan var full med medaljhjältar och vakter som bad folk gå ”läängre fram, mooot mitten av perrongerna, så fler får plats!”.
Ut i regnet igen med barnvagnar, folk och bilar och avspärrningar. Någon hade tappat sina glasögonen i röran.
Hejdå pollen!
Massor av folk stod på Stadion, mer än ifjol. Fem timmar efter start hade 13.000 löpare gått i mål av totalt lite 21.000 startare.
En av dem var Mika! Jee, heja heja! Arrangörerna spelade ”Fly on the wings of love” och poppiga dängor, medan de räknade upp folk som kom i mål. Stockhol maraton är ju ett av de största finländska arrangemangen (fniss) också, så en hel del prat gick även på finska.
Ifjol var det sopsäckar som var hårdvaluta – det här året fick alla som kommit till mål en värme-prasselfilt i plast. Vad kallas dom? De funkade bra i alla fall.
En lite torrare och gladare Mika. Här syns det förresten att hans hår faktiskt blev lite ljusare efter vårt förra blekförsök. Fast han var inte speciellt ledsen, bara trött efter loppet. Förresten är det inte liksäckar som ligger där bakom oss, utan det är klädförvaringen. 😀
Finisher – i år igen!
Precis när vi var på väg ut från området, började regnet avta och man hörde några dova åskknallar långt borta. Och det blev kanske 14 grader, men inte 3 eller 4!
Nytt för i år var en åsikts- och motivationstavla på stället där de säljer kläder och skor.
Imorron åker vi hem till verkligheten igen. Måste man? Jo, jag vill, jag saknar ungarna, men jag vet också att vi kommer att ses och ha en massa tid tillsammans. De har lovat 27 grader i Åbo nästa vecka. Huh!
Inför maran
I skrivande stund har starten för årets Stockholm maraton gått! Jag känner åtminstone fem som är med och springer i år. 20.000 var anmälda, få se hur många som tar sig i mål. Hälften av alla löpare springer maran för första gången. Vilket stort intresse det har blivit! En kompis frågade på FB varför jag inte springer. Svaret är helt enkelt att det är för långt för mig. Jag har inte tränat såhär långa sträckor och har inte intresse i nuläget av nån hel maraton.
När man står där och ser på alla löparna, brukar jag tänka att det är en oerhört stor mängd totala träningstimmar som ligger bakom denna bedrift! Speciellt för de som springer maran om och om igen – det krävs en hängivenhet som jag vet att jag själv saknar.
Mika och jag anlände till huvudstaden tidigt igår morse. Vi hade satt väckningen på 06.00 när vi var på båten. Jo, vi vaknade i god tid, packade våra saker och undrade varför vi inte var framme vid hamnen. Det var jättedimmigt ute och man såg knappt husen vid stranden. Färjan tutade med jämna mellanrum, för att inte bli påkörd eller köra på andra båtar.
Plötsligt kom vi på att det fortfarande var finsk tid våra mobiler – med andra ord hade vi vaknat en timme för tidigt! Nåja, vi hann i alla fall med en bufféfrukost i lugn och ro. Det är så lyxigt.
Sen dess har vi gått och gått, i stan och tittat på folk, ätit Max’ hamburgare, Mika slevade i sig pasta vid maratontälten, vi fikade och shoppade och blev sjukt trötta i ben och kropp. Jag i alla fall, som hade en massa tics och tunna tygskor.
Och Stockholm är sig likt, men ändå olikt. Det händer hela tiden saker. Här vid Kungsträdgården kom det några bilar med reklam för en ny produkt. De delade ut stora påsar med nötter och russin direkt från bildörren. 😀 Gillas!
Somriga Mariatorget (ligger nära Litet Nystan! :D)
Kaffepaus vid Coppola. Aloe Vera-vatten är gott, men lite chunky. Hälften är faktiskt riktig aloe vera. Sägs ju vara nyttigt. För övrigt måste jag bara nämna att jag inte klarar av såna där kaffemängder! Jag drack bara några munnar för att få mitt eget behov fyllt. 😀
Plattan fylldes av fler och fler skumma typer, ju längre fredagseftermiddagen led. Men på dan var det ljust och fint och mindre bökigt. Väldigt ljust, tyckte jag och önskar att jag kunde bli lite brun så man slapp oroa sig för solen hela tiden.
Grillmeister Sari fixar grönsaksspetten mellan tentläsningarna, jag bakar muffins och Anders bankar biffar. Det blev så gott, supertack ni fina!
Det blev en fin kväll för grillning. Mika inspekterar trädgården och funderar antagligen på sitt kommande lopp.
Årets maratonväska för löparna innehöll det ovanstående. Ja, inte ljuset. 😀 Men vad är den där vita bollen, vad ska man med den? Är det bara en dekoration? Den flyter, så jag tänkte att man kunde ha båtnycklar i den. Sen undrade jag om tjejerna som springer också får den där manskrämen?
Nu ska jag snart åka iväg och möta Mika och fota maratonfolket! Skoj! Och trots att det är tungt att gå runt, lever vi lyxliv med att sova ut och spela lite tv-spel och får rå om bara oss själva.
Bittes blogg 