Morgonspring och lek
Igår somnade jag ifrån blogg och alltsammans – halv tio på kvällen. Det var skönt, fast jag inte sover lika bra när jag somnar sådär tidigt.
Klockan sex i morse vaknade jag och funderade på om jag var pigg. Nja, inte pigg, men … ganska okej. Tänk om man skulle pröva på det här med morgonlänk? Hur gör man det? Ska man äta eller bara gå ut?
På iForm.se står det såhär:
Morgonlöpning innebär att du hoppar från sängen, ner i löparskorna och ut genom dörren. Om du får rutin på din morgonlöpning kan du snart inte leva utan den – även om du är en riktig sjusovare. Den som ägnar sig åt morgonlöpning märker snart effekt över hela dagen. Löpturen virvlar upp lyckohormoner (endorfiner) i hjärnan och gör dig glad.
Nåja, lyckorus är väl inte ordet, men det gick an. På med dojorna och ut i den ensamma morgonen innan klockan är sju. Det var en märklig känsla. Jag joggade lite i skogen och undrade ett tag om jag hade tagit fel avfart, det såg inte ut som vanligt! Och för snabbt gick det antaligen också, men jag stannade och stretchade lite istället vid träningsparken. Ryggen gör sig påmind om att nåt fortfarande är knasigt. Något drar neråt benet, fast jag stretchar.
Igår var vi hos fammo och faffa ett tag och det var lyxigt att någon fixade mat och hade hand om ungarna. Mika och jag åt lunch på Fontana och gick en sväng via centrum. Jag har haft Gina-&KappAhlabstinens och vad passar då bättre än sommarrea? Jag hittade ett par knallrosa jeans för fem euro, ett par linnen och en tunika på rea. Superlike! Samtidigt ville Mika kolla på de nya FlyKnits:en vid Stadium och jag passade på att kolla vilket sorts löpsteg jag har.
Det visade sig att jag behöver skor med pronationsstöd i alla fall, trots att man i löpskolan säger att det är okej med neutrala skor. Nja, säger jag. Jag går dessutom inåt på högerfot, inte så mycket på vänster. Det skulle kanske förklara en del av mitt ryggont också, eftersom det är på sidan. Så dagens löprunda blev inte så lång, jag borde egentligen gå till Askelkliniikka, som faffa och naprapat eller nåt sånt. Tja, i augusti får det bli.
En sak är säker, det får bli mer löpskola i höst, eftersom jag fortfarande får studierabatt och för att det är svårt att alltid motivera sig att springa så långt eller ofta man borde.
Gårdagens projekt:
Vattenrutschbanan. En stor hit.
Äpplena växer dåligt i år, men tomater lär det i alla fall bli.
Två gånger fyra plus ett
Milja bestämde sig för att stiga upp tio över fem i morse. Det börjar bli vår smärtgräns. Fast i det här läget ska det erkännas att det var Mika som gick upp med twinsen idag, Isaac kom upp klockan sex och William sju.
Idag hade vi besök av Rockmom och hennes sötkorvar till twins, Nena och Jaaja. ^_^ ! Vi hade fyra tvååringar i samma lägenhet och det gick faktiskt riktigt bra. Ingen slet den andra i håret, även om det var lite osämja om leksaker, som det nu alltid är när man vill leka med just samma sak, ändå förvånansvärt lite. Man märkte också att det finns så otroligt mycket likheter mellan tvillingfamiljer, fast vi alla är olika. 😀
Isaac var kanske den som var minst blyg, även om ingen egentligen var det efter ett tag.
Det är egentligen enkelt med tvååringar, de är mycket lättare att underhålla än sexåringar, det är då en sak som är säker! 😀 På en annan nivå, liksom. Vi hade lite saft-, kex- och glasskalas. Mellanmål på somrar ska vara lite lyxiga.
