Vimsmamman

Nu ska jag skriva ett lite elakt inlägg. Jag läser (vissa pretto-)bloggar, som jag inte borde läsa. Om folk med ett barn, som njuter så av bebistiden och att pynja och fixa och springa efter sina barn. Pyssla och greja och baka. Det gör jag också, då jag har lust. I dessa, vissa bloggar, finns det inte mycket plats för gråt, spill, tork eller gnäll. För det mesta tycker jag det är roligt och inspirerande att läsa om vad andra skriver att de har gjort sina barn, men ibland slår det slint och jag blir bara arg och upprörd över saker som egentligen inte är så stora, men just DÅ, när man själv svettas med tre små, känns stora.

Missförstå mig rätt, jag tycker inte man ska rada upp alla sina gnällgrejer om precis alla sår, skavanker, nedkissade kläder och smetiga matbord eller skrikande barn. Det finns plats för både ock, menar jag. Jag vet också att alla är individer, alla hantarer t.ex. morgontrötthet på olika sätt. För mig är det sjukt jobbigt att stiga upp halv sex och underhålla några småbarn, så man vet att det fortsätter i 14 timmar framöver. Ibland tror jag att jag hade varit en lite bättre flerbarnsmamma om jag hade varit morgonpigg. Det skulle underlätta så otroligt mycket, men nu är det inte så.

Det är också lättare att ha ett jobb att återgå till, att få lämpa över barnet till ett dagis, precis som vi också gör, och fortfarande ha kvar sin vuxenkrets, sina rutiner, sina luncher med bekanta och så vidare. I denna tid är det så NO-NO att ha sitt eller sina barn på dagis och göra egna saker. Det struntar jag fullkomligt i! Jag satsar på att överleva, men stör mig på de som inte fattar att uppskatta vad de har. Det gäller jobb, dagis, resor, finvin, kvällslir, temadagar, hobbier och resor, speciellt då man har ”bara” ett barn, sorry nu bara.

Ett tag tänkte jag att det inte är så mycket lättare med ett barn. Jo, för det mesta är det faktiskt det,även om det är ett krävande barn. Den ena föräldern kan vara hemma med barnet, det är mycket lättare att gå ifrån några timmar. Idag var och är Mika borta hela dagen och kvällen med jobbet, varpå jag fick hjälp av härliga fammo och faffa. Ungarna fick leka ute på gården, William och jag klättrade upp en lekställning i parken där nära och sprätte iväg Angry Birds på närbelägna träkatter (”bara ingen är i vägen! Inte i ansiktet på nån, inte för nära en person!”) och det var en rolig lek! Det var också roligt att göra sånt här med bara William, så att han också känner sig viktigt.

Jag tänkte att det inte är några problem att lägga alla tre ensam, det brukar inte vara det. Och egentligen var det inte så fasligt svårt, förutom att Milja hann hälla ut en flaska med såpbubblor på parketten, William skulle ha bröd och O’boy, Milja var där och petade ner ett yoghurtlock i hans dricka (HUR hinner hon?) medan jag borstade tänderna på Isaac, som just nu inte alls lyssnar på mig, utan springer sin väg och flabbar (åh, den här härliga 2-och-lite-till-års-åldern). Och vi läser sagor, trängs alla fyra i sängen och Isaac ropar efter vatten, vatten och Finn-Finni, Finni!! men jag tänker Neee-hepp, jag ger inte med mig ikväll! Jag springer inte upp mer, jag ligger på mina 20 centimetrar mellan tvillingarna och tycker det räcker för idag.

Vem var mest envis? Jag räknade att Isaac sa ”Finn, finn” ungefär 20 gånger på en halv minut, med jämna mellanrum. Det var kanske mitt fel att inte ge honom den arma bilen, men jag tänker inte lära honom att han får som han vill hela tiden – det går inte. Efter lite mer än en timme gick jag ut ur rummet – och vad händer? Jo, han somnar efter två minuter.

Dagens bästa var att Isaac har varit TORR hela dagen! Inte ett kiss i nån byxa och han är trots allt bara två år och tre månader. Wohoo! Jag vet att man inte ska ta ut glädjen i förskott, men det är i alla fall en dag och den kanske kommer igen? 😀 Det ledde också till att Milja ville vara likadan – också ha bara småbyxor. Hah, win-win!

När man har ett barn, hinner man duscha, pyssla, lära och springa efter det på ett helt annat sätt, än med tre. Eller fem. Eller sju. Jag fattar inte hur de gör det, de som har många barn. Hur man lär sig leva så, ge upp alla sina möbler, datorer och prylar, allt sitt eget i stort sett. Hur gör man, hur lär man sig? Att gå till stranden med alla tre själv, är just nu helt otänkbart. Milja och Isaac bara springer iväg dit de vill. Det finns inget annat svar än att anpassa sig och låta tiden göra sitt, men ibland kastar jag en avundsjuk blick på de som springer efter ett litet och har ett stort, självgående barn. Eller ett barn. Fattar ni hur bra det är?

Nu ska jag packa åt fyra (eller fem, gissar att Mika kommer att vara trött imorgon) inför en båtresa. DÅ är vi i alla fall flera vuxna och då går det bra. Tjohej!