Och det går ju så bra!

Vi tog bort napparna av tvillingarna igår. Jag hade ingen egentligen orsak, ingen jultomte, ingen fé eller nåt att ge napparna åt. Jag sa bara att det får räcka nu, napparna har åkt iväg med sopbilen till nallarna som gråter i skogen. Till saken hör att vi har en återkommande visa med ”bilar och bussar och bumbelibjörnar som alla bor i skogen” och den ena nallen gråter alltid och kan inte sova.

För att göra en lång (och skrikig) historia kort, har det ändå gått ganska bra, men ungarna har börjat prata mer. Tidigare somnade de i alla fall vid niotiden, men just nu är de vakna till halv elva och går upp klockan sju. Man ligger där i halvdunklet och väntar på att någon ska somna. Eller sluta köra med leksaksbilar och göra brumljud. Eller sluta sjunga. Eller framför allt, sluta prata! Vi har läst böcker, fem stycken ikväll med stora framgång som alltid, vi har planerat och diskuterat morgondagen, då vi ska hälsa på musteri och jag har utlovat godis. Vi har pratat om gräs, gungor, rutschbanor, vatten och sånger och syskon och pappa och mamma och NU VILL JAG bara ATT NI SOVER!

Suck. Dubbelsuck. Jag visste det skulle bli en lång vecka, men napparna måste ju bort nån gång. De har trots allt frågat ganska lite efter dem, bara blivit mer högljudda. Det berodde säkert delvis på att både dagens och gårdagens middag blev supersena och alla hungriga och arga. Hur sjutton ska man planera och göra för att få med sig ungarna ut, hinna göra något och sen faktiskt hinna göra mat eller hämta mat och hinna SERVERA den, utan att alla kastar sig över bordet med smutsiga händer och vi skriker nej nej och ungarna vrålar för att den ena har hunnit ta hämtmaten (idag McD’s som hade gett mig fel dricka och glömt en veggeburgare, som vanligt – hur EFFing svårt ska det vara?!) och man får-inte-äta-bara-pommes-ni-måste-börja-med-nuggets-eller-burgare. Vrål. Illvrål från avgrunden och Isaacs superpipiga skrik. Jag känner mig som världens sämsta och elakaste mamma just nu.

Vi lyckas också välja de varmaste dagarna att gå ut, eller känns det bara så för att man springer efter ungarna. Den största nackdelen med att bo i stan eller nära en stad är att allt är så begränsat. Nej, inte ut mot parkeringen! Akta lekplatsen, det kommer cyklar här utanför (vid ett speciellt ställe) och så vidare och så vidare. Alltid hämta med sig leksaker och vagnar ut, bära och kånka när ungarna inte själva orkar dem och min rygg blir aldrig bra för att jag bär barn, matkassar, böcker eller sopor varje gång jag går ut.

Igår gick vi en nästan tre kilometerspromenad i skogen, blev myggätna och skulle plocka blåbär. Hah, ungarna åt allt jag hann plocka och Milja undrade var den där pajen blev av, som jag hade pratat om. Jag svarade (fast egentligen inte åt henne) att en halv deciliter inte riktigt räcker, sen köpte jag Gifflar med vanilj- och blåbärssmak vid Sale.

Idag var vi en stund vid Kuppisparken igen. Jag försöker förstå varför William alltid börjar med att bråka med nåt mindre barn (inte twinsen för en gångs skull) när vi kommer dit, men har inget svar. Han tyckte det var för varmt i solen, men vi hittade en fin, plaskig plats i skuggan lite senare och det blev många roliga båtlekar, trots allt. Jag hann slänga mig in via bibban och hämta tillbaka böcker som lånetiden gått ut på, rafsa åt mig 21 nya samt förnya den där ena boken vi inte hittade, på mindre än tio minuter, eftersom de andra väntade i bilen, hungriga.

Här kommer lite glansbilder som kontrast till dagens ”När börjar egentligen den här semestern?” eller ”Har vi redan haft semester” eller ”När börjar skolan?”.

PS. Just idag postade en stor del av mina vänner en massa fina FB-bilder av sol, bad, strand, fest och annat skoj. Såklart, det är sommar. Men en annan postade ett inlägg om att hon varit häxan surtant. Tack gode Gud för ärliga människor. En gång i tiden drömde jag om att starta en tidning med bara goda nyheter. Faktum är att vi inte är redo för någon sådan tidning. Ingen av oss.