Alla saker blir så mycket roligare när man tar fram dem igen eller när nån annan har dem! Haiju, det blev så tyst när ni hade gått! Wili gick med pappa och handlade nåt och twinsen lånade Angry Birdsen utan att någon skrek ”nej nej!” och de hittade saker som dina twins hade tagit fram. Tack för att ni kom förbi och tog er tid, det var jätteroligt. Önskar att ni bodde närmare oss!
Dagens ”pomppulinnii”, tidigare i morse:
Nu har jag kommit på det! Det är det här som är det vilda semesterlivet! 😀
Dagens öronmask:
Av nån anledning har jag Sturm&Drang-låtar i huvudet idag, vad kan det bero på?
Dagens imponerade:
Jag är fortfarande impad av hur snabbt du springer och hur mycket du tränar, Rockmom! Du rockar!
Bitte bakar och tvättar
Nä-äh, det här blir en lång dag, tänkte jag i morse då jag hade en ledsen och extremt mammig Isaac i famnen hela tiden. Han sa att han hade ont och pekade på halsen, men kräktes lite.
What the… ? Inte kan man väl ha magsjuka nu och i så fall, var kom den ifrån?
Nej, det verkade inte vara nån spygrej (tack och loooov! Det är det värsta som finns!). Lite senare på dagen fick han Pamol och ontet försvann. Han åt som en häst och mådde inte dåligt, förutom att det gjorde ont i halsen eller munnen. Kan kan kräkas av sånt? Jag minns att jag tyckte att William kräktes hela tiden. Han grät ibland så mycket att han kräktes och ett tag var det ofta. Han var bara sån. Isaac somnade vid 10-tiden, eftersom jag inte vågade ge honom mer mat.
Eller kanske var det nån liten bobba som måste ut, jag vet faktiskt inte. Sen skulle jag lägga honom och han präpplade på om samma saker hela tiden:
– SEN får jag äta. Då får.. då.. då får jag FISKsoppa. Jag ska äta en potatis, lite fisk, lite morot. Det är sant. Och sen ska jag äta fisksoppa!
Stackars barn. Att inte kunna eller våga ge sitt barn mat är bland det värsta som finns, speciellt med Isaac, som har så stor aptit. Jag tänkte på mammor i fattiga länder. Att ständigt tvingas neka sitt barn mat, för att det inte finns, måste vara hundra gånger värre än vi kan tänka oss. Brrr.
Nåväl, på kvällen återgick dygnet till det vanliga, Isaac kvicknade till och var som om inget hade hänt. Kids, liksom! Jag gjorde somrig mat, rostade rotselleri och potatis i ugn med lite olivolja, havssalt och peppar. Det är sånt där man glömmer bort att göra. Så enkelt, så gott, bara man orkar stå och tärna och skära. Sen marinerade jag en Quorn-filé (eller varför inte en god bit kött, åt den som äter det?) i en påse med färskmald basilika, lite saffran och citron och olivolja. Gott!
Den här var ändå dagens höjdare. Blåbärspaj – bakat på smör och kärlek, enligt det här receptet. Jag lade till en halv deciliter havre i bottnen och bakade ut toppdegen mellan två smörpapper, för att få den så platt och stor som möjligt. Till det vispade jag upp Flora Vanilla och smask – så tog allt slut!
Tips: Gör inte bottnen för tjock, tunt är bra! Jag satte också en knapp tesked vaniljsocker med blåbären för att förstärka smaken.
Det har blivit lite senare kvällar än vanligt i och med den här napp-avhängigheten. Det tar lite längre tid för twinsen att somna, men idag sov de i alla fall före klockan tio och det är toppen. Självklart skulle alla bada samtidigt idag. Finns hjärterum, finns stjärterum. De börjar bli stora – eller så har vi för litet badrum! 😀 W har nya Angry Birds-tatueringar och det är 16 grader ute. Ah, sommar.
Dagens hitta-på-med-ungarna var att äta på Ikea. Det finns massor av saker Mika och jag hade velat kolla på, men vi kom snabbt fram till att det var störtomöjligt med tre barn. Jo, man kan härda ut och springa efter dem, lyfta dem tillbaks i vagnen och bära dem, men vi valde att äta och sen gå ner genom nedervåningen. Milja blev tokbesviken på hela ställen – hon hade ju väntat sig en rutschbana och lekpark! Jag hann i alla fall få med mig en badhandduk, två diskborstar, ett lock (äntligen i rätt storklek!!!) till vår stekpanna och en taklampa för 6,99.
Handduk var det ja. Jag spanade efter en likadan som J-syrran har, jag tyckte den var fin i sin enkelhet. Medan man passar ungar, glömmer att ta en väska att handla i och således bär runt lite barn och saker och tittar – tog jag fel. Jag skulle ju ha en BADhandduk, inte två HANDhanddukar. Nåja, de funkar ju så också.
Att äta med kidsen gick bra i alla fall. Isaac slukare sju köttbullar och åt till och med fler än storebror. Milja åt två och en halv, vilket är mycket i Miljamått mätt. Sen blev killarna fundersamma över att det dröjde så länge för pappa att hämta glassen. VAR var den utlovade glassen – eller var det bara lögn? (Nejdå, de fick sin glasspinne!)
Sen blev det som sagt en mycket kort och intensiv runda genom nedervåningen och lagret, kort och koncist, precis som det mesta i småbarnslivet. Det är den dåliga grejen med Ikea. Man måste faktiskt GÅ genom hela lagret, man kommer inte ut från caféet på nåt annat sätt och det är ganska långt om man bara ska äta och har med sig småttingar. Det gick rätt så bra ändå, William åkte snålskjuts med mig och höll i lampan.
– Mamma, är det här en roskis? frågade han, när han höll lampan opponer. Den var ju bara inlindad i en tunn plastduk, så det såg väl ut så.
– Nej, nej, det är en lampa, du måste akta den lite grann!
Och så lämnade vi ett ganska folktätt Ikea med en massa nya idéer och tankar om att komma hit bara vi vuxna och faktiskt handla nåt av det vi planerar till skräprummet – som blir ett till barnrum. Snart. Det var fint väder, men kallt i luften.
Det blev ingen lekpark mer än hemmagården, men det dög bra det också!
Tittut mamma! (herregud, den där blicken smälter mig som vax)
Krassen blommar fint i år och sprider färg i trädgården. Det påminner mig om att jag har ett Novitagarn med just det namnet och färgen – som jag inte stickat än! Jee, höstsockor!
Och kolla! Där hänger den! Vår dyrbara lampa. Faktum är att energilampan inuti var en euro dyrare än själva lampan. Det tycker jag är lite lustigt. Men! Den tänds direkt! Wohoo! En annan ny grej är gliddörren i bakgrunden. Det har länge saknats en dörr i den breda öppningen, men nu är den nya dörren på plats och den funkar superbra! Och den var inte lika billig.
Dagens Milja och tvåspråkigheten:
Hon bläddrar i boken Vems kompis som är ritad på ett sånt sätt att det kunde ha varit ett barn som klottrat på vissa ställen. Det är för övrigt en väldigt bra bok. Plötsligt blir hon väldigt bister och sätter pannan i djupa veck.
– Vem har piirätät här? Vem? och sen svarar hon själv:
– Isaac haj piirtät!
Hemmalivet
Det är väldigt terapeutiskt att stå och stryka kläder. Jag står och mal genom den där en och en halv timmarhögen med kläder, fast jag inte måste stryka allt. Jag tycker bara det känns bra. Det är kanske för att resultatet är så synligt.
Idag har det varit en lång dag. Det är hulabaloo mellan 07 och 22.15, med en paus för twinsens dagsömn (få se hur länge den håller i sig…). Skulle man ha en tvååring, kunde man rucka på det där sovschema lite mer, men när de ändå är två, blir det inte bra om de inte sover på dagen. Man kan inte heller dra dem båda i en vagn så att den ena kanske somnar och den andra inte eller ha dem i bärsele. Isaac är som en potatissäck (en fruktansvärt söt sådan, dock), till skillnad från sin spänstiga, studsiga syster, medan han däremot är rappare i tal och ord.
Dagens low:
Jag hade äntligen fått William att stanna ute några minuter – inte mer än fyra, fem minuter på gården alldeles själv, medan jag tog in tvillingarna, klädde av dem och dammsög sand. Balkongdörren står öppen och fönstret likaledes och plötsligt hör jag hundskall och någon som säger (på finska):
– Det är lugnt, han är kopplad, han sitter fast, han sitter fast!
Fan också. Första gången William vågar vara ute lite själv på gården kommer det en hund och han är rädd för hundar. Jag kan ju inte vara arg på William över en sådan sak, men i stridens hetta hade jag två bångstyriga tvååringar med sand i skorna och jag trodde han skulle klara sig själv, ugnen var på, maten på väg och det blev åter igen alltför länge mellan måltiderna – speciellt för min egen del. Jä*la tics och lågt blodsocker, hur ska man hinna och funka med allt det där också? Och varför reagerar jag så kraftigt på det?
Det är så mycket som händer i W:s liv just nu, han skulle behöva mer stöd av mig, det vet jag, men ibland hinner jag inte. Istället blir jag arg och hamnar sedan att förklara mitt beteende och jag tänker att jag ger honom en massa trauma i barndomen för att jag inte hinner lyssna eller satsa som jag borde.
Nåja, idag fixade jag i alla fall undan en stor hög med tvätt, som legat där alltför länge, det blev en god fisksoppa (även att frysa in), vi hann vara ute i parken och stida om Angry Birds:en, men även leka alla tre ungar i Williams rum en lång, lång stund, så att pappa Mika äntligen fick en sovmorgon, han också. Svårast av allt på sommaren: att hitta på nåt kul hela dagarna och att ha maten fixad i tid – hela tiden.
Dagens minnesvärda:
– Isaac, ska vi gå till sängen och mysa? (innan läggdags)
– (fniss och stort leende) Nä, buuusa!
– Kom då!
– Hahhaaaa, jag äter din näsa, smask smask!
– Nee, du kan int, den sitter fast!
Det lilla paradiset
Ja! De kan ju sova utan napp! Klockan kvart över nio somnade två nöjda tvillingar utan större meck eller gråt. Jo, de har frågat efter nappen, men bara ibland. Däremot har de pratat väldigt mycket mer innan de somnat, smackat just när de somnat, eftersom de är så vana vid att ha den där plastgrejen där. Det har också varit svårare, nästan omöjligt att få dem att somna om, ifall de vaknat tidigt. Just nu är det mest gråt eller smågnäll, istället för det vanliga glada humöret när de vaknat, vare sig det varit på dagen eller morgonen. Men det går – och det går framåt!
Milja vaknade med ett ryck (kändes det som i alla fall), reste sig klockan sex i sin säng och frågade:
– Var är Vauva?
– Öööh… jag vet inte, svarade jag mitt i en dröm om gamla tv-spel och personer från min gamla tv-spelsklubb. Sen steg jag upp och hittade en av hennes dockor, tog dockan och flickan till stora sängen och försökte sova vidare.
– Var är Isaac? frågade Milja fem minuter senare och då var det bara att gå upp. Då trodde jag inte den här dagen skulle bli så hemskt bra.
Och visst har det varit busigt tungt. Milja sov sju timmar inatt och jag sov ännu mindre (men hann bläddra i sköna mönster på Ravelry – det är ju sånt man kan göra när som helst, sticka is best, ingen protest!). Vi åkte till Kimito lite efter klockan tio, i hopp om att ungarna skulle hålla sig vakna tills vi kom dit.
Det gjorde de inte. Hela dagsömnen var förstörd av att de sov 20 minuter i bilen. Det borde vi ju ha vetat och likaledes låtit bli att kämpa med dem på dan, att få dem att somna. Nåja, nästa gång åker vi så att de får sova sin lilla dagsömn i bilen och ha det undanstökat innan vi tar mat, godisdag och annat skoj hos Musteri Pirjo och Janne. Ändå gick det bra.
Egna, söta korgar av musteri! 😀 De användes också till att bära runt vatten i, fniss.
Ungarna har pratat om blåbär hela gårdagen och morgonen och NU fick de äntligen plocka och äta hur mycket de ville. Saft, bär, bullar, köttbullar, mer blåbär, bröd och lite korv har de öst in under dagen.
Det var 26 grader och myggfritt, som det tydligen varit i Kimito hela sommaren. Men knott, det är det gott om. Jag svettades med knotten, men blev faktiskt inte biten – och fick ihop nästan en liter sommarkärlek till frysen. Jag tänker på allt det där regnet som föll över Österbotten och resten av landet. Här har det varit supertorrt, så torrt att man får vara lite orolig för att grundvattnet sjunker för lågt och inte kan vattna hur mycket man vill och ändå kommer det massor av blåbär och en del smultron.
Och det är ju inte svårt att plocka när man inte behöver gå så långt! 😀
Förutom sallad och mat bjöds det på godis och syskonen delade broderligt. Ända till William ville rada upp alla Angry Birds-godisar och bygga bana med dem. Då blev han sur för att twinsen ville äta upp delar av hans manskap till banbygget!
”Nå, he va ju en pyttejuttu”, som vi sa förut hemmavid.
Nu har vi fyllt på i förrådet med Pirjos goda, hembakta bröd, vi har fått med oss mat och färska örter från Pirjos ljuvliga örtagård. Det doftar lavendel och starkt bara man går nära. Här växer vanlig och italiensk timjan (den senare starkare i smaken), rosmarin, mynta, citronmeliss, oregano, lavendel (de stora, blå buskagen), salvia och säkert något som jag glömt bort! Här håller sig också skadedjur borta, kanske på grund av de starka smakerna och dofterna. En liten söt ödla var den enda som pilade förbi. 😀 Jag ska torka de färska örterna och spara!
Det var fem trötta och glada som åkte hem, två somnade. Vi kommer gärna igen senare i sommar, Pirjo, du vet att vi gärna skulle komma oftare om det bara blev av och gick.
Musteri P är ju också frisör, på riktigt och fixade min sivusiili så att den faktiskt syns igen. Det märks när någon vet vad de gör och inte bara klipper lite som Amatörmamman, som plötsligt blev hårklippare åt fyra.
Trots att de sov två gånger i bilen, både på vägen dit och tillbaka till Åbo, somnade ungarna trötta och glada i sin egen … (mammas och pappas alltså) säng ikväll vid vanlig tid. Yes, hurra! Alla är nöjda! Det är ett faktum att det är mycket lättare att vara fyra vuxna med tre barn, även om alla inte deltar hela tiden.
Och det går ju så bra!
Vi tog bort napparna av tvillingarna igår. Jag hade ingen egentligen orsak, ingen jultomte, ingen fé eller nåt att ge napparna åt. Jag sa bara att det får räcka nu, napparna har åkt iväg med sopbilen till nallarna som gråter i skogen. Till saken hör att vi har en återkommande visa med ”bilar och bussar och bumbelibjörnar som alla bor i skogen” och den ena nallen gråter alltid och kan inte sova.
För att göra en lång (och skrikig) historia kort, har det ändå gått ganska bra, men ungarna har börjat prata mer. Tidigare somnade de i alla fall vid niotiden, men just nu är de vakna till halv elva och går upp klockan sju. Man ligger där i halvdunklet och väntar på att någon ska somna. Eller sluta köra med leksaksbilar och göra brumljud. Eller sluta sjunga. Eller framför allt, sluta prata! Vi har läst böcker, fem stycken ikväll med stora framgång som alltid, vi har planerat och diskuterat morgondagen, då vi ska hälsa på musteri och jag har utlovat godis. Vi har pratat om gräs, gungor, rutschbanor, vatten och sånger och syskon och pappa och mamma och NU VILL JAG bara ATT NI SOVER!
Suck. Dubbelsuck. Jag visste det skulle bli en lång vecka, men napparna måste ju bort nån gång. De har trots allt frågat ganska lite efter dem, bara blivit mer högljudda. Det berodde säkert delvis på att både dagens och gårdagens middag blev supersena och alla hungriga och arga. Hur sjutton ska man planera och göra för att få med sig ungarna ut, hinna göra något och sen faktiskt hinna göra mat eller hämta mat och hinna SERVERA den, utan att alla kastar sig över bordet med smutsiga händer och vi skriker nej nej och ungarna vrålar för att den ena har hunnit ta hämtmaten (idag McD’s som hade gett mig fel dricka och glömt en veggeburgare, som vanligt – hur EFFing svårt ska det vara?!) och man får-inte-äta-bara-pommes-ni-måste-börja-med-nuggets-eller-burgare. Vrål. Illvrål från avgrunden och Isaacs superpipiga skrik. Jag känner mig som världens sämsta och elakaste mamma just nu.
Vi lyckas också välja de varmaste dagarna att gå ut, eller känns det bara så för att man springer efter ungarna. Den största nackdelen med att bo i stan eller nära en stad är att allt är så begränsat. Nej, inte ut mot parkeringen! Akta lekplatsen, det kommer cyklar här utanför (vid ett speciellt ställe) och så vidare och så vidare. Alltid hämta med sig leksaker och vagnar ut, bära och kånka när ungarna inte själva orkar dem och min rygg blir aldrig bra för att jag bär barn, matkassar, böcker eller sopor varje gång jag går ut.
Igår gick vi en nästan tre kilometerspromenad i skogen, blev myggätna och skulle plocka blåbär. Hah, ungarna åt allt jag hann plocka och Milja undrade var den där pajen blev av, som jag hade pratat om. Jag svarade (fast egentligen inte åt henne) att en halv deciliter inte riktigt räcker, sen köpte jag Gifflar med vanilj- och blåbärssmak vid Sale.
Idag var vi en stund vid Kuppisparken igen. Jag försöker förstå varför William alltid börjar med att bråka med nåt mindre barn (inte twinsen för en gångs skull) när vi kommer dit, men har inget svar. Han tyckte det var för varmt i solen, men vi hittade en fin, plaskig plats i skuggan lite senare och det blev många roliga båtlekar, trots allt. Jag hann slänga mig in via bibban och hämta tillbaka böcker som lånetiden gått ut på, rafsa åt mig 21 nya samt förnya den där ena boken vi inte hittade, på mindre än tio minuter, eftersom de andra väntade i bilen, hungriga.
Här kommer lite glansbilder som kontrast till dagens ”När börjar egentligen den här semestern?” eller ”Har vi redan haft semester” eller ”När börjar skolan?”.
PS. Just idag postade en stor del av mina vänner en massa fina FB-bilder av sol, bad, strand, fest och annat skoj. Såklart, det är sommar. Men en annan postade ett inlägg om att hon varit häxan surtant. Tack gode Gud för ärliga människor. En gång i tiden drömde jag om att starta en tidning med bara goda nyheter. Faktum är att vi inte är redo för någon sådan tidning. Ingen av oss.
Lyx och bildbomb
Sex dagar sätter vi på båtsaldot som den längsta tur vi åkt med ungarna. Hittills. Det blir knappast längre i år, men kanske nästa år. Vi tänker ”kanske Tallinn? Kanske Åland?” eller nåt sånt. Ungarna har betett sig väldigt bra ombord, förutom att det varit mycket tjat om att man inte får klättra upp- eller nerför stegen till kajutan – bara med nån vuxen nära. Om man kör på nåt grund eller det kommer en hastig vindpust kan man ramla och slå sig riktigt rejält. Ungarna lyder fammo bättre än mig och Mika också. Hon har från första början satt klara regler för vad man får och inte får göra och vi konstaterade att det säkert har hjälpt. Man är inte elak för att man sätter upp regler eller tillrättavisar ofta, det är nåt man lär sig på den här föräldravägen!
Det var jätteroligt att åka och vara på Dacapo, nu är vi hemma igen. Det är sus i öronen, sand i alla väskor men ungarna var glada när de hittade alla sina leksaker, jag när packade upp och vi tvättade. Idag kom det ganska mycket regn och det blev fuktigt och lite blött. Det var egentligen bara på den sista biten av vägen som ungarna blev lite rastlösa, annars har de trivts bra ombord. Det är ju klart, när man väntar på att komma hem och pratar om det, är det svårast, man väntar ju som vuxen också. Och precis så ska det kännas – roligt där och roligt att komma hem. Tack igen fammo och faffa, ni har varit och är den drivande kraften bakom detta! ❤
Att komma hem till egen tvättmaskin, egen säng och vatten man inte behöver reglera eller pumpa – känns så lyxigt och viktigt. Tänk att vi har rent, drickbart vatten, som vi spolar bort vårt bajs med! Jag kan fortfarande inte komma över det där med att man borde kunna använda duschvatten till sånt. Och att vi får spola och inte behöva tänka på vart det tar vägen sen. Vi lever i vrållyx med våra internet, datorer och god mat inom räckhåll, utan att vi ser det som nån lyx. Det är så skönt att kunna komma bort och känna det där, att uppskatta sånt som är vardag.
Tack förresten Lena för alla fina kläder vi fick ärva av dina killar! De har redan passat så bra! Både pyjamasar och tröjor, de kom genast i användning i en familj där det går åt. Ändå hade vi inte packat så förfärligt mycket kläder till båtturen den här gången, vi tvättade ju emellanåt också.
Eftersom jag sitter här med min vanliga laptop i allsköns ro och ungarna sover, tänkte jag passa på att ladda upp lite feelisbilder från Kållby och Fourth of July-festen här i Åbo. Sommar, fina sommar. Man glömmer vilken dag det är, man äter alldeles för mycket gott och dricker likaledes, men man lever till 200 procent.
Thank you LeighAnn and Willhelm, let’s make this a tradition? We just need two more years for that. ^_^
Fniss och hårfärgning på Kållby dikesfrisering med Jennie och mig. 😀 Tack Citymarket, 12,90 kostade in frisyr.
Jag stickade klart en Clockwork-sjal på hemvägen. Nu har jag börjat på en till.
He sker i Bennäs! Det börjar likna en riktig tågstation! Det är på tiden, det är ju mycket trafik här, även om det är bökigt och långt att ta sig till spåren just nu.
Jag hälsade på fina fammo. Jag brukar komma med sockor åt henne, eftersom hon inte längre klarar av att hålla i stickorna. Men hon jöutas inte använda dem och jag får inte henne att förstå att jag faktiskt stickar en massa sockor, att de inte är SÅ fina. 🙂
Det har varit alldeles för lite blomsterbilder i min blogg den här sommaren. Det åtgärdar vi nu! Från mammas trädgård. ♥
Det är inte alltid nån lätt ålder, det här med tvååringar, men jösses vad de är söta mellan varven. Man kan ju inte vara arg på någon som pussar en och kramas.
Lite hemåt
Nej, vi är inte hemma än. Vi forsätter segla och idag har vi verkligen hissat segel också! 😀 😀 Faffa och jag är kanske mest glada, för vi vill gärna segla så det lutar jääättemycket. ^_^
Idag var en sån där dag då alla bilder blir vackra. Sol från klar himmel, knappt ett moln så långt ögat nådde och vi spelade sommarlåtar från en gammal favorit-CD jag bränt åt fammo. Det gick inte fort, tre knop eller så. Det var så skönt, det var liksom slow living, easy being. Man bara är, man bara finns i det där solskenet. Twinsen sov en bit av färden, så vi beslöt att segla trots att det inte gick fort. När vi kom till Erstan-/Airistofjärden blåste det upp jättefint och vi gick superbra sidovind!
Ungarna gillar i alla fall det här sjölivet! Det var svårt att få dem bort från fören; det är ju så skoj när man ser farten! Milja grät och grät, hon ville ha ”meeja laineit, meeja våågoj” trots att det erbjöds godis. Mammas tjej! Jag kanske får en kompis på nöjesfältet, någon som vågar åka alla vilda karuseller med mig! 😀
Vi stannade för natten vid Airisto gästhamn/strand. De har, förutom en långgrund sandstrand, en fin lekplats för ungarna. William trivs bäst i båten med sitt Angry Birds-byggande och nya banor som vi ska kasta sönder, medan Milja vill gunga och hoppa. Isaac, tja, han bara är, med sina bilar och filmer.
Det blåste lite svalt i skuggan fortfarande och väldigt ojämnt, men det var skönt med land också. Nu har vi varit ute såpass länge att man kommer upp på land och undrar varför marken gungar. Det gör den självklart inte, men i örat gör det det!
Det här är nog dagens bild ändå. Ungarna har anpassat sig till havet, med viss respekt. Pappa Mika ramlade i idag, när han skulle assistera William med gummibåten. Han sade själv att han var lite för försiktig, han gled iväg under en vajer, som satt fast i bojen. Han hann rädda sin bok och se till att William inte blev skraj, det var bra. Så den enda som egentligen har badat idag, är den som inte brukar vilja. 😀 Jag tycker det är fint att ungarna ser att man faktiskt kan ramla i också, att vi inte tjatar om de där båtjackorna för skojs skull.
Mera snålväder
Vi stannade en natt till i Näsby. Det blev jätteblåsigt, uppemot 11 sekundmeter med ännu fler metrar i kastbyar. Vad det betyder på svenska är att man kan segla, men man lutar kraftigt och det är svårt att vistas inomhus i båten eller gå rakt. Inte något för oss.
Istället stannade vi i båten och på land, fast ungarna fick lite tråkigt. På eftermiddagen gjorde vi ett nytt försök med sandstanden, som ligger 900 meter bort. Det är inte långt, men trötta tvillingben och bära-bära, gjorde att vi tvekade. Nu tog vi gåvagnen och då gick det bra.
Dagens Williamlek, som fammo kom på: Gunga och hiss med selen fastspänd i masten.
På väg till stranden gick vi förbi vajade vetefält (eller är det råg, mitt minne sviker mig!?) och den där kyrkan som doftade så krafigt av tjära. (ps, det är vete, fick jag bekräftat!)
Spring pappa, spring (även i uppförsbackarna! Du är ju så bra på det!)
En av de bästa sakerna med den här stranden var att man fick låna leksaker! Vi supergillar!
William hittade genast ett fint flygplan som passade hans Angry Bird-skara och Bad Piggies. (PS. Vi gladde oss storligen åt den nya uppdateringen till vanliga Angry Birds-appen, eftersom den innehöll så många nya banor med Red, som lånat fjädrar av Mäktiga Örnen). Tack Rovio!
Isaac och Milja lekte vid vattenbrynet. Isaac är helt klart den som är mer vattenvan… hmm, som man kanske kan se. Det blåste så kallt att vi behöll jackorna på, vilket resulterade i att Isaac blötte ner sig totalt – och hade väldigt roligt!
Man skulle ju kunna tro att vi förbereder oss för alla våra utflykter – vi har ju trots allt tre barn. Inte den här gången. Vi glömde handdukar och extrakläder. Isaac fick låna faffas tröja på hemvägen, men det gick lika bra. Vi hämtade glass och kaffe. 😀
Dagens kylskåp:
Såhär lever vi. Det finns svaltutrymmen, men det här räcker faktiskt åt oss, om man planerat lite grann.
Dagens sötis:
Dagens tvättmaskin och torktumlare kostade oss tio (!) euro. En brud hade tagit ut våra kläder ut torktumlaren, fast programmet inte var slut. Biat… Please, det finns inga tvättider, man går dit när det finns plats och man RÖR inte andras kläder! Är fem minuters väntetid hemskt länge??
Bittes blogg 
